Av Hans Sundberg, pastor och teologie doktor

Del 1

Romarbrevet är en central text i Nya Testamentet. Martin Luther menade att om en kristen inte kunde Nya testamentet utantill ord för ord, borde man åtminstone kunna Romarbrevet. Det pågår en diskussion om vilka av Paulus brev han själv författat. När det gäller Romarbrevet är dock de allra flesta övertygade om att detta är ett äkta Paulusbrev. De daterar det till runt år 57 e Kr. Dvs. nu har Paulus följt Herren Jesus ungefär tjugo plus år. Han har sett goda, gråa och svarta dagar, och är fylld av en attityd av tacksamhet. För: oavsett priset så är det värt allt att få följa Jesus och som apostel predika evangeliet. Och det (=evangeliet) är hans ärende i Romarbrevet. Innan vi ser vad det består i, måste det till en liten kommentar: han har personligen inte varit i Rom än. Men räknar nu med att få komma dit på sin väg till Spanien.

Så vad är ”evangeliet”, det glada budskapet, som så exakt sammanfattas i Rom 1:16-17 och utläggs i detalj i resten av brevet? Svaret är ”Guds rättfärdighet”!

”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: ”Den rättfärdige skall leva genom tron”.”

Uttrycket ”Rättfärdighet från Gud”, betyder samma sak som ”Guds rättfärdighet”. I grundtextens grekiska handlar det om hur man översätter en genitiv (dikaiosunä gar theou). Oavsett hur vi väljer att uttrycka saken är det uppenbart att Paulus talar om Gud och vem Han är. Gud är rättvis, gör rätt och är därför ”rättfärdig”. Han gör syndaren rättfärdig, det innebär bland annat att Gud förvandlar det omöjliga till möjlighet. Människor kan inte nalkas den Levande Guden utan att ha förklarats rättfärdiga av Gud. Utan Fadern, Sonen och Anden skulle detta aldrig kunna ske, visar Bibeln. Men nu har en rättvisa från Gud uppenbarats, genom Jesu liv, död, uppståndelse och himmelsfärd. Syndaren kan genom Jesu ställföreträdande död nalkas Gud Fadern. Tillvaron är plötsligt ljus, evangeliet har brutit igenom mörkret, döden och otron! Halleluja!

Vi kan bli frälsta, räddade! Men enbart genom ”tro” på Jesus.

Notera att Paulus understryker att han inte skäms för evangeliet. Med hans bakgrund skulle det det varit precis så, att han skulle skämmas för ett så enkelt – barnsligt enkelt – evangelium. Lagrättfärdigheten skapar en sådan attityd: det är för enkelt att ”av tro – till tro, ska den rättfärdige” leva. Redan profeten Habackuk, varifrån citatet kommer, fick framföra det goda budskapet om Guds rättfärdighet, som gör att den troende (oavsett jude eller hedning) blir tillräknad Guds rättfärdighet genom sin tro. Inte trofasthet eller handlingar, utan bara tro.

Tron på Jesus är helt avgörande, inget annat.

Gud är den som har initiativet, ensam, genom skapelsen, utkorelsen, frälsningshistorien och framtiden. Allt vilar i goda, trygga, händer nämligen i Guds rättfärdighet. Han ensam är garant för vår frälsning.

Tron, som skapas i förkunnelsen av evangeliet, är människans gensvar.

Här kommer Anden in. Det sker nämligen, menar Paulus, ett skapande när evangeliet predikas. Han ställer frågan: ”hur ska de kunna tro om de inte får höra”? Och ”tron kommer av predikan/proklamationen” (Se Rom 10:9-17)! Guds Helige Ande skapar tron i hörandet av evangeliet. Det är därför så oerhört viktigt vad vår ”proklamation” handlar om. I vår tid talas det mycket om att tolka tron, att bekräfta människors livsval och att hålla dialog. Viktiga saker förstås, men de missar ändå det viktigaste: att förkunnelsen av evangeliet i Jesus Messias skapar tro, som är förutsättningen för att människan ska kunna bli frälst. Bara proklamationen av Guds rättfärdighet uppenbarad i evangeliet kan skapa tro på Jesus genom Andens verkan i våra hjärtan

När predikan tydliggör Guds rättfärdighet då föds tro på Jesus Kristus. Om något annat evangelium ”predikas”, dvs. något annat budskap än Gud och Hans rättfärdighet, då är det inte något riktigt ”evangelium”.

Lägg märke till att Dietrich Bonhoeffers uppdelning i ”dyr nåd” och ”billig nåd” hjälper oss förstå vad ”rättfärdighet” är. Ibland säger man att Bibelns röda tråd är ”syndernas förlåtelse”. Men det är förstås inte helt sant. Det kan tom. lätt bli ”billig nåd”. ”Dyr nåd” är insikten att Gud Fader valde att låta Sin Son, Jesus Messias, dö istället för syndaren – dvs. varje människa. Sonen dog istället för mig för att jag (och vi alla) ska kunna få förlåtelse, relation med Gud och liv igenom Guds Ande.

Dyr nåd är att Guds blod har utgjutits här på denna jord för syndarnas frälsning. Billig nåd är ytterst tanken att för Gud innebär det ingen kostnad att förlåta.

Himlen grät och jublade när Sonen dog. Grät över priset Gud måste betala för vår frälsning. Jublade över Guds godhet och nåd.

Ännu mer jublade änglarna när de såg Sonen uppstå.

Gud segrar alltid!

 

Del 2

I brevets inledning (v 1-7) markerar Paulus att han är en ”apostel” (v 1) som ska förkunna Guds evangelium. Detta är omvittnat i GT (v 2). Evangeliet handlar om gudsuppenbarelsen i Jesus Kristus som är Guds Son ( v 3). Han är född av Maria och härkomsten är av Kung David. Han blev ”insatt” står det i svenska översättningen av NT 2000, men jag tänker att ordet borde översättas ”bekräftad”, nämligen som Guds Son genom ”sin uppståndelse från de döda” (v 4). Paulus uppdrag är gigantiskt stort, nämligen att föra alla hedningar till lydnad i tro (v 5). Rom är en plats där också hedningarnas apostel behöver predika. Han kommer att göra det på sin väg till Spanien, dit han är på väg.

Han vet ändå en del om församlingen i Rom. Ganska många är hans vänner, se kapitel 16 där 14 av 24 namn är typiska slavnamn. Några av dem kanske han mött under den fördrivning av judar som kejsar Claudius bestämt i slutet av 40 talet, då också många judekristna fördrevs. Nu är det omkring år 57 och många har kommit tillbaka till Rom. De möter förändringar i församlingen och en del av dessa adresserar Paulus i brevet.

Vissa menar att församlingen i Rom kan datera sin tillblivelse till Pingstdagen i Jerusalem, där också judar från Rom fanns med. (Apg 2:10)

Som jag skrev tidigare är Paulus ärende i brevet att presentera evangeliet – och därigenom presenteras också hans teologi.

Han tackar Gud för församlingen och deras liv för Jesus (vers 9) – ryktet om församlingens liv är spritt så att hela världen talar om dem. Paulus ber för dem ”ständigt” (v 10). Han längtar efter dem för att dela med sig av ”Andens gåvor” när de möts (v 11).

I kapitlets andra del 1:18-4:31 behandlar Paulus människans verkliga situation. Hon lever under fyra ”makter” säger Paulus: Vreden, Lagen, Synden och Döden. Här behöver vi lyssna noga på vad aposteln skriver.

Först noterar vi att vi människor är skapade av Gud och till Gud. Därmed finns något av den avbilden kvar också efter Adams fall. Paulus inleder avsnittet med att berätta att alla människor bär inom sig en Gudskunskap given i skapelsen. Med Paulus ord: ”Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har Hans osynliga egenskaper, Hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i Hans verk och varit synliga.” Rom 1:20-20

Adams fall blev till alla människors, vi kallar detta ”arvsynd”. I många kyrkor bekräftas detta när deltagarna ber en gemensam bön om förlåtelse för sin synd. Här i Romarbrevet skildrar Paulus detta med att koppla mänsklighetens synd till Guds vrede över synden. Han ger dramatiska ord på hur Gud reagerar på människans syndighet: Han utlämnar människan åt sina egna begärelser. Det är Vreden och Domen. Det finns, som Paulus understryker, heller ”inget försvar” för mänskligheten: de har valt bort Guds härlighet mot skapade ting. Nämligen bilder av det skapade som människorna valde att tillbe. Han nämner här följande: bilder av människor, fåglar, fyrfotadjur och kräldjur.

Nu uppstår frågan: bär människan något gott i sig? Är hon älskad som hon är? Det tycker Paulus också, men betonar än starkare att varje person behöver födas på nytt! Varför? Jo människan utan Gud lever ytterst i ”synd” och ”otro”. Han betonar därför nödvändigheten av omvändelse, syndabekännelse, pånyttfödelse och ett liv därefter i helgelse.

Paulus säger, enkelt sammanfattat, till människan: ”Ja, Du är älskad och Du kommer att förvandlas i Jesu närhet till att bli den du har varit ämnad att vara i all evighet”.

Men när människor gör våld på sin kallelse i skapelsen, i sina relationer till Gud och andra, i sin sexualitet och sitt ansvarstagande mot livet – då kommer varje individ, varje generation och kultur att få erfara hur Guds dom och vrede ser ut. Vi ser det när Gud tillåter synden råda över människan. Vi lever helt enkelt – alla – under Guds vrede, menar Paulus. För honom, och oss, är detta viktigt att förstå.

Om jag minns rätt läste jag nånstans vad Billy Graham sa när han mötte ”synden” i Köpenhamn för länge sedan, nämligen att om Gud inte dömer staden för dess synd kommer Han att vara tvungen att uppväcka Sodom och Gomorra för att be dem om förlåtelse.

Paulus skulle kanske svara Graham att Gud faktiskt dömt människan redan nu genom att utlämna dem åt ”föraktliga tankesätt” och de får leva som de önskar med dess konsekvenser. Det är domen. Vi ser detta, säger han, på många områden i livet. Inte minst på sexualitetens område – Paulus talar här om sexuella relationer män och män, kvinnor och kvinnor – men understryker samtidigt lika mycket hur allmängiltiga vardagliga relationer människor emellan kan stå under Guds dom. T.ex. när man ”skvallrar och baktalar”, och är ”avundsjuka … uppfinningsrika i det onda … De föraktar Gud … kärlekslösa” för att ta några av Paulus exempel, då ser vi Guds dom och Guds vrede uppenbar. Det visar sig inte minst när dessa människor ”tycker det är bra när andra gör det” (också), dvs. att de beter sig på samma sätt.

Viktigt är att notera att för aposteln Paulus finns inte någon gradering av synder, vilka som är värre eller mindre allvarliga. Syndens lön är döden – oavsett hur synden ser ut.

Därför är det fel när kristna tänker på vissa synder som mindre allvarliga än andra – och tvärtom. All synd är ytterst allvarlig, så allvarlig att Gud sände sin Son för att försona världen med sig själv genom Jesu korsdöd och uppståndelse. Så allvarligt ser Gud på all synd. Så mycket älskar Gud varje människa att Han sände Sin Son till försoning för oss alla. Otroligt och sant.

Vilken är Paulus slutsats? Jo, omvändelse från döda gärningar är trons svar på frågan ”vad ska vi göra?” Detta sker när vi alla, troende och ännu inte troende, vänder om, bekänner våra synder, får förlåtelse, blir fyllda med Guds Ande och börjar leva med Jesus.

Så att livet blir rätt och rättfärdigt.