Det råder idag en osäkerhet kring vad Bibeln lär om skilsmässa och omgifte. Dels kan det bero på okunskap, men inte sällan handlar det om att vi från början har en åsikt som vi vill få bekräftad. Vid en skilsmässa har vi lätt för att urskulda den part vi står närmast, trots att vi sällan på djupet har hört båda sidor. Och vem bär skuld till skilsmässan om det bara är kvinnan som vill skiljas, men att det är mannen som med sitt beteende gör det omöjligt att fortsätta? En svårighet är också att när man diskuterar saken så behandlar man ett antal bibelord utan att ha förståelse för vad ett äktenskap är i Guds ögon.
Gud skapade människan till man och kvinna. I begynnelsen gav Gud människan äktenskapet som ett förbund där två blir ett. Det sexuella samlivet kan dels bekräfta det ingångna förbundet, dels kan det vara porten in i det. Den man gifter sig ger man sig själv även fysiskt till. Och om man sexuellt gett sig till en annan utan att vara gift, så ingår man därmed ett förbund med den personen och behöver därför bekräfta detta juridiskt i form av ett äktenskap. Detta sammanfogande är människans val, men Gud är subjekt. Vad Gud har fogat samman får människan inte skilja åt och kan inte heller skilja åt. Det övergår människans mandat och kapacitet. Även om äktenskapet juridiskt sett upplöses vid en skilsmässa, så består ändå förbundet i Guds ögon. Det är därför som det är fel att gifta sig med en frånskild, för då bryter man sig in i ett existerande förbund – även om de andra två inte längre juridiskt sett är gifta. Förbundet är livslångt, men inte evigt, och upphör därför när en av de två dör.
Med denna bakgrund blir de enskilda bibelorden pusselbitar som tillsammans bidrar till den klara bilden. Om vi inte först ser helhetsbilden, riskerar vi att hamna i en teknisk diskussion och gör upp regelsystem som det handlar om att kryssa sig emellan för att rättfärdiga sig själv eller ens vänner. Jag tror detta är vanligare än vi vill erkänna.
Den judiska lagen som Mose av nåd tog emot från Herren, gavs för att stärka kvinnans ställning. (5 Mos 25:5-9) I 5 Mos 22:29 står det att den som ligger med en ogift ung kvinna, skall gifta sig med henne och får inte skilja sig så länge han lever. Detta för att skydda kvinnan från ett liv i skam och utanförskap, men också för att de blivit ett. Vad gäller skilsmässa så accepteras det i den judiska lagen för att hantera den bistra verkligheten, men det skall ske på ett reglerat sätt för att skydda individen. Den judiska lagen sanktionerar inte omgifte, men talar om hur det skall regleras när det ändå sker.
När några fariseer kom till Jesus och frågade honom om skilsmässa så hänvisade han hela tiden till Guds tanke från begynnelsen. (Matt 19:3) Han kunde radat upp ord från den judiska lagen, men han valde att lyfta fram det som var av begynnelsen. Inte det juridisk-teologiska, utan Guds ursprungstanke. Han går aldrig emot den judiska lagen, men visar att dess regler kring äktenskapet gavs för att ge ramar åt människor som inte levde upp till Guds originalplan.
Ett bibelord som vissa menar ger acceptans till omgifte är 1 Kor 7:15. Det handlar om att den som är gift med en icke troende inte längre är bunden om den andre vill skiljas. Av detta har man dragit slutsatsen att man är fri att gifta om sig. Men det är en befängd tolkning. Sammanhanget, före och efter, berör frågan om den som tror är skyldig att vara kvar i äktenskapet för den andra partens frälsning. Paulus säger att den kristne är fri att bli skild och behöver inte krampaktigt hålla fast i äktenskapet för den andra partens eviga väl. Ur den synpunkten är hon fri. Oavsett vad man tycker om omgifte, så berör Paulus inte det ämnet i denna text.
Ett annat känt bibelord är Matt 19:9, som en del menar ger acceptans till omgifte om den andre parten begått en sexuell omoralisk handling. Men denna tolkning faller om man ser till sammanhanget som handlar om att det Gud har fogat samman kan människan inte skilja åt. Texten igenom handlar det om skilsmässa och inte om omgifte. Även om personerna är juridiskt skilda så är de en EN-het. Äktenskapet kan vara knäckt även om det inte är annulerat. Det Jesus säger är att det är OK att skiljas om den andra parten varit sexuellt otrogen. Den som skiljer sig behöver då inte känna skuld för att hon skiljer sig. Men om hon gifter om sig och förenas med en annan, så bryter hon äktenskapet definitivt. För då har en tredje part kommit in och därmed bryts EN-heten.
Bibeln är tydlig. Skilsmässa är ibland oundvikligt och det minst onda, men förbundet är livslångt. Omgifte är därför aldrig sanktionerat av Guds Ord så länge den andre lever. (Rom 7:2, 1 Kor 7:39)
Om man har barn är det viktigt att markera att det som skett var fel, för att inte föra över mönstret till nästa generation. Det kan annars bli ett verktyg, en nyckel som barnen alltför lätt kan ta till om deras framtida äktenskap krisar.
Är man skild kallas man att förbli ogift, även om man kan ha djupa livslånga vänskapsrelationer. Genom det visar man på äktenskapets helighet, samt troheten till Herren och den man ingått förbund med. Vi behöver stötta de som vill leva så, samtidigt som vi får inse att alla inte kan det. Livet är inte enkelt och blir inte alltid som vi tänkt oss.
Även om vi nu ser klart i dessa frågor, kommer vi ändå i situationer där det inte är självklart vad som är rätt och fel. Ett av många exempel är om det är rätt av någon som levt som gift utan att vara gift, att ingå äktenskap med en annan medan den första partnern lever? Vi kan, får och bör ge råd och vägledning utifrån Guds Ord – bara vi samtidigt visar på det som är klart utifrån Skriften. Månen reflekterar solen. På samma sätt skall våra reflektioner över dessa frågor spegla Guds klara Ord och inte framstå och uppfattas som solen själv. Det låter självklart, men det var det som fariséerna föll in i och vi har själva lätt att snubbla ner i det diket.
Som kristna måste vi stå upp för äktenskapets helighet, men samtidigt visa nåd mot varandra. Vi kan aldrig sanktionera eller uppmuntra omgifte, men om det sker får vi möta varandra som Jesus mötte äktenskapsbryterskan – “inte heller jag dömer dig, gå och synda inte mer”. Vi kristna har ibland svårt att hantera denna dubbla linje och sänker istället kraven, bygger regelsystem och fördömer de som inte lever upp till dem. Men det var inte Jesu väg, snarare liknar det vissa av de samtida fariseernas väg.
Vi är kallade att predika lag och visa nåd. Det är att gå i Mästarens fotspår.
Carl-Henrik Karlsson
Teol kand