Av Hakon Christensen, ordförande
Från Ordet & Israel nr. 7, 2015
Övers. Ing-Marie Aronsson

Den 23:e september i år firade Israel yom kippur. Dagen kallas också ”den stora försoningsdagen” och firas varje år i Israel på den tionde dagen i den sjunde månaden, enligt den judiska kalendern. Då ligger de annars så livligt trafikerade vägarna öde, alla affärer är stängda, och man fastar för att ägna sig åt syndabekännelse, omvändelse och en nystart.

Den stora försoningsdagen är utförligt beskriven i Tredje Moseboken 16 och 23:26-32. Översteprästen skulle gå in i uppenbarelsetältets, och senare templets, innersta rum, där förbundsarken stod. Här skulle han skaffa försoning för folkets synd under det gångna året.

Men vad betyder den här högtiden i dag? Templet i Jerusalem är ju borta, och offertjänsten vid templet avslutad för många år sedan. Högtiden har inte heller någon direkt motsvarighet i Nya Testamentet, såsom påsk och pingst har. Då kan man fråga sig: Har yom kippur överhuvudtaget något att bidra med år 2015?

Relevans i dag

För att finna svar på den frågan är det viktigt att förstå två förhållanden som har att göra med bakgrunden till yom kippur. För det första, att människans synd skiljer oss från Herren. Gemenskapen är bruten. För det andra, att Herren i sin kärleksfullhet var tvungen att gripa in. Han ville att gemenskapen skulle återupprättas.

Det är de här två tidlösa frälsningshistoriska linjerna som skapar bakgrunden till yom kippur. Det gör dagen till en förkunnelse av lag och evangelium i evangelisk luthersk mening, med relevans för alla människor på alla platser i alla tider. Vi är inne på Bibelns allt överskuggande huvudtema – evangeliet om försoningen i Jesus Kristus. Det är kärlek när den är som starkast.

Jag vill här peka på tre sidor av försoningen i Jesus Kristus, som yom kippur påminner oss om.

1) Ni ska vara heliga

Försoningsdagen ska för det första påminna oss om att Gud är helig, och att han just genom försoningen önskar att göra även oss heliga. I Tredje Moseboken används ordet ”helig” 80 gånger. Sammanfattat i en vers är budskapet: ”Ni skall vara heliga inför mig, ty jag, Herren, är helig, och jag har avskilt er från andra folk för att ni skall tillhöra mig.” (20:26)

Det är utgångspunkten för den underström av nåd och barmhärtighet som flyter genom hela Tredje Moseboken med alla sina förordningar och instruktioner. I kärnan av Moselagen finner vi i de första sju kapitlen lagarna om offertjänsten. Herren visste nämligen att Israels folk aldrig kunde bli heliga genom att själva uppfylla lagen. Därför fick Israel offertjänsten som en gåva.

Det är en profetisk förkunnelse om hur en syndare blir helig inför Herren: ”… Jag är Herren, som helgar er.” (20;8) Hela offertjänsten med försoningsdagen som höjdpunkt är således en lång proklamation av Herrens nåd och vilja att förlåta sitt folks synd. Då Israel var förtappat på grund av synden, tog Herren både initiativet och ansvaret. Det är inte underligt att Nya Testamentet slår fast, att Moselagen är både helig, rättfärdig och god. (Rom 7:12)

Självfallet kunde inte försoningsdagens ritualer göra israeliterna heliga. För offren måste upprepas år efter år och innehåller med Hebreerbrevets ord endast ”en skugga av det kommande goda”. (10:1) Men efter åtskilliga år kom han som kastade skuggan, Guds son, Messias. Om honom står det i Nya Testamentet, att ”Genom ett enda offer har han för alla tider gjort dem som helgas fullkomliga.” (Hebr 10:14)

2) Ingen helighet utan försoning

För det andra ska försoningsdagen påminna oss om att det måste bringas försoning för att en syndare ska kunna bli helig. Uttrycket ”bringa försoning” är ständigt återkommande i både Tredje Moseboken i sin helhet och i synnerhet i kapitel 16. Det används 16 gånger i kapitel 16, och 47 gånger i hela boken. Det är inte en tillfällighet. Återföreningen av det brutna förhållandet kräver nämligen att det bringas försoning för den synd som är orsaken till åtskillnaden.

Två getabockar ingick i ritualen i templet. Den ena skulle slaktas och dess blod skulle stänkas på nådastolen på förbundsarken och strykas på altarets horn, hela vägen runt. Den andra lät man leva. Översteprästen skulle lägga händerna på dess huvud medan han bekände folkets synder, och därefter blev getabocken förd ut i öknen som tecken på att synden nu var förlåten och borttagen.

Offerdjuren blev folkens ställföreträdare. Synden i alla dess former blev bildlikt talat överförd till offerdjuret som därmed symboliskt övertog både skulden och straffet. Ställföreträdarens blod bringade försoning.

Denna ”liv för liv-princip” visar oss Bibelns försoningslära. Offerdjurets blod skulle vara en ständig påminnelse om syndens fruktansvärda verklighet och försoningens pris. Herren uttryckte det så: ”Ty kroppens liv är i blodet, och jag har givit er det till altaret, till att bringa försoning för era själar. Det är blodet som bringar försoning genom själen som är i det.” (3 Mos 17:11)

Självfallet kunde försoningsdagens ritualer inte bringa försoning för israeliterna. ”Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplåna synder.” (Hebr. 10:4) Men Jesu blod kan. Han är vår ställföreträdare. ”Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.” Det gjorde han för ”…. nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden. ” (Hebr 9 11-12, 26)

3) En anvisning

För det tredje är inledningen till kapitel 16 i Tredje Mosebok en allvarlig påminnelse om att Herren är synnerligen noga när det gäller hur försoningen bringas. Herren har givit anvisningen, och ack och ve den människa som experimenterar med alternativ.

Kapitlet börjar med en hänvisning till kapitel tio om Arons två söner Nadab och Abihu. De blev straffade med döden för att ”de bar fram främmande eld inför Herrens ansikte och det hade han förbjudit dem”. De var inte samvetsgranna med att följa Herrens ordningar, utan utvecklade sina egna ritualer. Om Nadab och Abihu står det att ”Då gick eld ut från Herren och förtärde dem, så att de dog inför Herren.” (10:2) Det är skrämmande. De var så nära – men ändå så långt ifrån. Herren använder den här händelsen för att varna Aron för att gå in bakom förlåten i helgedomen när som helst – ”för att han inte skall dö.” (16:2) Herrens bestämmelser för försoningsdagen skulle följas till punkt och pricka. Även den minsta avvikelse skulle medföra en katastrof för översteprästen.

Självklart var det inte översteprästens samvetsgrannhet avseende de fastställda ritualerna som i sig självt var huvudsaken. Huvudsaken är Jesus. Gud sände honom ”som ett försoningsoffer för våra synder”, och det finns inga andra godkända anvisningar för försoning än honom.

Men det har alltid funnits falska imitationer av Jesus i omlopp. De kan t.ex. kännetecknas av att det tillräckligt starkt talas om Jesus som herde, hjälpare och mening i det här vanskliga livet – och det är inte fel. Jesu död framställs som beviset på Guds kärlek, och evangeliet används till att berätta för oss om vårt höga värde – det är inte heller fel. Det hemska är att många därvid ändå bedras liksom Arons två söner. För man glömmer Jesus som frälsare och försonare! Resultatet blir en blodfattig kristendom utan hopp om frälsning.

Varje dag är försoningsdag

I dag firar vi inte yom kippur som judarna gjorde på Gamla Testamentets tid. Försoningsdagens ritualer och offer hade sin tid, intill dess fullkomningen kom med Kristus. Men det betyder inte att yom kippur inte har ett budskap till oss i dag.

För det första är den en fantastisk förkunnelse om Guds kärlek. Förlåten i templet måste med nödvändighet brista i två delar då Jesus bringade försoning för våra synder på korset. För hans försoning återställde det fria tillträdet in i Guds närhet för alla som kommer till honom, 365 dagar om året. (Hebr 4:16; 10:19)

För det andra kallar den oss till syndabekännelse, omvändelse och en ny början. Vi kallas till ett heligt liv i en ärlig uppgörelse med all synd och orättfärdighet – särskilt den som utgår från våra egna hjärtan. Det är ett liv under löftet om att Gud är ”… trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh 1:9)

Härifrån har all sann kristen tro, heligt liv och goda gärningar sin upprinnelse. Det behövs under årets alla slag av dagar.