Av Andreas Johansson

Vad handlar Torah/Moseböckerna om?

• Vad handlar Torah/Moseböckerna om?
• Vad är huvudbudskapet i Torah/Moseböckerna?
• Vad tänker du på när du hör ordet ”Torah” eller ”Moseböckerna”?

Då Jesus skulle referera till Torah/Moseböckerna, så använde han ofta egennamnet ”Mose” som namn på alla de fem Moseböckerna. Jesus hade en mening om vad Moseböckerna handlar om, som t.ex. i Joh 5,45–47:

Men tro inte att jag kommer att anklaga er inför Fadern. Den som anklagar er är Mose, han som ni har satt ert hopp till. Hade ni trott Mose skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev. Men om ni inte tror hans skrifter, hur ska ni då kunna tro mina ord?

• Har Jesus rätt i att Mose skrev om honom? 
• Är det en god tolkning – enligt vanliga vedertagna litterära tolkningsmetoder – att påstå att Moseböckerna handlar om Jesus? 
• Eller kommer Jesus med ett påstående som det är svårt att försvara?
• Förstår vi Moseböckerna rätt?
• Har vi en välmotiverad syn på vad Moseböckerna handlar om?

Dessa frågor är viktiga för alla som menar att Torah är viktig och/eller som menar att Jesus är viktig. Men det blir särskilt uppenbart att frågorna är viktiga för jesustroende judar och för dem som engagerar sig i israelsmission.

Denna artikel är i hög grad inspirerad av boken ”Reading Moses, Seeing Jesus: How the Torah Fullfills Its Purpose in Yeshua” av Erez Soref, Eitan Bar, Seth D. Postell och Michelle Shelfer, 2017.

Jag kommer ihåg från min egen barndom att jag fick råd från välmenande vuxna som ville hjälpa unga människor till att läsa Bibeln, ungefär så här: Börja inte läsa Bibeln från början, för då kommer du fort till 3 Mosebok och den är så svår att förstå, utan börja hellre med att läsa Markusevangeliet.

Sådana råd är välmenade, men de har knappast bidragit till stor iver efter att enligt litterära principer analysera vad som är Moseböckernas huvudbudskap. Därför blir det ofta så att vi som är hednakristna (dvs icke-judar) noga lär oss vad som står i evangelierna och i breven i NT, medan Gamla Testamentet oftast räknas som gammalt och mycket svårt att förstå, så svårt att vi ger upp innan vi ens har försökt. Det är fördomsfullt att tänka så, men så har det blivit.

Det är vanligt att säga – i kyrkliga kretsar – att man ska läsa GT i ljuset från NT. I det ligger det ofta en sorts rädsla för att om vi inte ”hjälper GT lite”, så kommer GT egentligen att handla om allt möjligt som inte har med kristen tro att göra. Jag påstår att det förhåller sig tvärt om: Vi bör läsa NT i ljuset från GT, dvs den som inte förstår NT utifrån att först ha studerat GT ingående, kommer att missförstå NT.

Vad handlar då Moseböckerna/Torah om? Moseböckerna innehåller många bud och regler, men är Moseböckerna främst en lagbok med massa lagar och regler? Både rabbinsk judendom och majoriteten av hednakristna svarar ”ja” på den frågan: Moseböckerna anses vara en lagbok.

Rashi, en av de stora judiska exegeterna (1000-talet), tyckte att sättet Torah börjar är ett problem:

Rabbi Isak sa, ”Torah borde ha börjat med ”Denna månad ska vara för er” (2 Mos 12:2), eftersom det är det första budet som Israel fick för att hålla.”

Rashi tänkte sig att det är naturligt att en lagbok börjar med ett bud. På denna punkt antar jag att väldigt många hednakristna delar hans grundläggande hållning: Moseböckerna anses vara en lagbok.

Men vad betyder ordet ”Torah”? Det hebreiska ordet ”torah” är uppbyggt på samma rot som ”att träffa”, som i att träffa ”mitt i prick”. Ordet för ”lärare” har också samma rot. Tanken är att en lärare är en som träffar mitt i prick inom ämnet som ska läras ut. Det finns andra ord för ”bud” på hebreiska, så titeln ”Torah” på de fem Moseböckerna antyder inte i sig att de fem böckerna skulle uppfattas som en lagsamling.

Lagarna som inte kan hållas

Lagboken ”Sveriges rikes lag” är tjock och omfattande, men det ska ändå vara möjligt att leva ett liv utan bryta lagarna och utan att dömas och satt i fängelse – i princip åtminstone.  Det är svårt att hålla alla lagarna i ett land, men det är möjligt att lyckas.

Om vi ser på de lagar som finns inom boksamlingen Torah, så är väldigt många av buden och reglerna knutna till tempeltjänsten. Templet förstördes av romarna för 2000 år sedan. Efter det har det varit principiellt omöjligt att hålla en hög procentandel av buden i Torah.

Men – och detta är viktigt: Även medan templet stod var det flera bud som säger att en människa blir ”oren” utan att vederbörande kan göra något rimligt för att förhindra detta själv: Vid blödningar, utflöde och vissa sjukdomar så blir en människa ”oren” och måste rena sig, bl.a. genom att offra efteråt – för att kunna stå fram inför Gud.

Den sammanbindande principen för dessa bud om orenhet i Moseböckerna är att allt som medför en risk för livet eller som påminner om död, det orsakar orenhet. Döden – i form av lik – för det mest orena av allt:

Den som rör vid en död människa ska vara oren i sju dagar. Han ska rena sig med vattnet på tredje dagen och på sjunde dagen, och så blir han ren. Men om han inte renar sig på tredje dagen och på sjunde dagen, blir han inte ren. Var och en som rör vid ett lik, vid en död människa, och inte renar sig, han orenar Herrens tabernakel och ska utrotas ur Israel. Eftersom reningsvattnet inte blivit stänkt på honom är han oren. Hans orenhet är alltjämt kvar. Detta är lagen när en människa dör i ett tält: Var och en som kommer in i tältet, och var och en som redan är i tältet ska vara oren i sju dagar. Alla öppna kärl som inte har stått övertäckta ska vara orena. Och var och en som ute på marken rör vid någon som har dräpts med svärd eller dött på annat sätt, eller rör vid människoben eller en grav, ska vara oren i sju dagar (4 Mos 19:11-16).

På vilket vis slutar alla människor, ända sedan innan Mose levde? Till och med Lasarus, han som uppväcktes från de döda har upplevt döden igen. Att rena sig från orenhet är i bästa fall ett sätt att skjuta upp orenheten hos sig själv, eftersom vi alla till slut blir lik, dvs. en källa till orenhet. Det är lätt att få intryck av att buden i Torah inte står där för att det ska vara möjligt att hålla dem. Det är inte det som är syftet med dem.

Efter att templet förstördes har rabbinsk judendom hittat sätt att leva med dessa bud utan att offra på det vis det är föreskrivet i Torah. Ofta är metoden att ”sänka kraven” genom olika tolkningsmetoder. Till jämförelse har dagens samarier (Nablus och Holon) en mycket strängare praxis än det rabbinsk judendom har.

Som en liten digression vill jag i detta sammanhang citera vad aposteln Petrus – som själv var jude – sa om hur han såg på möjligheterna att hålla alla buden (i Torah får vi anta): 

Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära? (Apg 15:10).

Vi letar efter ledtrådar i berättelsen – precis som när vi ser på film

Så vad är huvudbudskapet i Torah? Vad lär Torah? Det är konstruktivt att vi närmar oss Torah på samma sätt som när vi analyserar en film eller en roman: Vi ser efter ledtrådar efterhand och när berättelsen är färdig så har alla ledtrådar byggts ihop till en berättelse som vi oftast förstår ganska bra.

Till exempel: I boken ”Narnia, Häxan och lejonet” av C.S. Lewis så vet alla som har läst boken (eller sett filmen) att det är lejonet Aslan som är hjälten, även om det mesta av boken handlar om de fyra barnen, eftersom Aslan inte dyker upp förrän mot slutet av boken. Men eftersom det är Aslan som samlar trådarna i boken och räddar situationen, så spelar antal meningar om Aslan i boken inte så stor roll. Aslan är hjälten. Det förstår alla.

I filmer finns det ofta teman som repeteras och som förstärks. Ofta är det väldigt viktigt att se början och slutet i filmen för att förstå budskapet – eftersom tolkningsnycklarna brukar läggas i början och slutet av en film. Budskapet är inbakat i berättelsen. Filmindustrin har lärt av Torah – medan vi som är kristna sa till våra barn att de bör undvika att läsa 3 Mosebok. Jag har åtminstone inte uppfattat att 3 Mosebok tas upp i söndagsskolan.

Det är just detta som är en del av problemet: Vi har ingen tradition med att sträckläsa Moseböckerna i sammanhang så att vi skulle kunna få tag i sammanhanget mellan alla delberättelserna i Torah.

I vårt analysarbete ska vi se på litterära grepp, som t.ex. ord som står som ordpar. Andra saker vi ska se på är början och slutet av Torah, dvs de första kapitlen i 1 Mosebok och de sista kapitlen i 5 Mosebok. Början och slutet ger viktiga tolkningsnycklar till hela det litterära verket Torah.

Dessutom ska vi se på hur ord används i en struktur. Det är nämligen så att flera gånger används det ordlekar och struktur som upprepas från en berättelse till en annan, och på det viset ser vi att syftet är att vi ska tolka de två berättelserna med hjälp av varandra.

Uttrycken ”i begynnelsen” och ”de sista dagarna”

Hur börjar Moseböckerna/Torah? ”I begynnelsen skapade Gud” (1 Mos 1:1). Uttrycket ”i begynnelsen…” ger oss associationer till en historiebok. Boken fortsätter också som en historiebok, för det kommer berättelse efter berättelse. Till och med alla lagar och bud som ges på Sinai är inramade av berättelser. Även om Moseböckerna inte hävdar att skildra världshistorien från början till slut, så pekar Moseböckerna ändå uttryckligen fram emot de sista dagarna, mot den sista tiden. På hebreiska heter det אחרית הימים acharit hayamin, dvs de sista dagarna.

Uttrycket ”de sista dagarna” används först två gånger för att markera en profetia om härskaren som ska komma genom Israel:

Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: ”Kom hit till mig, så ska jag tala om vad som ska hända er i kommande dagar (acharit hayamim; de sista dagarna; 1 Mos 49:1).

Bileam profeterade:

Se, jag går nu hem till mitt folk. Kom, jag vill varna dig för vad detta folk kommer att göra mot ditt folk i kommande dagar (acharit hayamim; de sista dagarna 4 Mos 24:14).

Sedan används uttrycket ”de sista dagarna” för att profetera Israels omvändelse och för att profetera om straffet Israel skulle få. Mose profeterade:

När du är i nöd och allt detta händer dig i kommande dagar (acharit hayamim; de sista dagarna) ska du vända om till Herren din Gud och lyda hans röst (5 Mos 4:30).

Mose profeterade vidare:

Jag vet att ni efter min död kommer att göra det som är fördärvligt och vika av från den väg som jag har befallt er att gå. Därför ska olycka drabba er i kommande dagar (acharit hayamim; de sista dagarna), när ni gör sådant som är ont i Herrens ögon och väcker hans vrede genom era gärningar (5 Mos 31:29).

Torah – dvs Moseböckerna – är alltså en historiebok som sträcker sig från skapelsen, berättar den första delen av Israels folks historia och pekar fram emot de sista dagarna, eller ”den sista tiden” för att använda ett annat uttryck.

Uppgjort spel – det kommer inte att gå bra

Om man vill uppmana någon att klara något svårt, så kan man säga ungefär: ”Heja! Du klarar det!”, eller ”Det blir svårt, men det går nog bra, bara du kämpar på”.

Om en tränare inför en fotbollsmatch säger: ”Kämpa på, men ni kommer att förlora stort”, eller en lärare inför ett prov säger: ”Det är smart att läsa uppgiftstexten noga och att göra sitt bästa, men självklart kommer hela klassen att bli underkänd med bred marginal”, hur skulle vi reagera då? Pratar vi om normala fotbollstränare och normala lärare? Vilken sorts pedagogisk metod är det att garantera förlusten i förväg? Det beror på vad det är man vill uppnå. Om målet är att få människor att vara eviga optimister, så är det inte smart att berätta för dem att de kommer att förlora, oberoende av insats. Men om syftet är att få dem till att förstå att de behöver hjälp från någon annanstans, så handlar det om realitetsorientering av sorten: Detta kommer inte att lyckas oberoende av hur hårt ni kämpar.

Början och slutet av en bok/film brukar ge tolkningsnycklar och ramar för att förstå verket. Biblisk litteratur utmärker sig inte i detta avseende.

Vi ser på början av Torah, dvs på 1 Mos 1–11. Handlingen utgår från Edens lustgård och rör sig österut mot Babel. Även om de fick endast ett bud, så klarade Adam och Eva att bryta det. Utifrån en judisk tolkningsprincip som heter ”ma´asey avot siman labanim”, dvs fädernas handlingar är ett tecken för barnen, så är berättelsen om hur Adam och Eva var olydiga och drevs ut österut (1 Mos 3:24) mot Babel (1 Mos 11:9) ett tecken om att ”det kommer mera av samma slag”. Det som händer kommer att upprepas, om än i en något annan form för varje upprepning.

Går vi till slutet av Torah, dvs kapitel 29–34 i 5 Mosebok, så säger Mose ifrån om att det kommer att bli avfall. Mose förväntar inte att Israel ska hålla buden. Mose hejar inte ens på att Israel ska försöka göra sitt bästa. Han konstaterar i förväg, redan innan folket kommer in i Landet, att detta kommer att gå snett. Det går mot exil. Några exempel:

När allt detta kommer över dig, välsignelsen och förbannelsen som jag har förelagt dig, ska du ta det till ditt hjärta bland alla de hednafolk dit Herren din Gud har fördrivit dig. (5 Mos 30:1)

Och Herren sade till Mose: ”Se, när du har gått till vila hos dina fäder kommer detta folk att resa sig och trolöst följa främmande gudar i det land dit de kommer. De kommer att överge mig och bryta det förbund som jag har slutit med dem. Min vrede ska den dagen upptändas mot dem, och jag ska överge dem och dölja mitt ansikte för dem så att de förgås. Olyckor och lidande i mängd ska drabba dem. Då ska de säga: Är det inte för att vår Gud inte är med oss som dessa olyckor har drabbat oss? Den dagen ska jag helt dölja mitt ansikte på grund av allt det onda som de har gjort genom att vända sig till andra gudar. Skriv nu upp åt er denna sång, lär Israels barn den och lägg den i deras mun. Den ska så bli för mig ett vittne mot Israels barn. När jag har fört dem in i det land som jag med ed har lovat åt deras fäder, ett land som flödar av mjölk och honung, och de äter och blir mätta och feta, ska de vända sig till andra gudar och tjäna dem och förakta mig och bryta mitt förbund. När då olyckor och lidande i mängd drabbar dem, ska denna sång vara ett vittnesbörd mot dem, för deras efterkommande ska inte glömma den. Jag vet nämligen vilka tankar de umgås med redan nu, innan jag har fört dem in i det land som jag med ed har lovat dem.” (5 Mos 31:16–21)

Endast Herren ledde honom [Israel], ingen främmande gud vid hans sida. Han lät honom gå fram över landets höjder och äta av markens gröda. Han lät honom suga honung ur berget och olja ur den hårda klippan. Han gav honom gräddmjölk av kor och sötmjölk av får med det bästa av lamm, baggar från Bashan och bockar, det bästa och finaste vete. Druvors blod fick du dricka, skummande vin. Då blev Jeshurun fet och slog bakut. Du blev fet och tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa. De retade honom med främmande gudar, väckte hans vrede med vidrigheter. De offrade åt onda andar som inte är Gud, åt gudar de inte kände, nya gudar som nyss kommit till och som era fäder inte fruktade. Du övergav Klippan som födde dig, du glömde Gud som gav dig livet. Herren såg det och förkastade dem, eftersom hans söner och döttrar hade kränkt honom. Han sade: Jag ska dölja mitt ansikte för dem, jag ska se vilket slut de får, för de är ett förvänt släkte, barn utan trohet. De har provocerat mig med gudar som inte är gudar, väckt min vrede med sina tomma avgudar. Därför ska jag provocera dem med det som inte är ett folk, med ett dåraktigt hednafolk ska jag väcka deras förtret. (5 Mos 32:12–21)

Kombinationen av början och slutet i Torah ger tolkningsramarna: Detta handlar om olydnad. Syftet med Torah är inte att föra Israel till buden, till Lagen, men att föra Israel genom den brutna lagen och vidare.

De skildras som hjältar, men de förblir inte hjältar

När vi lär känna en ny person i Torah, så är det hoppfullt från början. Gud är med. Gud ger personen uppdrag osv. Ofta följs detta trepunktsmönster:

1. Gud välsignar.
2. Gud ger uppdraget att vara fruktbar.
3. Gud ger uppdraget att råda över jorden/landet.

Adam välsignades (1 Mos 1:28), fick uppdraget att vara fruktbar (1 Mos 1:28) och att lägga jorden under sig (1 Mos 1:28).

Abram välsignades, fick löfte om att bli ett stort folk och få ett land (1 Mos 12:1–3). Senare blir det ännu tydligare: Abram/Abraham välsignas av Melkisedek (1 Mos 14:18-24), får ett löfte om stor avkomma (1 Mos 15:1–5) och landet (1 Mos 15:18-21). Isak (1 Mos 26:2–4) och Jakob/Israel (1 Mos 35:9–12) får del av samma tre saker: Välsignelse, avkomma och land.

Dessa tre saker gäller också för hela Israels folk. Då Israels folk var i Egypten står det:

Men Israels barn var fruktsamma och blev fler, de förökade sig och blev mycket talrika så att landet blev uppfyllt av dem. (2 Mos 1:7)

I samtalen mellan Balak och Bileam i 4 Mosebok 22–24 är temat att Gud har välsignat Israel och att de är talrika. För Balak och Bileam är Guds välsignelse ett problem. De är rädda för Israel eftersom Israel är så talrikt. Men de får inte gjort något åt folket – eftersom Gud är med Israel. I 5 Mosebok upprepas gång på gång att Gud är på väg att föra folket in i deras land. De tre punkterna om att vara välsignad av Gud, fruktbar och på väg till landet upprepas ofta i Torah. Meningen är tydlig: Gud är med Adam, Gud är med Abram/Abraham, Gud är med Isak, Gud är med Jakob/Israel och Gud är med Israels folk.

Men det finns också ett annat spår i berättelserna i Torah, som binder ihop dessa ”hjältarna”. Det börjar bra med Adam, men Adam och Eva misslyckas och måste ut ur lustgården för att därefter kämpa för livet med mycket smärta. Berättelsen om Noa som kommer några kapitel senare, börjar också väldigt positivt: 

Han gav honom namnet Noa (נח Noach), för han sade: ”Han ska trösta (ינחמנו yenachamenu) oss under vårt arbete och våra händers möda, när vi brukar jorden som Herren har förbannat.” (1 Mos 5:29)

På hebreiska betyder namnet Noach ”vila”. Då herr Vila föddes och hans pappa gav honom detta namn, så var det för att han tänkte att sonen Vila skulle trösta människorna i den strävan som hade uppstått när Adam och Eva kastades ut ur lustgården. Ordleken i texten består av att ordet för ”vila” och ordet för ”tröst” liknar varandra på hebreiska. 

Förväntningarna är stora. Noach var en rättfärdig man för han vandrade med Gud (1 Mos 6:9). Noach presenteras som en hjälte. Han gör som Gud säger, bygger arken och räddar sig, familjen och alla djuren. Mot slutet av berättelsen om Noach, Herr Vila, planterar Noach en trädgård, en vingård. Jordbruk är något Adam hade sysslat med förut. Då dricker Noach sig full och det slutar med att Noach blev naken – precis som Adam före honom hade upptäckt om sig själv. Hjälten Noach höll inte ut ända till slutet. Hjälten misslyckades. 

Vad var det viktigaste som Noach utförde? Vi läser:

Noa (נח Noach) byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. När Herren kände den ljuvliga (ניחוח nichoach) doften, sade han till sig själv: ”Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort. (1 Mos 8:20-21)

Ordleken mellan noach (vila) och nichoach (god, behaglig) är tydlig på hebreiska. Poängen i berättelsen är att när Herr Vila offrade djur med blod i, då blev Gud nöjd. Herr Vila klarade alltså inte att skaffa vila för egen maskin, han var tvungen att offra.

Berättelsen i Torah går vidare. Då Mose föddes, la hans mor den lille pojken på Nilen i en – ja på svenska står det – korg. Men på hebreiska står det inte att Mose lades i en korg, för hans mor la honom i en תיבה teyva (2 Mos 2:3). Vad var det Noach byggde? Han byggde en ark, en תיבה teyva. Det finns andra ord för ”korg” som används i Torah, men Mose lades alltså i en ark, som hans mamma tätade med beck och tjära. Vi förstår att budskapet är att vi ska jämföra Mose med Noach. Precis som Noach skulle rädda människorna med hjälp av en ark, så skulle Mose också räddas med hjälp av en ark och på det viset likna Noach på något sätt.

Ingen hjälte i Torah är som Mose. Ingen är som Mose i hela det judiska folket. Själva Torah avslutas med att stryka under just detta:

I Israel uppstod ingen mer profet som Mose, som Herren kände ansikte mot ansikte – inte om man tänker på alla de tecken och under som Herren sände honom att göra i Egyptens land för farao och alla hans tjänare och hela hans land, och på all den väldiga kraft och alla de stora och förunderliga gärningar som han gjorde inför hela Israel. (5 Mos 34:10–12)

Men läser vi lite mera noggrant, så vet vi att Mose ändå liknar Adam och Noach, eftersom också Mose gjorde en tabbe när folket tjatade och Mose blev frustrerad. Han slog på klippan när Gud hade bett honom om att tala till klippan (4 Mos 20:8–12). Guds budskap är inte rekommendationer, utan bud, så konsekvensen blev att Mose inte skulle få komma in i landet.

Att Mose inte fick komma in i landet efter att ha gjort en liten tabbe under stor press har gjort intryck, för det står omtalat hela sju gånger i 4 och 5 Mosebok att Mose inte fick komma in i landet. Men folket som hade stått och skrikit om att de kom att dö och som hade anklagat Mose för att ha tagit dem med sig ut ur Egypten, de skulle få komma in. Folket hade uppfört sig värre än Mose. Detta var tungt att smälta för Mose. Han sa i ett tal till folket: 

Men Herren hade blivit vred på mig för er skull, och han lyssnade inte på mig utan sade till mig: ”Det är nog. Tala inte mer till mig om denna sak”. (5 Mos 3:26)

Vi kan ana att Mose hade tjatat ganska mycket på Gud om just denna sak – ända tills Gud meddelade honom att han skulle sluta tjata.

Den största hjälten i hela Israel klarade inte av Guds prov. I det allra sista kapitlet i Torah står det om att Mose dog, utan att ha fått komma in i landet. Han dog öster om landet, precis som Adam.

Torah är en berättelse om att Gud väljer ut människor och välsignar dem. Torah är också en berättelse om att hjältarna som vandrar med Gud till slut misslyckas, så att det slutar med förlust och nederlag. De som presenteras som hjältar som går med Gud, slutar med ett misslyckande. Så är Torah.

Tro i Torah

I början av Torah står det om Henok att han vandrade med Gud (1 Mos 5:22-24), på samma sätt som Noa också vandrade med Gud (1 Mos 6:9). Denna tråd med en god relation till Gud följs upp av Abram: Mitt mellan Guds löften om stor avkomma och om landet, så står det om Abram:

Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. (1 Mos 15:6)

Då Israels folk hade lyssnat till budskapet som Mose och Aron bar fram från Herren om att han hade bestämt sig för att föra ut folket från Egypten, så står det:

Då trodde folket, och när de hörde att Herren hade tagit sig an Israels barn och sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad. (2 Mos 4:31)

Vidare står det då Israels folk hade förts genom Röda havet: 

När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose. (2 Mos 14:31)

Men så försvinner tron från berättelsen. Längs vandringen från Röda havet till berget Sinai står det ingenting om att folket trodde. De klagar däremot mycket. Väl framme vid Sinai säger Gud till Mose:

Se, jag ska komma till dig i ett tjockt moln, för att folket ska höra när jag talar med dig och sedan för alltid tro på dig. (2 Mos 19:9)

Gud förväntar att när han stiger ner på berget och kommer nära sitt folk, så bör responsen vara förtroende och tro.

Men vad händer? Under vandringen från Sinai – efter att buden, dvs Lagen, är given – och de är på väg mot landet så lyser tron med sin frånvaro:

Och Herren sade till Mose: ”Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem?” (4 Mos 14:11)

Till och med Mose och Aron får kritik för att sakna tro:

Men Herren sade till Mose och Aron: ”Eftersom ni inte litade på mig och inte höll mig helig inför Israels barns ögon, ska ni inte få föra in denna församling i det land som jag gett dem.” (4 Mos 20:12)

Mose kritiserar folket för att sakna tro:

Men trots detta trodde ni inte på Herren er Gud, som gick framför er på vägen för att utse lägerplatser åt er – om natten i eld för att visa er vägen ni skulle gå och om dagen i molnskyn. (5 Mos 1:32-33)

När Herren sände er från Kadesh-Barnea och sade: ”Dra upp och erövra landet som jag har gett er”, då var ni upproriska mot befallningen från Herren er Gud och trodde honom inte och lyssnade inte till hans röst. (5 Mos 9:23; jmf också 5 Mos 9:4–6)

Så vilken verkan hade Sinaiförbundet på tron hos Israels folk? Innan buden/lagen gavs på Sinai står det om folkets tro, men efter att buden/lagen gavs, står det att tron saknades.

Vad verkar lagbuden?

Vi ska se lite närmare på vilken sorts verkan buden/lagen har på Israels folk enligt Torah. Då ska vi lägga märke till två saker:

1. Israels folks reaktion då Gud steg ner på berget Sinai för att ge lagen
2. Likheter och skillnader mellan vandringen till Sinai och från Sinai.

Vilken reaktion skapade det att Gud steg ned på berget Sinai? Hur skulle du reagerat om Gud skulle visa sig i all sin kraft och helighet? Israels folk reagerade så här:

Allt folket var vittne till dundret och eldslågorna, basunljudet och röken från berget. Och när de såg det, bävade de och höll sig på avstånd. De sade till Mose: ”Tala du till oss, så ska vi höra. Men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö.” Men Mose sade till folket: ”Var inte rädda! Gud har kommit för att sätta er på prov, och för att ni ska frukta honom så att ni inte syndar.” Folket stod på avstånd, medan Mose gick närmare töcknet där Gud var. (2 Mos 20:18-21)

Parallellstället i 5 Mosebok skildrar händelserna så här. Mose berättar:

När ni hörde rösten ur mörkret medan berget brann i eld, kom ni fram till mig, alla huvudmän för era stammar samt era äldste. Och ni sade: ”Se, Herren vår Gud har låtit oss se sin härlighet och sin storhet, och vi har hört hans röst ur elden. I dag har vi sett att Gud kan tala med en människa och ändå låta henne leva. Varför ska vi nu dö? Den stora elden kommer att förtära oss. Om vi får höra mer av Herren vår Guds röst kommer vi att dö. För vem bland allt kött har hört den levande Gudens röst tala ur elden, som vi har gjort, och överlevt? Träd du fram och hör allt som Herren vår Gud säger, och tala du till oss allt som Herren vår Gud talar till dig, så vill vi höra det och göra därefter.” Herren hörde era ord när ni talade till mig, och Herren sade till mig: ”Jag har hört de ord som detta folk har talat till dig. De har rätt i allt de säger. Om de ändå kunde ha sådana hjärtan att de fruktar mig och alltid håller alla mina bud! Då skulle det alltid gå väl för dem och deras barn. Gå och säg till dem: Vänd tillbaka till era tält. Men du ska stanna kvar här hos mig, så ska jag tala till dig alla de bud och stadgar och föreskrifter som du ska lära dem, så att de följer dem i det land som jag ger dem till besittning.” (5 Mos 5:23-29)

Att vara vittne till Guds närvaro på berget Sinai skrämde vettet av folket, och vi får intryck av att Gud ger dem helt rätt: De har skäl att vara rädda, samtidigt som Gud inte har tänkt att överge dem.

Så ska vi jämföra vandringen till Sinai med vandringen från Sinai. Lagen ges vid Sinai och det står det om i 2 Mos 19:1 – 4 Mos 10:10. Nu ska vi jämföra vandringen till Sinai i 2 Mos 15:22-18:27 med vandringen från Sinai i 4 Mos 10:11-36:13.

De flesta av händelserna på vägen från Röda havet och till Sinai – innan lagen gavs – har en parallell i vad som händer med Israels folk under vandringen från Sinai – efter att lagen gavs. Reaktionen hos Israels folk är ganska lik både innan och efter Sinai: Mycket klagan. Det som däremot är väldigt olikt i berättelserna på väg till Sinai jämfört med berättelserna på väg bort från Sinai är konsekvensen av handlingarna som Israels folk gör. På väg till Sinai straffades inte folket, men på väg från Sinai berättas det om fruktansvärt mycket pest och död.

Händelse	Till Sinai	Resultat	Från Sinai	Resultat
Israel klagar efter tre dagsresor. De fortsätter att klaga.	2 Mos 15:22.24 2 Mos 15:24; 16:2.7–8; 17:3	Ett under med ett trä som gjorde vattnet friskt.	4 Mos 10:33; 11:1 4 Mos 14:2.27.29.36; 16:11; 17:5.10	En eld härjade i utkanten av lägret.
Israel påstår att det hade varit bättre att dö i Egypten.	2 Mos 16:2–3	Ingen dör.	4 Mos 14:2	Död. 4 Mos 14:21-22.32.35
Israel längtar efter maten i Egypten.	2 Mos 16:3	Inget straff.	4 Mos 11:4–5	Pest. 4 Mos 11:33
Gud förser folket med manna och vaktlar.	2 Mos 16:4–26	Alla fick tillräckligt med mat.	4 Mos 11:6–35	Pest pga. att de var fyllda av begär.
Sabbatsbudet bryts.	2 Mos 16:27	Inget straff.	4 Mos 15:32	Dödsstraff. 4 Mos 15:36
Israel båkar med Mose.	2 Mos 17:2–3	Inget straff.	4 Mos 20:3-5.13	15 000 dör. 4 Mos 16:1-3.32-35; 16,41–42.49
Israel ifrågasätter Gud.	2 Mos 17:7	Inget straff.	4 Mos 21:4–5	Giftiga ormar. 4 Mos 21,6–9
Klagan leder till att Gud ger vatten från klippan.	2 Mos 17:6	Mose är lydig.	4 Mos 20:10-11	Mose är olydig.
Israel kämpar mot amalekiterna.	2 Mos 17:8–16	Israel vinner.	4 Mos 14:43-45	Israel förlorar.
Israels folk är så krävande att Mose måste utnämna hjälpledare.	2 Mos 18:18-22	Mose klagar inte förrän Jetro påpekar belastningen.	4 Mos 11:14-16	Mose blir så sliten att han ber Gud om att döda honom.

Hur ska vi förstå skillnaderna mellan vandringen till Sinai och vandringen från Sinai? Det första vi bör lägga märke till är att ett helt år vid Sinai hos Gud tillsammans med alla dessa lagar och bud inte utverkade någon skillnad i uppförandet hos Israels folk: Folket klagar och kritiserar Gud både innan och efter att lagen ges.

För att förstå den stora skillnaden mellan ”innan Sinai” och ”efter Sinai” måste vi först repetera lite: Vi har tidigare sett att i Torah väljer Gud ut människor, och särskilt då Israels folk, för att välsigna, ge avkomma och ge landet. Gud står för vad han har sagt, så vad är syftet med alla dessa våldsamma straffen som Israels folk får i 4 Mosebok på väg från Sinai?

Kan budskapet i Torah vara att man kan klara att uppnå rättfärdighet hos Gud genom att följa alla buden? Det sägs rakt ut att genom att följa buden så för det till liv: 

Om de ändå kunde ha sådana hjärtan att de fruktar mig och alltid håller alla mina bud! Då skulle det alltid gå väl för dem och deras barn. (5 Mos 5:29)

Men varför leder då Guds lag till död i stället för välsignelse, stor avkomma och tillgång till landet? Enligt vad vi kan läsa i Torah, så presenterar Mose inte rättfärdighet genom lagen som en nyckel till välsignelse och glädje i landet.

Berättelsen i Torah får läsaren att ifrågasätta Lagens förmåga att föra Israel (och alla nationerna) till att helt och fullt kunna ta del i de icke-villkorade löftena i Abrahamsförbundet. Israels problem – och alla folkslags problem – handlar inte om avsaknad av kunskap. Moralisk upplysning och etisk reflektion räcker inte. Sinailagarna har massor av moralisk upplysning och etisk reflektion, men alla lagarna och Guds närvaro på Sinai förde ändå till mycket död.

Vad kan vara lösningen då? Torah är inte väldigt tydlig, men det står en ledtråd i en av berättelserna när folket klagar, att Gud tog av sin Ande och gav till 70 män i folket så att de profeterade och Mose sa:

Om ändå hela Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem! (4. Mos 11:29)

Vi gör en liten digression till NT. Aposteln Paulus skriver i Rom 4:15: 

Lagen framkallar ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse.

I 2 Kor 3:6b–7 skriver Paulus: 

Bokstaven dödar, men Anden ger liv. Redan dödens tjänst, inristad med bokstäver på stenar, kom med sådan härlighet att Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för dess strålglans, även om den glansen bleknade. (jmf också Rom 7:9–10)

Vi förstår ganska fort att Paulus inte har diktat ihop sin teologi fritt och oberoende, utan att det han skriver om lagen är baserat på en grundlig läsning av hur berättelserna i Torah är sammanknutna.

Messias i Torah?

Torah är en historiebok som berättar Guds historia med Israels folk. Vad är budskapet i denna historiebok? Vi har redan sett att utöver historieberättandet om ett folk, Israels folk, så tar alla buden (lagen) en jättestor plats i Torah. Vi har också sett att Torah själv lär att lösningen på Israels folks problem inte kommer från buden och lagarna – tvärt om: Buden visade sig att skapa död. Hur skulle Gud kunna välsigna Israels folk och ge dem stor avkomma och ett land?

Om vi letar efter upplysningar om Messias i Torah, upptäcker vi att ordet ”Messias” inte står i Torah. Det vi kan hitta i Torah är ca 16 verser (1 Mos 3:15; 49:8–12; 4 Mos 24:7-9.17-19; 5 Mos 18:15-19) som handlar om en figur som ska komma och härska/reda ut situationen. Vi talar då om att ca 0,3% av alla 5845 verser i hela Torah traditionellt räknas som ”messianska” av judiska och kristna uttolkare. Det är inte särskilt mycket.

Hjälten i berättelsen

Alla berättelser har en hjälte, åtminstone om vi bortser från de allra mest nihilistiska varianterna. Vem är hjälten i Torah? Vad är ”medicinen” i Torah – när buden/lagen inte verkar så att Gud ska kunna välsigna?

Vi börjar med att se på den första ledtråden till en lösning som kom då Gud förkunnade följande till ormen i lustgården: 

Jag ska sätta (אשית ashit) fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han ska krossa ditt huvud och du ska hugga honom i hälen. (1 Mos 3:15)

Denna vers är milt sagt kryptisk, och det finns skäl att tänka att syftet med versen är att ställa en fråga mera än att ge ett svar. Ungefär som att det kommer en ledtråd om något tidigt i en film, men som får sin förklaring långt senare.

Men det vi förstår av Guds budskap till ormen är att det ska bli kamp. Vi förstår att ormen är något långt mer än en vanlig orm, nämligen en ond makt, och vi förstår att vi ska läsa vidare i Torah för att leta efter någon som är född av en kvinna som kan bli hjälten i berättelsen. Utsagan om att kvinnans säd ska krossa ormens huvud, men att också ormen ska krossa/hugga hälen på denna människa är gåtfull, men allt tyder på att kampen ska få ett högt pris: Den kommer att bli stenhård.

Vem är kvinnans säd/avkomma? 

Adam låg återigen med sin hustru, och hon födde en son som hon gav namnet Set (שת Shet). Hon sade: ”Gud har gett (שת shat) mig en annan avkomling i stället för Abel, eftersom Kain dödade honom. (1 Mos 4:25)

Det är en ordlek mellan 1 Mos 3:15 och 4:25 som ställer frågan: Är han som Gud ska sätta (אשית ashit), den samme som fick namnet שת Shet?

Det visar sig vidare i berättelsen att Shet var rätt spår, men vi måste leta vidare. Noach var rätt spår, men vi måste leta vidare. Abram var rätt spår, han fick många löften från Gud. Gud fortsätter att välja ut: Vi ska leta vidare via Isak och inte Ismael. Isak fick två söner och berättelsen går vidare med att säga att Gud valde Jakobs släkt och inte Esaus släkt.

Berättelserna är sammanknutna på olika vis och vi ska inte här gå in på allt. Men vi ska se att Jakob välsignar sina söner. Han börjar med att säga: 

Kom hit till mig, så ska jag tala om vad som ska hända er i kommande dagar (אחרית הימים acharit hayamim; 1 Mos 49:1).

Av Jakobs söner är det Juda som får den mest speciella välsignelsen:

Juda, dig ska dina bröder prisa. Din hand ska gripa dina fienders nacke, din fars söner ska buga sig för dig. Ett ungt lejon är Juda. Du reser dig från rivet byte, min son. Han böjer sig, han lägger sig som ett lejon, som en lejonhona – vem vågar väcka honom? Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken lyder honom. Han binder sin ungåsna vid vinstocken, sitt åsneföl vid den ädla rankan. Han tvättar sina kläder i vin, sin mantel i druvors blod. Hans ögon är dunkla av vin, hans tänder vita av mjölk. (1 Mos 49:8–12)

Vi bör förstå denna profetia i sammanhang med vad som tidigare är berättat i Torah. Från Juda ska det komma en som har kontroll, en som alla andra böjer sig för och tillber, inte bara Judas bröder (Israels folk), men andra folkslag också. Adam fick uppdraget med att lägga jorden under sig, men klarade inte av det. Han som ska komma från Juda ska klara det. Gud sa till ormen att kvinnans avkomma skulle krossa ormens huvud – och i profetian till Juda sägs det att han som ska komma ska ha övertaget så att alla lyder honom.

Vi går vidare till nästa profetia där det uttryckligen sägs att uppfyllelsen kommer i de sista dagarna. Situationen då profetian uttalas är den att Israels folk är så välsignat att kungen i Moab, Balak, tycker det blir bekymmersamt. Kung Balak tänker att alla medel är tillåtna i kampen mot Israel, så därför skickar han bud efter Bileam, som kallas ”spåman” senare i Bibeln (Jos 13:22) för att försöka ordna så att Israel blir förbannat.

Bileam är inte precis en man med stark ryggrad – och det tyder på att Gud kan använda vem som helst till sina planer, inklusive dem som är korrupta och fulla av svek. Bileam blir tvingad av Gud till att välsigna Israel genom att repetera Guds löfte till Abram och hans avkomma: 

Välsignad är den som välsignar dig, förbannad är den som förbannar dig! (4 Mos 24:9b)

Lägg märke till den märkliga dynamiken i berättelsen i Torah: Gud tvekar inte med att straffa Israel för synder och uppror som de gör. Israel slås med pest och de dör som flugor ganska ofta, förutom att Mose inte får komma in i landet pga. att han var olydig. Men om någon utanför Israel, som t.ex. kungen i Moab, Balak, skulle komma på att försöka förbanna Israel, så är det helt förgäves förutom att det är fullständigt mot Guds vilja. Det kan vara värt att lägga märke till utifrån att Balak, kungen i Moab, verkar ha många efterföljare också i dag.

Vi läser delar av Bileams profetior:

Gud förde honom ut ur Egypten. Hans styrka är som vildoxens. Han ska sluka hednafolken, hans fiender. Han ska krossa deras ben, med sina pilar genomborra dem. Han har lagt sig ner, han vilar som ett lejon, som en lejonhona, vem vågar oroa honom? Välsignad är den som välsignar dig, förbannad är den som förbannar dig! … Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel. Den krossar Moabs tinningar och slår ner alla söner till Set. Han ska få till besittning Edom och Seir, sina fiender. Och Israel ska göra mäktiga ting. Ur Jakob ska en härskare komma, och de överlevande ska han utrota ur staden.” (4 Mos 24:8-9.17-19)

Bileams ord chockerar oss, för det blir så våldsamt. Orden bör tolkas som en fortsättning av orden till ormen: Ormens huvud ska krossas. I de sista dagarna ska denna person från Israels folk stå fram som härskaren över jorden och alla som försöker sticka upp kommer att krossas. Vi ska återvända till det.

Den sista profetian vi ska se på är från 5 Mos 18. Kontexten är att Israels folk bad Gud om att slippa höra på Gud direkt, eftersom det var så skrämmande. Så då svarar Mose att Gud ska höra på det önskemålet: Det ska komma en som liknar Mose:

En profet lik mig ska Herren din Gud låta uppstå åt dig bland ditt folk, från dina bröder. Honom ska ni lyssna till. Det ska bli så som du begärde av Herren din Gud vid Horeb den dag ni var samlade där och du sade: ”Jag vill inte höra mer av Herren min Guds röst eller se den stora elden längre, då kommer jag att dö.” Herren sade då till mig: ”De har rätt i vad de säger. Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. (5 Mos 18:15-19)

Det ska stå fram en som liknar Mose, en som tål den väldiga elden hos Gud. Den profeten som ska stå fram ska ha en sådan auktoritet att det är honom som Israels folk ska höra på. Den profeten som ska komma ska ha så stor auktoritet att den i folket som avvisar den kommande profeten ska ställas till ansvar för det.

Vem är det Torah letar efter?

Torah nämner aldrig namnet Jesus, och heller aldrig titeln Messias. I den meningen är det inte självklart att Torah pekar på Jesus. Men Torah berättar väldigt tydligt om hur hjältarna misslyckas – den ene efter den andre. Torah berättar hur flera regler och bud och mera etisk reflektion aldrig kommer att lösa de underliggande problemen i oss människor. Torah berättar däremot hur trofast Gud är mot sitt folk. Även om Adam, Noa, Abraham, Jakob, Juda, Mose och hela Israels folk misslyckas, så ger inte Gud upp. Gud ska skicka härskaren, profeten som ska fixa till allt och som inte ska misslyckas.

Torah letar efter den sanna människan – den sanne Adam (Rom 5) – en i Israels storfamilj som inte misslyckas när det gäller som mest, en som inte behöver rena sig, en som kan råda över jorden och över alla folkgrupper. Torah pekar fram emot en som ingen av hjältarna i Torah når upp till.

Jag nämnde att vi skulle återkomma till detta med härskaren som krossar alla som försöker sticka upp. Det är helt rätt att kvinnans säd skulle få hälen krossad och det är helt riktigt att profeten som skulle komma skulle vara en människa som Mose, men han ska också härska över allt och alla. För NT är inte denna härskare okänd:

Liksom alla dör i Adam, så ska också alla göras levande i Kristus. Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och därefter, när han kommer, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud Fadern sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft. Han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Som den sista fienden berövas döden sin makt, för allt har han lagt under hans fötter. Men när det sägs att allt är lagt under honom gäller det självklart inte Gud som har lagt allt under Kristus. Och när allt blivit lagt under honom, då ska Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt i alla. (1 Kor 15:22-28)