Mission bland hedningar (icke-judar) visar på Guds barmhärtighet, och israelsmission (till det judiska folket) om Guds trofasthet.

Artikelns grundfråga är vad meningen är med mission bland icke-judar (hedningar). Frågan berör vår gudsbild, men även den kristna kyrkans (och enskilda kristnas) roll och kallelse. Är det rätt att förmedla evangeliet till andra folk än det judiska folket? Kan den kristna kyrkan eller enskilda kristna välja att avstå från att ge evangeliet tillbaka till det judiska folket?

Av Andreas Johansson, 2021

Inte sällan ifrågasätts missionsarbete till det judiska folket. Ofta anförs den kristna Kyrkans skuld efter sekler med antijudaism och särskilt de ytterst begränsade protester som restes under Förintelsen som skäl till att låta bli att engagera sig för israelsmission. Men går det att motivera bibliskt att vara ”för” mission bland hedningarna (icke-judarna) och samtidigt vara ”mot” eller ”ljummen inför” israelsmission?

Ett av skälen till att det överhuvudtaget är möjligt att vara ”mot” israelsmission eller ens att mena att israelsmission skulle vara ”perifert” eller ett ”smalt” intressefält för kristna människor är att man oftast tänker sig att det ”normala” missionsarbetet handlar om mission till hedningar (icke-judar). Hednamission (mission för att nå icke-judar) uppfattas då som så ”normalt” att man inte ens ser efter vad som sägs i Bibeln om mission bland alla jordens icke-judiska folkgrupper. När man väl på detta sätt har gjort hednamission ”normalt”, så är vägen kort till att tycka att israelsmission är ”konstigt” eller ”smalt”.

Vi försöker börja om från början. Vi går till källorna.  

Syftet med mission – diakoni och evigt liv

Själva orden ”mission” är latin och betyder ”sändning”. Då frågar vi: Sända till vad? Vad är syftet med att vara sänd, dvs att vara missionär?

Är det mission att hjälpa folk i nöd med mat, hälsa, utbildning osv? Ja, det är det, eftersom Jesu själv gjorde väldigt mycket gott, i meningen nödhjälp och diakoni. Jesus brydde sig verkligen om folk: ”… Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Ande och kraft. Han gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, för Gud var med honom” (Apg 10:38).

Det ingår i missionsarbetet att hjälpa människor i nöd med mat, hälsa, utbildning osv. Men skulle missionsuppdraget vara färdigt utfört om alla människor i världen får mat, vård och en god utbildning? Nej.

Ingår det i mission att förkunna att Jesus är Frälsaren som kan och vill frälsa alla människor från alla folkgrupper – och att Jesus är den enda Frälsaren som finns? Ja, eftersom det står att Gud ”vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla (1 Tim 2:4-6a).

Aposteln Petrus, en jude, sa till sina judiska landsmän då han stod på tempelplatsen i det judiska Jerusalem: ”Hos ingen annan [än Jesus] finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta” (Apg 4:12).

Det ingår alltså i all mission att förkunna Jesus som den ende Frälsaren för alla folkgrupper på jorden. Men har vi förstått den underliggande principen med mission genom att erbjuda evig frälsning i Jesu namn till alla folk och nationer? Nej, det måste sägas mer om mission.

Två sorters mission: Israelsmission och mission till folkgrupperna

I Bibeln skildras mission något olika allt eftersom det handlar om israelsmission eller mission till folkgrupperna (hednamission). När aposteln Paulus – eller Sha´ul som han hette på hebreiska, för han var jude – skildrar sändningen hos Jesus Messias (alltså hans uppdrag, hans mission) till det judiska folket så skriver han: ”Kristus har blivit de omskurnas tjänare för att visa Guds trofasthet och bekräfta löftena till fäderna” (Rom 15:8). Missionsuppdraget utfört bland det judiska folket handlar om att förkunna Jesus Messias, betona Guds trofasthet och att Jesus är den som har bekräftat, bekräftar och ska bekräfta löftena som Gud lovade folket genom profeterna.

När aposteln Paulus skildrar relationen och missionen som exakt samma Jesus har till folkgrupperna, så uttrycker han sig lite annorlunda. Kristus kom för ”att hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet” (Rom 15:9). Gud skickade aldrig några profeter till Kina eller Sverige och inte heller till Rom, som kunde avsäga löften. När vi som icke-judar får erbjudandet om att tro på Jesus och tillhöra Israels Gud, så är det barmhärtighet. Vi hade inga rättigheter hos Gud. Vi fick vara med pga. barmhärtighet.

Samma Jesus Messias kom alltså både till judar och hedningar, och han är lika nödvändig för bägge dessa två grupper, men relationen han har till dem är ändå lite olik: Jesus kom till den ena gruppen för att bekräfta löften medan han kom till den andra gruppen för att visa barmhärtighet. Eftersom Gud är både trofast och barmhärtig, är det viktigt för gudsbildens skull att praktisera både israelsmission och hednamission.

Paulus – hedningarnas apostel

Om vi ser lite mer på hur Paulus utförde sitt missionsarbete, så kan vi lägga märke till något märkligt. Aposteln Paulus kallar sig själv ”hedningarnas apostel” (Rom 11:13). Paulus kallar sig hedningarnas apostel eftersom han fick syner – övernaturliga och karismatiska syner (Apg 22:21) – om att han skulle nå ut med budskapet om Jesus till hedningarna, och att dessa hedningar kunde tro på Jesus och tillhöra Israels Gud utan att först konvertera och bli judar. Paulus gjorde verkligen en stor insats på att nå ut med budskapet om Jesus till folkgrupperna. Den kanske mest kända episoden från hans hednamission är då han var i Aten och predikade på Areopagen för grekiska filosofer. Aposteln Paulus skrev att han satte sitt ämbete som hedningarnas apostel högt. Han var stolt över sitt uppdrag inom världsmissionen.

Men – om vi tänker att uppdraget som hedningarnas apostel skulle medföra att Paulus nu bara kunde glömma och bortse från allt som handlar om israelsmission, så var det i varje fall inte alls den slutsatsen Paulus själv drog: I varje ny stad Paulus kom till, så började han med att förkunna evangelium om Jesus i judarnas synagogor. I och för sig brukade rätt så många hedningar gå till synagogorna – sådana som ”fruktade Gud”, som t.ex. den romerske soldaten Kornelius (Apg 10) – men i synagogorna träffade Paulus ändå först och främst judar.

Paulus, hedningarnas apostel, och till och med en stolt hedningarnas apostel, prioriterade alltid israelsmission i varje ny stad han kom till. Det är också tydligt att Paulus förkunnarstil är ganska olik när han talar till judar i synagogan – som i Apg 13 – eller till grekiska filosofer på Areopagen – som i Apg 17. Även om det är den samme Jesus som Paulus förkunnar, så är sättet han pratar på olik beroende på om han förkunnar för judar eller hedningar.

Var denna dubbla missionsstrategi som Paulus höll på med något som passade Paulus personliga stil och tanke och som vi ”i vår tid” bara kan bortse från när vi uttalar oss om och praktiserar mission? Eller hade Paulus teologiska skäl till hur han levde ut sin missionskallelse? Om det är teologiska skäl till Paulus dubbla missionsstrategi (till judar och till folken), och om vi utgår från att Gud inte har ändrat personlighet efter Paulus tid, så är det viktigt för oss att komma underfund med vad det var Paulus hade förstått.

Att förkunna evangelium så att folkgrupperna blir ett offer som Gud med glädje tar emot 

Resten av denna artikel ska handla om hur Paulus – hedningarnas apostel – ser på sitt uppdrag med att nå ut till sådana som oss som inte är judar, men som tillhör folken och nationerna.

Till vilket tillstånd är det vi föds till – vi som är ”födda som hedningar”? Aposteln Paulus skrev till församlingen i Efesos – en blandad församling som utgjordes dels av medlemmar som var judar, dels av medlemmar som inte var judar, dvs. hedningar. Bägge dessa grupper trodde på Jesus tillsammans, och de firade gudstjänst tillsammans. Då Paulus skrev till denna församling, så har han skäl att påminna om ursprunget de jesustroende från hednafolken hade: ”Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var födda som hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som görs på kroppen av människohand. På den tiden var ni utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte. Ni var utan hopp och utan Gud i världen” (Ef 2,11-12).

För att förstå vem vi är, är det smart att komma ihåg var vi kommer från. Vår kultur så som den var med Tor, Oden och blot var en kultur ”utan hopp och utan Gud i världen”. Kulturen vi har i dag i Sverige är inte heller sådan att ”Gud är så nöjd med allt han ser att han bara står redo för att bekräfta de svenska värderingarna och allt annat vi håller på med”.

När vi talar om att missionera hos folkgrupperna, så möter vi inte ”rena tavlor” – inte ens hos oss själva. Svenskar är stolta över sin kultur och sina nationella värderingar. Kineserna också. Amerikanerna också osv. Så var det också för 2000 år sedan då Paulus reste runt. Var man än kommer i världen, så träffar man förr eller senare på inställningen som säger ”Så gör vi det hos oss”, och man förstår att här bör inte utlänningar ha tydliga åsikter om det lokala sättet att ordna saker och ting på. I och för sig finns det många lokala traditioner, matkultur och klädedräkter och mycket annat som ofta är goda och fina, men ändå påminner Paulus de hednakristna i kulturstaden och metropolen Efesos om varifrån de kommer. Efesos hade stor hamn, bibliotek, teater och massor av arkitektur. Paulus skriver ändå till de hednakristna från Efesos: ”På den tiden var ni utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte. Ni var utan hopp och utan Gud i världen” (Ef 2:12). Den påminnelsen de icke-judiska efesierna fick är lika aktuell för alla Sveriges kristna: Kom ihåg att ni en gång var utanför, utan hopp och utan Gud i världen!

Mot denna bakgrund: Hur såg aposteln Paulus på sitt uppdrag som ”hedningarnas apostel”?

Vi läser från Rom 15:14-21:

Mina bröder, för min del är jag övertygad om att ni själva är fyllda av godhet och uppfyllda av all kunskap och att ni också kan förmana varandra. Ändå har jag delvis skrivit ganska djärvt till er, för att påminna er i kraft av den nåd som jag fått från Gud. Jag är Kristi Jesu tjänare bland hedningarna, i helig prästtjänst för Guds evangelium, så att hedningarna blir ett offer som Gud med glädje tar emot, helgat genom den helige Ande. Alltså har jag en ära i Kristus Jesus i min tjänst inför Gud. Jag vågar inte tala om annat än det som Kristus har gjort genom mig för att föra hedningarna till lydnad, genom ord och gärning, genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har jag från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien överallt predikat Kristi evangelium. Jag har satt en ära i att förkunna evangeliet där Kristi namn ännu inte är känt, så att jag inte bygger på en grund som någon annan har lagt. Det står ju skrivet: De som inte har fått budskapet om honom ska se, och de som inte har hört ska förstå.

Vad är det aposteln Paulus säger här om skälet till att han missionerar bland folkgrupperna? Paulus förkunnade evangelium för hedningar – för världens folk – för att de skulle bli ett offer till Gud. Paulus skriver om offer till Gud flera år efter att Jesus har dött på korset, stått upp och den helige Ande har utgjutits på pingstdagen i Jerusalem. Och Paulus fortsätter att offra – i detta fall handlar det inte om djuroffer i templet, men juden Paulus vill alltså att hedningarna han möter ska bli ett offer till Gud. Har du tänkt på dig själv som ett offer till Gud? Alltså att då du döptes och kom till tro på Jesus, så blev du ett offer till Gud?

Vad innebär det att offras? Är det en tanke att känna sig bekväm med att offras till glädje för Gud? Paulus menar inte att vi ska vara ett försoningsoffer. Offertypen Paulus skriver om här i Romarbrevet 15:16 är ett tackoffer, men ändå ett offer. Hur känns det att vara ett offer till glädje för Gud?

Det finns ett liturgiskt uttryck för hur vi från folken blir ett offer till Gud. Vid gudstjänster är det vanligt att ha blommor på altaret. Avskurna blommor. Blommorna symboliserar oss. De är avskurna från sina rötter för att ges till Gud. Efter några dagar vissnar avskurna blommor. Det kostar att offras. Jesus uttryckte denna tanke så här: ”Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det” (Matt 16:25).

Efter att ha fått evangelium om Jesus och efter att ha offrats, så tillhör man inte längre sig själv. Därför skriver Paulus i vers 18 att hans missionsuppdrag handlar om att föra hedningarna till lydnad. Eller som i Rom 1:5 där Paulus skriver om missionsuppdraget bland folken att det har som syfte ”att föra människor av alla folk till trons lydnad för hans namns skull”.

För aposteln Paulus var detta perspektiv självklart. Han hade lärt det från sitt eget folks historia, ett folk som hade lärt sig detta ”du tillhör inte dig själv”-perspektivet från Torah: ”Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft” (5 Mos 6:4-5). Gud förväntar sig att få allt i ditt liv, och han förväntar att du inte gör det av plikt, men för att du älskar Gud.

Då kan vi undra om Paulus tänkte att alla dessa hedningar skulle kunna klara av att vara ett tillräckligt bra offer som kan göra Gud glad? Jodå, Paulus vet att hedningar inte kan lyfta sig själva i håret för att komma till Israels Gud. Därför skriver han: ”Jag är Kristi Jesu tjänare bland hedningarna, i helig prästtjänst för Guds evangelium, så att hedningarna blir ett offer som Gud med glädje tar emot, helgat genom den helige Ande” (Rom 15:16). Vem är det som gör nigerianer, peruaner och svenskar heliga så att de kan vara ett offer till glädje för Gud? Den helige Ande.

Om inte Den helige Ande kommer till oss i kraft av försoningsblodet från Jesus på korset, så blir vi ett dåligt offer inför Gud, som inte alls ger Gud glädje. Men när Den helige Ande – i kraft av blodet från Jesus som rann på korset – flyttar in i oss, då blir vi, om vi aldrig så mycket tillhör en hednasläkt, ett offer som är till glädje för Gud. Det är bara den helige Ande som kan rensa oss så grundligt i vårt hjärta att vi på den sista dagen kan stå oklanderliga framför Gud och vara till glädje för honom. Den helige Ande kan!

Paulus tänkte strategiskt om sitt uppdrag att förkunna Jesus för alla folk i världen. Därför skrev han att han satte sin ära i ”att förkunna evangeliet där Kristi namn ännu inte är känt” (Rom 15:20). Det var viktigt för Paulus att nå de onådda folkgrupperna.

Ca 2000 år efteråt är det fortfarande 6-7000 folkgrupper i världen som är onådda. De har inte hört om Israels Gud, de vet inte vem Jesus är och de har inte förstått att Jesus är avgörande för att de ska kunna bli ett offer till glädje för Gud helgade genom den helige Ande. Vi har 2000 år med kyrkohistoria och vi är inte färdiga med uppdraget om att göra alla folk till lärjungar av Jesus!

Att förkunna evangelium för folken för att väcka avund

Paulus ville alltså som ”hedningarnas apostel” nå ut med evangelium om Jesus till de onådda folkgrupperna. Vilken drivkraft hade han för att nå ut till alla folkgrupper?

Nu ska vi titta på ännu en sida av missionsuppdraget till folkgrupperna. Aposteln Paulus var själv jude. Han levde som jude och dog som jude. Aposteln Paulus trodde på Israels Messias och hela hans tjänst hade en grundton av att han gick långt – så långt att han var villig att fängslas – p.g.a. ”Israels hopp”, eller som han själv sa det: ”Det är nämligen för Israels hopp som jag bär dessa bojor” (Apg 28:20). När en jude pratar med andra judar om ”Israels hopp”, så betyder det att Israel som folk ska återresas och leva i den kallelse som Gud har gett till Israels folk. 

Paulus var själv jude och trodde på Jesus som Messias. Många andra judar på hans tid trodde också på Jesus som Messias. Genom hela kyrkohistorien har det funnits judar som har trott på Jesus. Under medeltiden något färre, i urkyrkan och i våra dagar flera. Men det har alltid funnits judar som tror på Jesus.

Ändå var Paulus full av sorg över att bara en relativt liten andel av det judiska folket tog emot Jesus som Messias då han kom: ”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande att jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus i stället för mina bröder, mina landsmän efter köttet” (Rom 9:1-3) och ”Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de ska bli frälsta” (Rom 10:1). Den logiska slutsatsen av att någon önskar att judar ska frälsas, är att vittna om Jesus Messias för dem. Det var just det Paulus gjorde i varje ny stad han kom till: Han gick först till synagogan – samlingsplatsen för judarna i staden – och vittnade om Israels Messias. Den som påstår att han älskar det judiska folket, men inte vill vittna för dem om Jesus, har inte så stor trovärdighet i sitt påstående om kärlek till Israel, utom ifall de skulle mena att Jesus från Nasaret är en falsk Messias. Det finns det många som menar, men i så fall är de mot alla former för kristen mission.

Då är vi redo för nästa fråga: På vilket sätt påverkar denna sorg (över att en så liten procentandel av det judiska folket trodde på Jesus) Paulus missionsstrategi vad gäller hednamissionen (missionen bland icke-judar)?

Förutom Paulus motivation om att folkgrupperna ska bli ett offer till glädje för Gud, så berättar Paulus att han menar att hednamissionen ska ha en spin-off-effekt: nämligen israelsmission:

Rom 11:13-15: ”Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt, i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem. För om deras förkastelse innebar världens försoning, vad ska då deras upptagande innebära om inte liv från de döda?”

Paulus kallar sig hedningarnas apostel, och han tycker det är en fin tjänst att ha. Vad är det han vill uppnå genom att nå ut till alla världens folkgrupper med evangelium om Jesus? Han vill att det ska uppstå avund! Vad? Ska förkunnelse av evangelium skapa avundsjuka? Ja, så har Herrens apostel skrivit.

Paulus vill att när hans landsmän – det judiska folket – ser hur hedningarna tror på Israels Gud, lär sig de judiska Skrifterna (Bibeln) och har en god relation med Israels Messias, så ska de bli avundsjuka. Vad är det hedningarna håller på med? Varför verkar de kunna Bibeln lika bra eller bättre än oss judar? Varför ska dessa hedningar använda den välsignelsen som prästen Aron fick? Varför ska dessa hedningar ha en trygg relation till Israels Gud och hans Messias? Varför ska dessa hedningar lära sig utantill de tio bud som Gud gav oss på Sinai? Varför ska dessa hedningar läsa i vår bok (GT)?

När Paulus åker på missionsresor för att vittna för folkgrupperna, så vill han att folkgrupperna ska få evigt liv hos Gud och att de ska bli ett offer till Gud. Men mitt i missionsivern ute bland folkgrupperna, så har Paulus ett annat syfte också: För varje hedning som döps och som tror på Israels Gud och hans Messias, så är syftet att avunden hos det judiska folket ska bli större, så stor att de börjar undra: Jag också vill ha en god relation med vår egen Messias! Eftersom det är vår Messias, så kan det inte vara meningen att hedningarna ska ta emot honom och inte vi som är hans eget folk!

Bland de judar som har kommit till tro på Jesus, är det ganska många av dem som började sin väg mot tro med att bli avundsjuka. Paulus missionsstrategi har fungerat många gånger.

Så länge jag som hednakristen vet att det djupareliggande syftet med att evangelium kom till mig inte är att jag skulle ha evangelium för mig själv, men att jag förstår att jag är ett redskap för Gud till bästa för andra, och till bästa för det judiska folket, då kommer judar att se mig och min relation till Israels Gud och bli avundsjuka. Så sant jag förstår att syftet med att evangelium kom till mig, är att jag ska bli ett offer till glädje för Gud, så behöver jag inte tänka att ”även om evangelium är en gåva, så är jag i alla fall väldigt bra på att ta emot gåvor – och i varje fall bättre än vissa andra på att ta emot evangelium”.

Kyrkohistorien har också ganska många exempel på att judar långt från alltid har blivit avundsjuka när de har sett hur hednakristna uppför sig och hur hednakristna har uttalat sig om judar. Eftersom ”evangelisk-luthersk” är en tydlig del av arvet i svensk kristenhet, behöver vi också dessvärre vara tydliga med att Martin Luther i många av sina skrifter skrev om judar på ett sätt som har väckt allt annat än avundsjuka hos dem. Detta betyder inte att Luther inte kom med positiva bidrag för att tolka Skriften och förstå evangelium, men vi måste också erkänna sanningen i att Luther också kom med destruktiva bidrag, särskilt i sättet han omtalar det judiska folket: rädsla, frustration, avstånd och hat är exempel på vad Martin Luther bidrog med till att inspirera hos det judiska folket.

Ett exempel: Josel av Rosheim var rabbin, samtidig med Luther. Josel skrev brev till Martin Luther 1537 och bad om att få träffa honom, men det ville inte Luther, så Luther avvisade honom ganska bryskt. Luther var inte ens intresserad av att använda tillfället till att vittna om sin tro på Israels Messias för denne rabbin.

Senare, efter att Martin Luther hade skrivit ännu fler hatfulla skrifter om judarna, vände sig Rabbi Josel av Rosheim år 1543 till Rådet i Strasbourg och berättade att många judar är sorgsna och i nöd eftersom vanliga människor säger att ”när de skadar en jude på kroppen eller hans ägodelar så blir de förlåtna eftersom Doktor Martin Luther har förmedlat sina meningar på tryck, och har också uppmanat till att det ska förkunnas så”. Josel av Rosheim fortsätter om Marin Luther: ”Han känner inte tankarna hos någon annan människa – huruvida han är troende, om vederbörande är nära eller långt borta från Gud – och ändå, utan att lyssna på dem, så vill han våga att utrota alla judar i denna värld och i den kommande världen, och utan tvekan vill han förvägra dem allt hopp och tröst hos Gud – som om han skulle vara sänd av Gud för att förkunna detta.” Luthers uppmaningar om att skada judar hade ett visst inflytande, för Josel skriver: ”På många ställen har de blivit undertryckta, plundrade, vräkta och skadats på kropp och ägodelar enligt informationen jag har fått.” Josel skriver vidare: ”Det står inte skrivet någonstans att Gud förbjuder barmhärtighet”.

Det är möjligt att förstå varför Rabbi Josel av Rosheim inte på allvar intresserade sig för att tro på det evangelium som Luther förkunnade. Det är fullt möjligt att förstå varför Rabbi Josel inte blev avundsjuk på Martin Luthers tro.

Det sista Martin Luther gjorde i sitt liv var att åka till sin födelsestad, Eisleben, för att medla i en konflikt. Medan han var där dog han. I Eisleben bodde det judar, och Martin Luther stressades av det. I ett brev till sin fru 18 dagar innan han dog skrev han bl.a.: ”Efter att det viktigaste är utfört, så måste jag börja att driva ut judarna. Greve Albrecht är fientlig till dem och har redan gjort dem fredlösa. Men hittills skada ingen dem. Med Guds hjälp så ska jag hjälpa greve Albercht från predikstolen och göra dem fredlösa också.”

I detta perspektiv – i ett land vars kristendom är präglat av lärofadern Martin Luther – är det viktigt att påminna om att när vi i vår tid önskar att vara vittnen om Jesus – Israels Messias – för alla folk på jorden, så bör vi ha samma motivation och grundstrategi för missionsarbetet bland alla jordens folk som aposteln Paulus hade, nämligen att väcka avund och inte rädsla och/eller hat:

”Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt, i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem. För om deras förkastelse innebar världens försoning, vad ska då deras upptagande innebära om inte liv från de döda?” (Rom 11:13-15)

När vi hedningar – från Sverige, USA, Peru, Irak, Egypten osv. – förstår och lever ut att tron vi har fått på Jesus, Israels Messias, är barmhärtighet, så ser det judiska folket det och blir avundsjuka. Däremot, när vi tror att vi äger tron och säger ”vår tro”, då blir det judiska folket allt annat än avundsjukt.

Israelsmission är alltså varken något ”konstigt” eller något ”smalt” inom missionsuppdraget. Tvärtom: exemplet från hedningarnas apostel visar att israelsmission alltid ska prioriteras – av hela Kyrkan och alla missionssällskap –, både eftersom evangelium ”är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först” (Rom 1:16) och eftersom både Guds trofasthet (mot Israels folk) och Guds barmhärtighet (mot alla folkgrupper) ska betonas i Kyrkans liv. Dessutom är det ett underliggande syfte i all mission till alla hednafolk på jorden, att det judiska folket ska lägga märke till det och bli avundsjuka. 

Sammanfattning:

• Mission handlar om diakoni, om att göra goda gärningar mot våra medmänniskor.
• Mission handlar om att förkunna en Frälsare – dvs. Jesus Messias – till evigt liv.
• Israelsmission betonar Guds trofasthet, medan hednamission betonar Guds barmhärtighet.
• Mission handlar om att bära fram oss hednafolk som ett offer till Gud.
• Mission handlar om att väcka avund hos det judiska folket, så att de också önskar att få samma typ av relation till Israels Messias som det hedningarna fått.