Av Pirkko Said
Ur Misjonsblad for Israel, våren 2005
Översättning: Erja Säde-Aweida och Helene A. Johansson
Översättning till svenska: Ing-Marie Aronsson

Rosa föddes i december 1922 i Chernigovin, Ukraina. Det var mitt i en svår och kaotisk tid, präglad av inbördeskrig, revolution, pogromer och hungersnöd. Hennes familj bestod av fyra syskon, och hon var den näst äldsta. Hennes föräldrar tillhörde inte någon speciell politisk grupp, och var inte heller särskilt religiösa. De pratade jiddisch hemma.

I mitten av 1920-talet bestämde sig en grupp judar i Ukraina för att bygga ett ”Palestina” i Chersonin-området, ett område bestående mest av öken. Det fanns inget tecken till liv där sedan tidigare, inga plantor eller något som växte. Rosas föräldrar deltog också i det här projektet. Rosa minns en amerikansk organisation som hette ”Joint”. De hjälpte dem med att skaffa traktorer och andra hjälpmedel man behövde för att bedriva lantbruk.

– Jag minns att min far var den förste som satt på en traktor, säger Rosa. Den judiska gruppen jobbade dag och natt med att plöja och göra jorden klar för att kunna så och plantera. Det var första gången som någon försökte att bedriva jordbruk i det här området. Efter hand kunde de skörda frukt och grönsaker, och de arbetade med djurhållning, byggde hus, skolor och barnträdgårdar. Eftersom det här var under det kommunistiska Sovjetunionen, var det inte tillåtet att bygga synagogor. Religion var ”opium för folket”.

De enda judarna på platsen

Från 1930 – 1933 kom det inte något regn. Detta ledde till hungersnöd, och 10 000-tals människor dog. Folk tilläts inte att lämna platsen de var på. En natt, i skydd av mörkret, tog Rosas far henne och hennes bror med sig och flydde till fots. De kom till staden Dnepropetrovsk, där fadern hade växt upp och där han fortfarande hade släkt. De vilade där några dagar innan de fortsatte med tåg till Vitryssland. Resten av Rosas familj kom efter senare. I Vitryssland var allt nytt för dem. Befolkningen var blandad, men Rosa och familjen var de enda judarna. Det fanns inga synagogor – man fick endast be hemma. Rosa minns hur föräldrarna bakade matza om natten (speciellt osyrat bröd till påskhögtiden) och hur ”bestemor” brukade tända sabbatsljusen på fredagen och sedan gömma ljusen i badrummet. Så växte de upp, men utan att egentligen veta något om Gud. Samtidigt säger Rosa att de som barn hade något i hjärtat som sade att Gud nog fanns.

Gav Gud ett löfte

1939 kom Rosa till Leningrad (nuvarande St. Petersburg) och fick möjlighet att studera språk på Leningrad Language Institute.
– Jag var så motiverad, berättar hon. Men glädjen varade inte så länge, för när det första skolåret nästan var över, kom kriget. Och med det en tre års belägring av staden. Denna krigsförbrytelse (*) begången av tyskarna ledde till att över 1 million människor dog av svält. En sådan utsvältningsstrategi var ofta använd som ett genomtänkt vapen av tyskarna. Det här var en förfärlig tid. Rosa var mitt uppe i händelserna, och många runt henne dog. Hon blev officer i Röda armen och kämpade mot nazisterna.

Under de här åren visste inte Rosa något om sin familj. 1943 fann hon emellertid sina föräldrar igen. Medan kriget rasade, lovade hennes far att om alla hans barn överlevde, skulle han därefter använda mycket tid till att be till Gud. Alla hans barn överlevde. Det gjorde de, och fadern höll sitt löfte, så att både barnen och efterhand även barnbarnen alltid bad honom om att be om det var något de behövde förbön för.

Mötte finska missionärer

Rosa fick sitt diplom i språkstudier, och efteråt arbetade hon på många olika ställen, också utanför Leningrad. Hon gifte sig och de fick en dotter. Från 1962 till 1990 bodde hon åter i Leningrad. De åren minns Rosa som trista år, år fyllda av förlust och sorg. Först dog hennes man. Sedan dog den enda dottern, av felbehandlad sjukdom. Och efter allt detta dog även hennes föräldrar.

Då perestrojkan kom i mitten av 1980-talet, blev klimatet förändrat i Sovjetunionen, och Rosa träffade folk från Finland som kom och besökte Leningrad. De människorna älskade det judiska folket, och de berättade att Jesus är Messias. Rosa bjöd hem dem och andra, och en gång i veckan hade de möten där pastorn förkunnade Guds ord, delade ut biblar och visade filmer från Israel. Rosa förstod efter hand att Jesus inte bara älskar ryssar, utan också judar. Fortsatt, när Rosa träffar finska människor, ser hon Anneli, Lena och de andra som delade sin tro med henne. När hon mötte troende människor, märkte hon hur varma och vänliga de var. Allt detta förde henne till Jesus Messias. Rosa tackar Gud för att dessa goda, tålmodiga människorna hjälpte henne att komma till Det Heliga Landet – Israel.

Till Ebenezerhjemmet

Nyårsafton 1990 kunde Rosa flytta till Israel. Hon bosatte sig i Afula där hon fann en messiansk församling och blev döpt.

– Det är så underbart hur tron har förändrat mig. På alla sätt, kan jag hur som helst komma till Jesus med allt. Och han lär mig att vara tålmodig, att be om förlåtelse, att förlåta, att älska och vara ödmjuk. Denna tro som Messias har gett mig, ger mig evigt liv. Jag är redo att möta min Mästare ansikte mot ansikte. Jag tackar Jesus för Hans nåd. Han har frälst mig och nästan alla i min familj. Jag kan vara hans dotter, säger Rosa.

Rosas hälsa blev efter hand sämre, och genom en vän fick hon höra om Ebenezerhemmet. Och i september 2005 kunde hon flytta hit.

– Det känns fortfarande som en dröm, säger hon. Jag är glad att det var Guds plan att föra mig hit till det här hemmet med den goda atmosfären. Jag har gått igenom mycket lidande i livet, och nu ser jag att det var för att jag skulle förstå livet bättre och följa Honom.

____________

(* Belägring under krig är i sig inte ansett som krigsförbrytelse. Sv. övers. anm.)