En mycket kort överblick om Richard Wurmbrand, hans koppling till Svenska Israelsmissionen, samt utvalda citat från hans bok Kristus på judarnas gata.

Av Carl-Henrik Karlsson

Richard Wurmbrand föddes 1909 i Rumänien, som den yngste av fyra syskon i en judisk familj. 1938 bekände han sig som kristen, och blev prästvigd både som angligansk präst och senare som luthersk präst. När Sovjetunionen ockuperade Rumänien och rumänska regeringen försökte ta kontroll över kyrkorna, så startade han en underjordisk kristen verksamhet. 1948 arresterades han, och han satt sammanlagt 14 år i fängelse i Rumänien. Wurmbrand skrev många böcker, samt grundare av Voice of the Martyrs. Wurmbrand dog 2001 i Kalifornien.

I boken Kristus på judarnas gata (Harriers bokförlag, Stockholm 1969) skriver Wurmbrand i ett extra förord ett tack till Sverige och Svenska Israelsmissionen. Bakgrunden är att Wurmbrand fått stöd av Den Norske Israelsmisjon, men efter Tysklands ockupation av Norge kunde Wurmbrand inte få stöd därifrån längre. Då erbjöd sig Svenska Israelsmissionen sin hjälp och Wurmbrand blev pastor i Svenska Israelsmissionen, vilket gav honom en legal status som hade betydelse i förhållande till myndigheterna, då dessa ville hålla sig på god fot med Sverige. Det var inte så att verksamheten fick frihet, men de blev mindre utsatta för förföljelse. Svenska Israelsmissionen blev en även en kanal till Kyrkornas Världsråd. 

Efter Andra världskriget fick Wurmbrand träffa pastor Göte Hedenquist som då var engagerad i Svenska Israelsmissionen, och sekreterare i Kyrkornas Världsråd. Wurmbrand skriver att mötet med Hedenquist satte spår i honom:

“Vi hade hört om hans välsignelserika arbete till förmån för judar under kriget. Vi kände till, att många judar hade räddats till livet av Gud genom honom. Vi hade läst somliga av hans artiklar. Nu fick vi även träffa honom personligen. Efter mitt första samtal med honom, sade jag till min hustru: “Denne man känner till hemligheten med att ha frid med Gud.””

Wurmbrand skriver vidare att det var relativt lugnt under denna period, men att han redan efter ett år skulle fängslas.

“Det fanns inget synligt skäl till att Pastor Hedenquist som text för sin första predikan hos oss skulle välja orden ur Psaltaren 84:6: “Saliga äro de människor som i dig hava sin starkhet, de vilkas håg står till dina vägar. När de vandra genom Tåredalen, göra de den rik på källor.” Jag fungerade som tolk åt honom vid gudstjänsten, så denna predikan trängde djupt in i mitt medvetande.

Hade Gud givit honom en anvisning om att han skulle predika detta just för min skull, då ju Gud visste, att sådana lidanden väntade mig? Kunde han veta, att hela vår församling, som just räddats undan den nazistiska terrorn, snart skulle komma att lida ny förföljelse under kommunisterna? Hade han samma intuition som Maria Magdalena hade om att Jesus skulle torteras och dödas, så att hon i förväg smorde Honom för Hans begravning?

Hur som helst: denna predikan spelade sin roll i att bereda mig för lidandet. Många år senare, när jag befann mig i Tåredalen, erinrade jag mig ständigt på nytt orden i predikan, och istället för att förlora tid med att sörja över mitt tragiska öde, försökte jag förvandla det till “källor i Tåredalen”. Jag gjorde mitt bästa för att åt modlösa medfångar förmedla Livets vatten från Jesus Kristus, den sanna Källan.

Då nazisterna hade förlorat sin makt, var Norge åter fritt, och vi kunde återuppta kontakten med Norska Israelsmissionen. Men i våra hjärtan bevarade vi tacksamheten gentemot Sverige och våra svenska trossyskon, som så mycket hjälpt oss och Guds egendomsfolk Israel.”

Göte Hedenquist skriver i sitt förord om sitt möte med Wurmbrand 1946: “Jag har aldrig förr träffat en så orädd predikant i en diktaturstat. (Jag hade själv under flera svåra år verkat i Hitler-Tyskland.) Men kanske hade jag heller aldrig träffat en så kristuslik människa. Han kunde ha besparats mycket lidande, om han lämnat sitt land, men han ansåg sin plats vara hos sitt folk.”

Hedenquist skriver om nämnda bok att den “är en uppfordran inte bara till judarna utan framför allt till oss kristna att försöka förstå vårt ansvar inför våra dagars ättlingar av Jesu eget folk. Kanske är för flera av oss författarens missionsmetoder främmande. Men igenom hela boken går ett brinnande intresse för att få judarna att förstå sin störste Son och för att det skall gå dem som Emmaus-lärjungarna, om vilka det hette, att “deras ögon öppnades och de kände igen Honom”.

Boken Kristus på judarnas gata är till brädden fylld av Wurmbrands berättarglädje och för mig uppfriskande men nästan skrämmande rättframhet. Wurmbrand är minst sagt slagkraftig och vi som personer är troligen totalt olika i detta avseende. Wurmbrand citerar och refererar ledigt till flera livsåskådningar och kommer med för mig oväntade tankar och perspektiv.

Till sist några citat från bokens avslutning.

“Jag har ofta upplevt outsäglig glädje och djupa smärtor. Det enda jag inte har upplevt är att ha långtråkigt.”

Wurmbrand frågar sig hur vi som Jesustroende skall kunna nå Israels folk. Först lugnar han läsaren genom att rikta blicken på Gud och Guds löften. Sedan talar han om Israels folks ursprung – om hur Jakob brottades med en ängel och inte gav sig förrän han fick en välsignelse. Sedan går Wurmbrand vidare och skriver: 

“En enskild människas upptäckt av en ny energikälla – ångan, elektriciteten, atomen – har varje gång förvandlat världens anlete.

Det existerar fortfarande en okänd energikälla, nämligen den, som vi känner till tack vare de goda änglarna, profeterna och de heliga, som har gått före oss utan att uppleva det, som de längtade att få uppleva, men som vi upplever idag: den tid, när Jesus skall komma igen!”

Wurmbrand målar en framtida väg för oss som vill ge tillbaka evangeliet till det judiska folket. Och så beskriver han den bild han ser i sitt inre:

“I anden ser jag redan de judiska synagogorna, skolorna, pressen, förlagen, alla nyckelställningar i det politiska, ekonomiska, kulturella och vetenskapliga livet samt konstnärslivet i alla länder insatta i sin tjänst för Kristus.

Jag ser hur människor av alla färger och raser griper fatt i judarna för att dessa skall visa dem vägen till Frälsaren.

Jag ser Jerusalem såsom huvudstaden i en kristen värld.

Jag ser världen i fred, kärlek, rättfärdighet, förståelse.

Jag ser ulven bo tillsammans med lammet, ett rike, där den återkomne Kristus härskar.

Jag ser ett jordeliv, som medvetet levs såsom en förberedelsefas till det eviga livet.

Jag ser judar på de kristnas predikstolar, där de visar folken omvändelsens fullkomliga väg. Tron ser allt detta, och det kommer även att bli så. Ty jag tror inte den verklighet, jag nu ser för mina ögon, utan jag tror på Guds löften.

Morgonrodnaden visar sig. Snart blir det dag! Snart kommer solen att stråla över Israel!”

Wurmbrand skriver i sina sista rader att Gud har dolt sig för det judiska folket därför att “Han ville bevara dem som sin strategiska reserv. De är världens framtida hopp. Gud har bevarat judarna från att deltaga i kyrkans femtonhundraåriga villfarelse och förfall, för att Han skulle kunna använda dem för att fullkomna gudsrikesplanen i det avgörande ögonblicket.

Stunden är inne – och nu vill Jesus Kristus vara judarnas Konung!”

Läs boken Kristus på judarnas gata: https://www.richardwurmbrandfoundation.com/pdfs/cjr-swedish.pdf