Artikel av Carl-Henrik Karlsson, publicerad i NOREANYTT nr 3 2015.

Hon hade gått ut till brunnen mitt på dagen för att slippa möta de andra. Hon kunde inte sjunka längre ner, men varje ord eller blick blev som stenar som kastades på henne. Hon visste varför, därför brukade hon gå ensam, men denna dag satt det redan någon där. Hon tvekade, men satte på sig masken. Jude verkade han vara. Och man. Och han bad henne, som är en samarisk kvinna, om vatten! Hans blick var inte som andra mäns. Han lät henne behålla sin mask, men började knacka lätt på den.

Hon lät honom smaka, men förstod att om någon skulle kunna få hennes inre öken att blomstra så var det han. Men hur? Hon blev förvånad själv när hon märkte att hon började ta ton och diskuterade religion. Inte bara i allmänhet, utan kontroversiella frågor. På så sätt höll hon mannen på bekvämt avstånd, samtidigt som hon ville veta mer, förstå djupare, och kanske få upp något av vattnet ur hans brunn.

När lärjungarna kom lät hon krukan stå, gick in i staden och berättade för dem hon träffade om den hon mött. Det var inga övertoner. Hon visste inte själv vad hon skulle tro, utan frågade om det kunde vara Messias. De blev nyfikna och gick själva ut för att möta honom. En del blev så tagna av det hon sade att de började tro. Hos andra väcktes en nyfikenhet, som gjorde att de själva ville se och höra.

Berättelsen från Johannes fjärde kapitel är så äkta, naturlig, enkel och aktuell. Jesus öppnade inte upp samtalet genom diskussion, utan genom att be om något. Kvinnan höll de brännande frågorna på avstånd genom att diskutera religion. Precis som idag, när jag varit med och delat evangeliet på gatan i Göteborg. Det är bra med diskussion och argument, men det måste leda vidare. Vi behöver föra in samtalet på frågan om vilka vi är, vem Gud är och hur han genom Jesus vill ge oss det eviga livet.

Jag har ofta känt mig otillräcklig och obekväm när jag evangeliserat på gatan i Göteborg, även om jag läst teologi i flera år. Kvinnan i bibeltexten hann aldrig gå någon kurs i hur man vittnar. Hon hade inte hunnit slipa sina argument. Hon visste inte ens om hon trodde. Men hon hade mött Jesus och smakat det levande vattnet. Källan vällde fram i hennes liv och gick inte att stoppa. Hon lade bort argumenterandet och sa bara vad hon varit med om. Ingen kunde säga emot. Men många tog emot.

Om vi vill se ett förvandlat Sverige måste det börja med oss. Vid brunnen.

CarlHenrik Karlsson
Ordförande i Källan, församlingspedagog, teol kand