Publicerad i Livskällan, augusti 2010.

Under våren har jag spelat in ett antal TV-program som kommer att sändas via internet. Den programserie vi arbetar med nu heter Vägen till Kristus och är en genomgång av Lilla katekesen som Martin Luther skrev på 1500-talet. När jag arbetar med den fascineras jag dels över hur aktuell, oerhört koncentrerad och innehållsrik den är. De olika avsnitten i Lilla katekesen är som mineral- och vitamintabletter som är laddade med det som vi behöver för att må bra. Jag vill idag lyfta fram två stråk eller spår som går igenom katekesen. Nycklar som hjälper oss att förstå både Gud, Bibeln och oss själva.

Lagen som skapar en smärtsam törst
Det första spåret är det som vi ibland kallar lagen. Med lagen menar vi då inte Sveriges rikes lag, utan allt det som Gud kräver av oss människor. Som han allvarligt förväntar sig av oss. Gud är god och vill att vi är goda. Det är inget han önskar i största allmänhet – för vad vore det för kärlek? Nej, han älskar oss så mycket att han kräver att vi faktiskt är goda mot varandra. Inte för hans skull, utan för vår skull. För att vi skall få leva ett gott liv tillsammans med varandra. När vi inte gör det, utan sårar, biter och förstör för varandra, så sårar vi också Gud. Vi följer inte Guds plan. Vi lever inte det goda livet. Vi syndar både mot himmelen och mot varandra. Att synda mot en annan människa är allvarligt. Men att synda mot levande Gud är att bryta mot Livets lagar. Det är att sätta sig upp emot skaparens principer och ursprungstankar. Det är som att vi har fått instruktioner för exempelvis en ny kamera. Men vi struntar i tillverkarens anvisningar och tvingar kameran att lyda oss. Det kan leda till att den går sönder och den garanti som vi fått blir meningslös, för vi har inte följt tillverkarens råd. När det gäller vårt eget liv så handlar det om att vi förlorar den livstidsgaranti som följde med oss när vi skapades. När vi syndar så har vi ingen garanti längre för vårt liv. Gud tar bort sin hand ifrån oss, eller rättare sagt – vi drar oss undan Gud som vill bära oss. Synden gör att vi skiljs från Gud, som den starka strömmen för oss bort ifrån land. Att försöka simma tillbaka är meningslöst – strömmen är för stark. Det enda vi kan göra är att ropa till Gud att han kastar ut en livboj och själv drar oss till land – till sig. Är det så allvarligt? Är inte Gud en god Gud? Jo, Gud är så oerhört god. Problemet är inte Guds godhet utan vår ondska. När vi jämför våra liv med varandra kan vi tycka att vi är någorlunda hyggliga. Men om vi jämför oss själva med Guds goda lag så ser vi att vi inte håller måttet. Och när vi på allvar börjar försöka leva efter Guds goda lag så kan vi glädjande nog se att vi till det yttre visst kan klara en del, men framförallt så ser vi att hjärtat inte följer med. Andra kanske tycker jag blir en bättre människa, men ju mer jag kämpar efter den inre förnyelsen, känner jag det kalla stenhjärtat som inte vill formas efter Guds goda vilja. Jag känner inte den goda pulsen i mitt liv. Istället känner jag LIKgiltigheten. Tafattheten. Kraftlösheten. Jag vill, men kan inte. Och ibland så vill jag inte ens. Fast jag vill. Jag slits åt två håll. När man blir gammal känner man ibland att benen inte vill följa med riktigt. Det är precis så det kan kännas i en kristens liv. Jag säger till benen att gå framåt, men det gör de inte. Jag säger till mitt hjärta att rycka upp sig och åtminstone försöka göra det goda, men det känns till slut så lönlöst. Att själv försöka forma hjärtat är som att försöka forma en sten med sina egna händer. Så vad är det då för välsignelse med lagen? Den ser mer ut som en förbannelse. Lagen är god och visar Guds vilja. På det sättet är den en välsignelse som vi kan jubla åt. Men när vi ställs inför den så blir den vår förbannelse. Inte för lagen i sig, den är alltigenom god, utan problemet är att vi är syndare som döms ut från planen. Vi får rött kort och blir utvisade. Det eviga livet rinner som sand ur våra händer och vi ser att i oss själva har vi ingen ro. I oss själva har vi inte någon chans att få del av det himmelska livet, för himmelen är alltigenom god, precis som Gud själv. Guds goda lag blev för oss den värsta förbannelse. Lagen kan inte hjälpa oss vidare, men nåden kan.

Nådens källa
Astrid Lindgren skrev om barnhemspojken Rasmus på luffen. En pojke med rakt hår som ingen ville ha. De som kom till barnhemmet för att adoptera valde alltid flickor med lockigt hår. Men Gud väljer inte bort någon. Han väljer oss för att han älskar oss var och en. På korset tog Jesus din förbannelse för att du skall få hans välsignelse. Nådens välsignelse handlar om att Gud väljer dig. Det enda du behöver göra är att säga ditt Ja till honom. Då får du följa med honom, för då är du hans fullvärdiga barn. Detta kan vi aldrig ta till oss om vi fuskar med lagen som för oss till en början blev en förbannelse. Men lagen driver oss till Kristus – nådens källa. Vid den källan får vi ständigt komma och dricka. Lagen gör oss bara törstiga. En törst som bara Kristus kan släcka.

Carl-Henrik Karlsson