Varför har många i dag så svårt att följa Paulus exempel?
Av Andreas Johansson
Översättning: Ing-Marie Aronsson
Paulus gick alltid först till Synagogan
När Paulus och medarbetarna reste runt för att vittna om att Jesus är Messias och inbjuda människorna till omvändelse och tro (dvs. när Paulus bedrev mission), så gick han alltid först till synagogan – för att förkunna Israels Messias för det judiska folket. Då de kom till Cypern ”förkunnade de Guds ord i de judiska synagogorna” (Apg. 13:5). I Antiokia i Pisidien, i Ikonium, Lystra, Thessaloniki, Berea och Korint skedde detsamma: Paulus gick alltid först till den judiska synagogan för att förkunna att Jesus är Messias och bjuda in judar till omvändelse och tro på Jesus.
Judar kom till tro och blev tillsammans med troende hedningar kyrka
Det blev resultat av missionsarbetet bland judarna. Det står att i Ikonium kom en stor mängd till tro, både judar och greker. (Apg. 14:1) I Thessaloniki blev några av dem övertygade (Apg. 17:4) och i Berea kom många av dem till tro tillsammans med ganska många ansedda grekiska kvinnor och män. (Apg. 17:12). Paulus nämner t.ex. i Kol. 4:10f att Aristarkus, Markus och Jesus som kallas Justus, var omskurna judar precis som Paulus själv, dvs. de var det vi i dag skulle kalla messianska judar. I Rom. 16:7 hälsar Paulus till sina landsmän och medfångar Andronikus och Junias, dvs. dessa var Jesustroende judar precis som Paulus själv. Kyrkan, dvs. det vi kallar Kristi kyrka, de heligas samfund, var alltså uppbyggd av judar och icke-judar tillsammans.
Efesierbrevet 2:11-22 är en viktig text för att förstå vad kyrka är i NT:
”11 Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som utförs på kroppen med människohand. 12 Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. 13 Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. 14 Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren. 15 Detta skedde när han i sitt kött tog bort fiendskapen, lagen med dess bud och stadgar, för att av de båda i sig skapa en enda ny människa och så skapa frid. 16 Så skulle han i en enda kropp försona de båda med Gud genom korset, sedan han där hade dödat fiendskapen. 17 Han har kommit och predikat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. 18 Ty genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. 19 Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj. 20 Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. 21 Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. 22 I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden.”
I Efesierbrevet 2:11-22 förklarar Paulus att en viktig del av uppgiften som Jesus Messias har är att skapa ”frid för er som var långt borta” (dvs. hedningar) ”och frid för dem som var nära” (dvs. judar), (v17) och det är genom honom, dvs. genom Jesus Messias, som vi båda har tillträde till Fadern i en och samme Ande (v.18). Det är grundläggande för Kristi kyrkas identitet att den består av både judar och hedningar, för annars lever den inte ut sitt kall att vara ”en kropp” som är försonad genom korset (v.16).
Motstånd mot det arbete med israelsmission som Paulus bedrev
Intrycket vi får av att läsa Apostlagärningarna, och till stor del även Paulus brev, är ändå att de hednakristna till antalet var väl så många eller fler än de judiska Jesustroende. Paulus mötte motstånd p.g.a. missionen bland hedningarna. Fängelsevistelsen i Filippi (Apg. 9:23) och upproret i Efesos (Apg.19:23-40) är två exempel på detta.
Men motståndet Paulus mötte på grund av missionsarbetet bland det judiska folket omtalas oftare. Det står att judarna beslutade att röja honom ur vägen redan när han var i Damaskus (Apg. 9:23) så att han måste smugglas ut om natten. I Antiokia i Pisidien uppfylldes de judiska ledarna av avund och hånade Paulus (Apg. 13:44f). I Lystra blev Paulus stenad – inte på grund av hans missionsengagemang generellt, utan på grund av sitt engagemang för israelsmissionen (Apg. 14:19). På det här sättet höll det på ända tills de tog Paulus till fånga i Jerusalem.
Intrycket jag får när jag läser Apostlagärningarna är, att om Paulus satsat bara på mission till hednafolken, och inte varit så envis med att gå till synagogan i varje stad, så hade han utsatt sig själv för färre risker, och troligen sluppit sin långa fängelsevistelse. Det är möjligt att han också vunnit ännu fler hedningar om han släppt israelsmissionen helt.
Trots motståndet som Paulus mötte, så var israelsmission det första han tänkte på då han som fånge kom till Rom: ”De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler till hans bostad. För dem förkunnade han Guds rike och vittnade om det, och han försökte övertyga dem om Jesus, både utifrån Mose lag och profeterna. Och det höll han på med från morgonen ända till kvällen. Somliga lät sig övertygas av hans ord, men andra ville inte tro.” (Apg. 28:23-24)
Liknande kan man säga om Petrus fängelsevistelser och de förhör som hölls med honom (Apg. 4:2-3, 12:1:5). Om Petrus hade slutat att presentera Jesus som både relevant och nödvändig för det judiska folket, så hade han sluppit betydligt billigare undan.
Vad kan grunden till prioriteringarna Paulus gjorde i missionsarbetet vara?
Paulus själv summerar budskapet han förkunnar så här: ”Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken.” (Rom 1:16) Uttrycket ”för juden först” finner vi för övrigt två gånger till i Romarbrevet (2:9, 10). Vad kan orsaken vara till att när kortversionen av evangelium om Jesus ska presenteras, så tar Paulus med ”för juden först” och ”för juden främst”? I sammanfattningar tar man bara med det allra viktigaste.
Vad är det vi går miste om ifall vi inte förkunnar som Paulus (och apostlarna), utan istället skulle säga att evangelium om Jesus främst är för alla de icke-judiska folkgrupperna? Hur förändras innehållet i evangelium om Jesus, om vi skulle gå så långt som till att ”det här är inte något för judar” och sedan dra den praktiska konsekvensen av detta och se på mission bland judar som ett stort problem? Eller hur förändras evangeliet om Jesus om vi i och för sig kan tänka oss att förkunna för judar, men att vi aldrig prioriterar det?
- Det är endast Israel, det judiska folket, som fick profetiorna, och det är endast de profetiorna som kan avgöra om Jesus från Nasaret verkligen är ”den som skall komma” (Matt 11:3). Flera av de här profetiorna lägger vikt vid att Messias skulle komma just till det judiska folket (t.ex. Jes. 9:6-7, Sak. 9:9-10). Är det då alls någon mening med att presentera Jesus som Messias/Kristus och Frälsare för icke-judiska folkslag om man inte först och främst står fast vid att han först och främst kom till det judiska folket?
- Uttrycket ”det nya förbundet/det nya testamentet” är hämtat från Jer. 31:31-34 och det nya testamentet har uttryckligen getts till ”Israels hus och Juda hus”. Då Jesus instiftade nattvarden, som är ”det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er” (Luk. 22:20), så erbjuder han detta nya förbund/testamente till människor som tillhör det judiska folket (alla apostlar var judar). En hednakristen som då kommer och säger att ”Nattvarden är för mig, men jag vill inte använda mina resurser till att inbjuda de av det judiska folket som ännu inte har tagit del i det nya förbundet”, säger då också att det nya förbundet inte heller är giltigt för den hednakristne själv.
- Det sista kan vi också uttrycka med Paulus ord i Rom 11:17-21: ”Men om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig. Nu invänder du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. Du har rätt, för sin otros skull bröts de bort, men du står kvar genom tron. Var inte högmodig utan lev i fruktan. Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna skall han inte heller skona dig”. För en hednakristen ger det bara mening att bli inympad i det nya förbundet så sant erbjudandet i detta nya förbund först gäller för det judiska folket – och att förbundet blir presenterat som ”för juden först” i förkunnelse och mission. De måste nämligen finnas ett träd att bli inympad i.
- I Rom 15:8 skildras Messias/Kristus som en tjänare för de omskurna (judarna) för att visa att löftena som Gud gett till fäderna blev uppfyllda just genom Jesus Messias och därmed är de judiska Jesustroende levande vittnen om Guds trofasthet. I versen efter, v.9, tillägger Paulus att Messias/Kristus kom även för hedningarna, för att dessa hedningar som en gång stod utanför alla löftena, skulle prisa Gud för hans barmhärtighet. Så sant Kyrkan består av båda grupperna av Jesustroende, både judar och hedningar, så är Kyrkan samlat sett en lovsång till både Guds trofasthet och hans förbarmande. Fattas en av grupperna, blir lovsången i motsvarande grad försvagad.
Hur har den hednakristna Kyrkan hanterat att vi blev i majoritet?
I NT är det tydligt att Kyrkan består av judar och hedningar tillsammans, och att de uppmanas att hålla på sin särart. (1Kor. 7:17-20), samtidigt som dessa judar och icke-judar är ett i tron på Jesus Messias/Kristus (Gal. 3:28). Senare, då de hednakristna blev en överväldigande majoritet i Kyrkan, så började de uppföra sig som gökungen, dvs. de puttade ut de ägg som låg i redet innan gökägget lades där. Med en något haltande jämförelse kan vi kalla detta uppförande för ersättningsteologi, dvs. att de hednakristna övertog löftena som det judiska folket fick. När de hednakristna ersättningsteologerna säger ”Kyrka”, så menar de inte hela Guds kyrka, utan bara den hednakristna kyrkan (möjligen tillsammans med en del Jesustroende judar som har slutat att identifiera sig som judar). Inte riktigt alltid, men väldigt ofta, medförde en ersättningsteologisk tolkningsnyckel att de hednakristna kom att visa motvilja och hat mot det judiska folket.
Det finns en riktning – främst i USA, men även i Sverige – som vi kallar dispensationalism, eller tidshushållningslära. Upphovet till dispensationalismen är den anglikanske prästen John Nelson Darby (1800-1882). Dagens dispensationalister är i regel väldigt pro-Israel, gärna också politiskt pro-Israel, och de läser profetior om Israel med stort intresse. Dispensationalister kan vara för israelsmission, men det är nog mer vanligt att de är antingen ljumma eller emot mission bland judar. Många menar att frälsning för judarna är en sak för ändetiden och inte något som (hedna-)kristna ska prioritera här och nu. Bakgrunden till den dispensationalistiska tolkningsmodellen är att det finns två Guds-folk i Bibeln: Judarna är Guds jordiska folk (därav allt politiskt stöd till judar och staten Israel) medan Kyrkan är Guds himmelska folk. Det finns dispensationalister av lite olika slag, men de mest konsekventa är emot all sammanblandning mellan de här två Gudsfolken. De mest pro-israeliska människorna du kan finna, delar alltså sin grundläggande utgångspunkt med ersättningsteologerna: Kyrkan är en hednakristen enhet med hednakristen identitet. Får Jakob, Jesus bror, från den judiska Jesustroende gemenskapen i Jerusalem plats i en dispensationalistisk kyrkosyn? Vad blev det då av att Kristus/Messias ”rev ner skiljemuren” (Ef. 2:14) så att både judar och hedningar har ”båda i en och samme Ande tillträde till Fadern”, (Ef. 2:18) i en dispensationalistisk israel- och kyrkosyn som vill undvika att blanda samman de två Gudsfolken?
Efter förintelsen har det uppstått ytterligare en riktning som vill göra upp med det antijudaistiska och ersättningsteologiska arvet och de tolkningsnycklar som ledde fram till det. Många upptäckte att Guds förbund med Israel fortfarande står fast. Men man ville inte ändra den invanda självbilden där den hednakristna delen av Kyrkan betraktades som hela Kyrkan, till den ursprungliga förståelsen där Kyrkan består av Jesustroende judar och Jesustroende hedningar tillsammans, även om båda grupperna höll fast vid sin särart. Då hamnar denna riktning, som uppstod efter förintelsen, i en teologi som ofta blir kallad ”tvåförbundsteologi” eller ”tvåvägsteologi”, där minsta gemensamma nämnare är att de menar att ”Kyrkan” (och då syftas det inte på Kyrkan som den är framställd i NT, utan man tar för givet att ”Kyrkan” bara är den hednakristna delen av Kyrkan) inte ska vittna om Jesus Messias för det judiska folket (dvs. inte bedriva mission), samtidigt som de själva som hednakristna räknar sig som efterföljare av just denne Jesus som var jude och som först och främst kom för det judiska folket. (Matt. 10:6)
En del av Kyrkan framställs som om den var hela Kyrkan – och därmed visar det sig att när det gäller det mest grundläggande så är ersättningsteologerna och tvåförbundsteologerna mycket lika. Båda praktiserar en gökunge-ecklesiologi, eller en gökunge-kyrkosyn.
Ett exempel från Sverige.
Ett dokument från Svenska kyrkan ”Guds vägar – judendom och kristendom – ett inomkyrkligt samtalsdokument” från 2001 börjar så här: ”Dokumentet Guds vägar behandlar förhållandet mellan kyrkan och det judiska folket…”, och då menar de inte förhållandet mellan hela Kyrkan (dvs. både judar och hedningar) och det judiska folket. De nyanserar inte heller genom att påtala att en del av det judiska folket tillhör Kyrkan. De mer kända historiska judiska personerna som tillhörde Kyrkan, är bland andra Kyrkans Herre, Jesus, och hans apostlar, som t.ex. Paulus. Det finns även många nu levande judiska personer som säger om sig själva att ”jag upplever mig mycket mer judisk efter att jag kom till tro på Jesus som Messias, för vad kan vara mer judiskt än att följa en judisk Messias?” Vi behöver alltså inte läsa mer än den första halvan av den första meningen i detta dokument från Svenska kyrkan förrän vi kan vara säkra på att det presenterar en ganska annorlunda kyrkosyn än den NT står för.
Ett exempel från Tyskland
Dokumentet ”Judenchristen – jüdische Christen – ’messianische juden’”, som EKD i Tyskland gav ut 2017 går ännu längre genom att i titeln sätta citattecken kring messianska judar, dvs. de blir inte erkända som sådana av den tyska kyrkan, även om de messianska judarna i Tyskland skulle skriva under på exakt det samma som Paulus säger till de judiska ledarna i Rom: ”Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna, och när de var samlade sade han till dem: ’Bröder, trots att jag inte har gjort något som kunde skada vårt folk eller våra seder från fäderna, blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad åt romarna. Sedan de förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänade döden. Men då judarna satte sig emot det, blev jag tvungen att vädja till kejsaren. Dock har jag inte någon anklagelse mot mitt eget folk. Det är därför jag kallat er hit för att träffa er och tala med er, eftersom det är för Israels hopp jag bär dessa bojor.’” (Apg. 28:17-20)
EKD säger: ”Under det senaste decenniet har inte minst viljan från de judiska parternas sida, till att samtala, lett till att tilliten har växt, något vi är tacksamma för. Där man här i landet accepterar ’messiansk-judiska’ grupper som dialogpartner uppstår det irritation på alla nivåer i de judisk-kristna mötesplatserna, och en växande tillit ödeläggs. Inte minst på grund av detta är den evangeliska kyrkan mycket tveksam till de ’messiank-judiska’ församlingarnas fastställda uttalanden.” (s.22-23)
Paulus var jude, en messiansk jude, som identifierade sig så starkt med sitt judiska folk och med de judiska sederna att han gav ett nasirlöfte och förberedde sig att offra i det judiska templet i Jerusalem (Apg. 21:26), och han bekände sig som bärare av Israels hopp (Apg. 28:20). Dagens messianska judar står mycket nära den messianske juden Paulus i hans ställningstagande – och just på grund av detta ställningstagande vill inte EKD ha gemenskap med dem, inte för att de tror på Jesus, utan för att de är judar. Självaste aposteln Paulus hade blivit avvisad tillsammans med dem. Ekot från den traditionella ersättningsteologin klingar starkt i tvåförbundsteologin. Ordet ”kyrka” knyts så starkt till ”hednakristen kyrka” att det som är judiskt inte får plats i den kyrka som EKD förespråkar. Finns det plats för den judiske Jesus i Kyrkan? Jesus var nämligen inte kristen, utan han var jude. Jesus var omskuren, åt koshermat, firade sabbaten och alla de andra judiska högtiderna. Finns det plats för sådana som Jesus i Kyrkan?
Vad ska vi då säga om dialog mellan rabbiner och kyrkoledare?
Problemet är ofta att messianska judar inte får lov att vara med i sådana dialogsamtal. Vilka är det då rabbinerna möter? Möter de hela ”Kyrkan” (dvs. både Jesustroende judar och hednakristna), eller träffar de bara den hednakristna delen av kyrkan? Om dialogen ska vara äkta, så måste både Jesustroende judar och Jesustroende hedningar vara med och representera Kyrkan, annars har inte rabbinerna mött Kyrkan, utan bara en del av den.
Om några vill besöka mig, så tar jag för givet att de även vill träffa min bättre hälft. Om de som vill besöka mig säger att jag måste jaga ut eller låsa in min fru i badrummet innan de kan gå in i mitt hus, vad gör jag då? Vinner ambitionen att ha dialog med alla människor eller vinner solidariteten med frun och äktenskapslöftena? Som hednakristen är jag så tätt sammanknuten med mina messiansk-judiska syskon i tron på Jesus, att jag inte har lov till att jaga ut mina egna syskon i tron på Jesus från Kyrkan, för att delta i möten med vem det vara må, som vill ha religionsdialog med mig.
Utmaningen med Jesus är att han är så övertydlig – också när det gäller detta med frälsningen. Han var allra tydligast med den saken inför judar – för det var uppenbart att hedningar ändå inte hade en chans. Juden Jesus sa om sig själv till judar i en judisk kontext, dvs. han utmanade särskilt sina egna landsmän: ”Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall också Människosonen skämmas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna”. (Mark 8:38) Den judiska aposteln Petrus stod inför det judiska Stora rådets medlemmar i Jerusalem (Sanhedrin) där alla var 100 % judar. Han talade särskilt till ”hela Israels folk” (Apg.4:10) och sa om Jesus: ” Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.” (Apg. 4:12)
Går det för sig att presentera Kyrkans vittnesbörd om Jesus Messias på ett sakligt sätt utan att ta med det här judiska perspektivet från juden Jesus och juden Petrus – och som just dagens messianska judar är bärare av i särskild grad? Knappast.
Jag förstår mer än väl vilken sprängkraft som ligger i att Kyrkan består av judar och hedningar tillsammans. Sprängkraften är så stor att vi riskerar att bli bemötta på samma sätt som Paulus blev bemött – men det borde ju egentligen inte vara ett problem, oavsett hur smärtfullt det än kan bli, att få dela samma erfarenhet som Paulus. Jesus sa ifrån att det skulle kosta personlig prestige att följa honom (Matt 16:24-25), så ingen borde bli överraskad över att Jesus får rätt.
Ett exempel från mitt eget liv:
Jag tog en gång emot en representant från den judiska antimissionsorganisationen Yad L’Achim på mitt kontor i Haifa. Han ville tala med mig om messianska judar, eftersom han hade stora problem med dem. Han var noga med att betona att han inte hade några som helst problem med att jag var kristen. Han hade för övrigt flera kristna vänner. Om jag hade gått med på att messianska judar inte borde existera och att de som kallar sig messianska judar egentligen är kristna, dvs. hednakristna, så hade samtalspartnern från Yad L’Achim blivit supernöjd. Men vad hade priset blivit?
Hade jag gått med på att detta att vara kristen och tro på Kristus (alltså Messias) endast är för icke-judar (antingen de som är födda som icke-judar eller de som konverterar sig bort från sin judiska identitet), så hade jag också sagt att det inte är så viktigt om Jesus från Nasaret är den sanne Messias enligt profetiorna, eller inte, så länge man kan luta sig mot en hednakristen religiös tradition. Det finns ingenting i NT som inte först kommit från representanter för det judiska folket. Hur skulle då NTs huvudbudskap om att omvända sig och tro på Jesus Messias kunna vara ovidkommande för det judiska folket? Sättet som NT tolkar Tanakh (GT) på är inte heller en (hedna)-kristen tolkningsmetod utan ett judiskt sätt att tolka på.
Det borde vara mycket enklare för de hednakristna i världen att överge sina ”(hedna)-kristna” tolkningar och andra kyrkliga traditioner, än att avvisa NT:s budskap om att evangelium om Jesus Messias är Guds kraft till frälsning för var och en som tror – för juden först. Men ofta är verkligheten inte som den borde vara. Vad kan orsaken vara till det?
Jag har en broder i Jesus Messias som heter Avi Snyder. Han är jude och har skrivit boken ”Judar behöver inte Jesus och andra missuppfattningar” (Jews Don’t Need Jesus & Other Misconceptions). Jag vill citera:
”Man har sagt mig… ’Om kristna stödjer eller tar del i evangelisation bland judar, kommer judiska ledare att bli kränkta.’ Dessvärre är detta sant. Men det här med att bli kränkt eller stött är inte ett specifikt ’judiskt’ problem. Det är ett ’mänskligt’ problem. Det finns alltid en risk att evangeliet kan stöta människor som inte erkänner behovet att komma till Gud på hans villkor och inte på sina egna. (s.115)
Fruktan att bli avvisad, människofruktan… En ärlig granskning av Skriften måste leda till den slutsatsen – vare sig vi vill det eller inte – att vi judar behöver Jesus och hans evangelium för att bli frälsta. Varför är det då så svårt för en del kristna att öppet stödja denna sanning? Vad står kampen om och vad fruktar de? Den viktiga frågeställningen, som många finner oroväckande, är inte: ’Måste judar tro på Jesus för att bli frälsta?’, utan ’Hur kan jag ge mitt bifall till denna svåra sanning utan att jag blir hånad, föraktad och avvisad av mina judiska vänner?’ Det enkla svaret är att det här är en risk som du inte kommer undan. Vid en del tillfällen kommer rädslan att bli avvisad bli verklighet, men inte alltid. (s.119)”
Alldeles i slutet av sin bok skriver Avi om de hednakristna som väljer att frimodigt älska hans folk med Gudfruktig kärlek:
”Vi judar som tror på Jesus, kommer också att stå vid din sida. Vi kommer stå vid din sida och älska dig för att du gör det rätta. Vi kommer att stå vid din sida i beundran för att du valde den rätta och modiga vägen. Vi kommer stå vid din sida med en oändlig tacksamhet till Herren för att du vill delta i uppgiften med att föra de förlorade fåren av Israels hus tillbaka till våra själars herde” (s.121)