Skulle Isak verkligen offras?

Av Per Ladekær
Från Ordet & Israel mars 2015
Översättning: Ing-Marie Aronsson

Antingen man är jude eller kristen är berättelsen i 1 Mos 22 om Abraham – som blir ombedd att offra Isak – en känd berättelse. De flesta kristna och judar har säkert känt betänkligheter inför detta. Vilken slags Gud är det vi tror på, som kan be Abraham om något så vanvettigt?

Den betänkligheten kom t.ex. fram för några år sedan hos den danske teologen Troels Nørager, som skrev boken ”Taking leave of Abraham”. Nu är Troels Nørager inte bara teolog utan också prodekan på teologiska fakulteten i Århus och därmed en av de huvudansvariga för utbildningen av danska präster.

I en tid när religiösa fanatiker tar andra människors liv i Guds namn är det inte svårt att förstå hans bekymmer: Han anser att berättelsen inte passar in i ett demokratiskt samhälle, därför att den uppmuntrar till fundamentalism. Har han rätt? Hur kan vi använda berättelsen?

Vad vill du offra?

Istället för att kassera berättelsen bör vi gå djupare in i texten. Berättelsens inramning är klar i vers 1. ”En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov.” Gud vill alltså först och främst pröva Abraham. Det som blir prövat är om Abrahams tro också är en tillit som leder till handling, eller bara en tro i ord.

Abraham visar att hans tillit till Gud sträcker sig så långt, att han även vill handla på Guds Ord när det går emot hans egna önskningar. ”Eftersom du har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son därför skall jag rikligen välsigna dig …”, säger Gud till sist. Vi kan i hög grad låta vår egen tro testas av denna berättelse. Hur långt räcker min tillit till Gud? Kan jag också bekänna ”Ske Din vilja”, som både Abraham och Jesus gjorde?

Abraham blev prövad om han ville offra sin son, medan Jesus blev prövad om han ville offra sitt eget liv. På den punkten har många kristna och judar sedan blivit prövade och det har inte bara varit i teorin, utan har kostat dem livet – också i dag. För en del har det också kostat deras familjer livet.

Vad Gud offrade

Man kommer inte undan problemet med att Gud befaller Abraham att offra sitt barn. Men vilken slags Gud vill göra så? Åter måste vi fastställa att texten inte indikerar att Gud hade tänkt sig att det faktiskt skulle sluta så. Han griper ju precist in och låter en ängel stoppa Abraham. På den tiden fanns det mängder med religioner som krävde människooffer. Abraham hade till och med själv växt upp i ett samhälle där barnoffer förekom – i Ur i Kaldéen. Därmed visar ju berättelsen att Abrahams Gud är helt annorlunda än andra gudar.

Och vi måste säga att Gud är radikalt annorlunda och konstig, för att han inte befaller oss människor att offra våra barn till honom, utan han offrar själv sin son för oss! Texten pekar i den riktningen därför att det ca 2000 år senare var Guds son som blev offrad i Morias bergland, där också templet låg. (2 Krön. 3:1) Texten pekar fram mot ett offer, som är det rätta offret: ”Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son”. (vers 8) Jesus pekar själv på att händelser i Abrahams liv syftar fram mot Jesus liv, död och uppståndelse: ”Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min dag. Han fick se den och blev glad.” (Johannes 8:56)

Den här berättelsen är alltså en ögonöppnare för att förstå både vem Jesus är och vem Gud är – den judisk-kristne Guden ber oss om att ha tillit till honom intill döden, men han gav oss sitt eget liv för att våra eviga liv inte beror på våra offer, utan på det offer han själv har framburit.

Biblisk förkunnelse sedan 1999