En artikel som berör hur många profetior om Israel har tolkats i luthersk tradition. Skall de tolkas bokstavligt eller skall de ges en symbolisk mening?

Av Andreas Johansson

Källans uppdrag gentemot Kyrkan i Sverige (oberoende av konfession) är tvåfaldigt. Källan önskar

• att uppmuntra alla församlingar och kyrkor att ta sin del av ansvaret för att förkunna Jesus från Nasaret som Israels Messias och Frälsare för det judiska folket i Sverige, Ukraina, Ungern och Israel. Begreppet ”israelsmission” handlar om att vittna om Messias Jesus för det judiska folket var detta folk än bor i världen.
• att undervisa den icke-judiska delen av Kyrkan i Sverige för att den i högre grad ska a) se, erkänna och bejaka sina judiska rötter, b) att det judiska folket fortfarande är Guds egendomsfolk, och c) sin samhörighet med den judiska delen av Kyrkan.

Källans rötter och hemvist är i den i den svenska evangelisk-lutherska traditionen, som vi önskar att stå i kontinuitet med. Samtidigt erkänner vi och brottas med att den evangelisk-lutherska traditionen, inte minst genom reformatorn Martin Luthers roll och undervisning som också bär på en antisemitisk ådra som dessvärre inte isoleras till det som ibland omtalas som ”några få hatiska skrifter som Martin Luther skrev”. Martin Luther hade dessvärre väldigt många antijudaistiska uttalanden i hela sin karriär och framför allt har han i sina skrifter – från de första Psaltarföresläsningarna 1513-15 och ända till några brev han skrev några veckor innan sin död 1546 – en genomgående och konsekvent tolkningsmetod av Bibeln som gör att ”juden” alltid blir ”the bad guy”.

Vi observerar att särskilt frågorna om sakramenten delade upp reformationskyrkorna i flera läger, där den lutherska grenen har betonat att dop, nattvard och Ordets förkunnelse är nådemedel som förmedlar Guds nåd, som en gåva baserat på Guds löfte. I reformationstidens teologiska samtal och strider var det särskilt tolkningen av nattvarden som blev en markör: Har lutheranerna rätt i att orden ska uppfattas bokstavligt när det sägs att ”Detta är Kristi kropp/blod” eller menar vi att orden ska tolkas mera symboliskt så som de andra riktningarna från reformationen med lite olika nyanser sig emellan hävdar? I Källan håller vi fast på att både dop och nattvard är giltiga utifrån Guds löften och att vi litar på att Gud har förmåga att genomföra precis det han säger – i bokstavlig mening – också i dop och nattvard.

Samtidigt inser vi att luthersk tradition – och i ännu högre grad Luther själv – tolkar Skriftens utsagor om Israel på ett symboliskt sätt. Som exempel kan vi ta profetian till Israels berg om Israels återupprättelse i Hesekiel 36. En variant att tolka detta kapitel är att säga att Hesekiel profeterade om återkomsten från Babel på slutet av 500-talet f.Kr. En del av folket kom visserligen tillbaka, men man behöver inte läsa särskilt länge i Esra och Nehemja för att inse att ord som t.ex.

Jag ska inte mer låta dig höra hån från hednafolken, och du ska inte mer behöva uthärda folkens förakt. Inte heller ska du [Israels berg] mer få ditt folk på fall, säger Herren Gud. (Hes 36:15)

inte var uppfyllda i någon särskilt bokstavlig mening på Esra och Nehemjas tid (Esra 4:1; 10:1; Neh 1:3; 4:1 osv). Vid närmare eftertanke och baserat på historiekunskaper om det judiska folket, så har det inte ännu funnits någon period efter att Hesekiel profeterade v.15, då Israel inte har uthärdat folkens förakt.

Även om det alltså står i Hes 36 om att Gud först har straffat Israels folk och om att Gud därefter lovar att föra folket tillbaka till sitt Israels land och där i landet kommer att både rena folket och välsigna det, så tolkas detta oftast i luthersk tradition som att detta kapitel inte gäller det etniska Israel, men ”någon annan” (Kyrkan). Principen om att hålla på den bokstavliga meningen och undvika en symbolisk förståelse, var viktig nog att splittra de reformatoriska kyrkorna när det gällde sakramentsförståelsen, medan Martin Luther såg bort från den bokstavliga meningen och uppfattade ”Israel” som något annat än Israel. I sin bok ”Mot Sabbatarianerna” (1538) skrev han – typiskt för Luther – bland annat:

”Eftersom Gud i femtonhundra år har låtit bli att göra detta [ge en profetia] med judarna men låter dem leva vidare och i exil utan något profetord angående dem, så är det uppenbart att han har övergivit dem, och att de inte kan vara Guds folk, och att den sanne Herre, Messias, måste ha kommit för femtonhundra år sedan. … medan i den nuvarande exilen lyfter inte ens en fluga sin vinge till deras tröst. Om inte detta betyder att vara övergiven av Gud, så kan också djävulen skryta om att han inte är övergiven av Gud. … [Exiltiden] kommer att vara en mycket längre period, eftersom de aldrig hade och inte heller kommer att få en profet eller profetia om att deras exiltid ska ta slut” (Martin Luther, The Bible and the Jewish People, Schramm/Stjerna 2012; s.154)

I Hes 36:22-30.33-35 däremot står det:
Säg därför till Israels hus: Så säger Herren Gud: Det är inte för er skull jag gör det, ni av Israels hus, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland folken dit ni kommit. Jag vill helga mitt stora namn som blivit vanärat bland folken, därför att ni har vanärat det bland dem, och de ska inse att jag är Herren, säger Herren Gud, när jag visar mig helig bland er inför deras ögon.
För jag ska hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land. Jag ska stänka rent vatten på er så att ni blir rena. Jag ska rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem. Så ska ni få bo i det land som jag gav era fäder, och ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud. Jag ska frälsa er från all er orenhet. Jag ska kalla fram säden och föröka den och inte längre låta er drabbas av svält. Jag ska föröka trädens frukt och markens gröda, för att ni inte mer ska förödmjukas bland folken genom svält. … Så säger Herren Gud: När jag har renat er från alla era missgärningar, då ska jag låta städerna bli bebodda, och ruinerna ska byggas upp. Det ödelagda landet ska åter bli brukat i stället för att ligga som en ödemark inför alla som går förbi. Då ska man säga: Det landet som var ödelagt har nu blivit som Edens lustgård, och städerna som var ödelagda, skövlade och förstörda är nu bebodda och befästa. Då ska folken som är kvar runt omkring er inse att jag, Herren, åter har byggt upp det som var förstört och på nytt planterat det som var ödelagt. Jag, Herren, har talat det, och jag ska göra det.


Bild: Från Hesekiels bok: Manuskript från 1200-talet 

Hur kan Martin Luther säga att det judiska folket inte har fått någon profetia om att deras exiltid ska ta slut? Genom att undvika att läsa ordet ”Israel” bokstavligt, och i stället tolka det som en symbol för en annan grupp människor än Israels folk. Varför skulle den bokstavliga meningen i Bibeln vara viktig på en punkt (nattvarden), medan man kan bortse från den – också i texter där det ursprungligen uppenbart menas ”Israels folk” – i andra texter?

Martin Luther argumenterade för att Gud skulle ha övergivit Israels folk, pga deras synder. Att profeterna förkunnar straff och hårda domar över Israels folk, är välkänt. Tanakh är ”världens mest självkritiska nationallitteratur”, men varken Tanakh eller NT påstår att Gud därför överger sitt folk, inte ens pga att den stora majoriteten av Israels folk avvisade – och fortfarande avvisar Jesus Messias, som det står i Rom 3:3-4a:
”För vad betyder det om några inte trodde? Kan deras otro upphäva Guds trofasthet? Verkligen inte!”  

Guds löfte är giltigt, även om det inte tas emot i tro. Just detta poäng är viktigt i luthersk nattvardslära, där man har en lära (som Källan omfamnar) som på latin kallas ”manducatio impiorum”, dvs också de som inte tror mottar Jesu kropp och blod i nattvarden, just eftersom närvaron baseras på Guds löfte och inte på hur det tas emot. Att så ett mottagande i otro eller uppror leder till att man hårdnar gentemot Gud i stället för att komma närmare Honom är en annan sak: Guds närvaro baseras ändå på Guds löfte.

Men när det gäller Israels folk och de löften profeterna har gett dem, så menar Martin Luther att otro kan upphäva Guds löfte.

I Källan har vi observerat att i inte så få kristna sammanhang, så gör man tvärt om jämfört med den lutherska inneboende inkonsekvensen: Man tolkar orden om nattvarden på ett symboliskt sätt och menar att Jesus inte är verkligen närvarande i brödet och vinet, trots orden ”Detta är min kropp/blod”, medan profeternas ord om att Israels folk ska komma tillbaka till sitt land och där återresas i en god relation till Israels Gud, tolkas och utläggs mycket bokstavligt.

Vår inställning i Källan är att fråga: Varför kan vi inte ta Guds löften på bokstavligt allvar både när vi läser om löftena till Israel som folk och när vi läser om att Jesus instiftade nattvarden? Måste vi köpa kyrkohistoriska paketlösningar där vi gör om Guds löften till ”något symboliskt” antingen på det ena eller det andra fältet?

I Källan gör vi det vi kan för att formulera vår teologi så tätt upp till Bibelns ord som överhuvudtaget möjligt – även om det skulle strida mot en hel del kyrkohistoria.

Det handlar heller inte om att Nya Testamentet på något sätt skulle hävda att profetior i den hebreiska Bibeln (Tanakh/GT) ska omtolkas till ”något symboliskt”, tvärt om slår också aposteln Paulus fast att Guds löften gäller:

Vad jag vill säga är att Kristus har blivit de omskurnas tjänare för att visa Guds trofasthet och bekräfta löftena till fäderna, och att hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet, som det står skrivet: Därför vill jag tacka dig bland hednafolken och lovsjunga ditt namn. (Rom 15:8-9)

Aposteln Petrus är kanske ännu tydligare på att också de Guds löften och profetior som ännu inte var uppfyllda den gången han stod och predikade i templet i Jerusalem, kommer att uppfyllas:

Men Gud har med detta uppfyllt det som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Messias skulle lida. Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade och tider av nytt liv kommer från Herrens ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus. Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det återupprättas som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun. (Apg 3:18-21)

Vi i Källan har inte fått något mandat att varken upphäva eller omtolka Guds löften – även om vi inte förstår hur Gud kan klara av allt han har lovat – vare sig det gäller närvaro i nattvardens bröd och vin eller Guds plan för att återupprätta Israel som folk.