Är Kristus ett namn eller en titel, och inte minst, vilka långtgående konsekvenser får det?

Av Andreas Johansson

I denna artikel skall vi reflektera över att det är viktigt för både israelsmission och dialog mellan kyrka och synagoga att ”messias” (och dess översättningar till andra språk som t.ex. grekiska eller svenska) är en titel och inte ett namn, och att de allra flesta bibelöversättningar inte väljer att översätta titeln ”messias” till språket man översätter till, utan väljer att behålla ett främmande lånord.

1. ”Messias” behöver uppfattas som en titel
Det är en del av judisk tro att Messias ska komma, men den stora majoriteten av judar är av uppfattningen att Messias ännu inte kommit. En liten majoritet av det judiska folket däremot – tillsammans med många personer från jordens alla folkgrupper – är av uppfattningen att Messias har kommit och vet vem denne Messias är.

Hur ska man kunna föra ett konstruktivt samtal mellan en grupp som menar att Messias inte har kommit och den andra gruppen som menar att han har kommit?

För att överhuvudtaget kunna säga något förnuftigt om vem som är den rättmätiga innehavaren av titeln ”messias”, och vem som inte är det, så är det viktigt att försöka definiera vilka kvalifikationer, uppgifter och funktioner som tillhör denna titel. Om man inte först definierar vilka kvalifikationer, uppgifter och funktioner en eventuell messias-kandidat ska uppfylla för att kunna anses vara en rättmätig Messias, så kör samtalet fast. Om den ena sidan säger att ”Jesus från Nasaret” är Messias, men utan att kunna ange vilka kvalifikationer, uppgifter och funktioner en Messias kan förväntas ha, så blir allt tomma påståenden. För hur ska man kunna säga att någon uppfyllt en förväntan om man inte först definierar vad denna förväntan innebär?

2. Den grekiska översättningen av titeln ”Messias” som blev till namnet ”Kristus”
”Messias” är på hebreiska helt klart en titel – och eftersom begreppet ”Messias” kommer från hebreiska och från Israels folk, är det rimligt att hålla fast vid att ”Messias” är just en titel.

Grekiska var på den tiden som engelska är i dag. Ska man nå ut brett till världens befolkning i dag, så kommer man längre om man skriver på engelska, även om svenska är ett vackert språk. Det fanns alltså skäl att översätta den hebreiska titeln ”Messias” till motsvarande titel på världsspråket grekiska. Titeln Messias blev översatt till Christos (som senare med latinsk kasusändelse blev till ”Christus”). En bra svensk översättning av titeln är ”Den Smorde”. Anhängare av Den Smorde blir då på ren svenska ”en smordian/flera smordianer”.

Vad hände i nästa led, när de grekiska skrifterna som kallas NT skulle översättas vidare till andra språk? Hur hanterade översättarna den hebreiska titeln ”Messias” som redan var översatt till grekiska? Oftast översätter man titlar, medan man inte översätter namn. Om vi i dag på svenska – efter 2000 år med kyrkohistoria och oftast mycket dåliga erfarenheter från dialogen mellan kyrka och synagoga – säger ”Jesus Messias” eller ”Jesus Kristus”, tänker vi då på detta som ett förnamn med påföljande efternamn? Eller menar vi i stället att vi först säger namnet på en person (Jesus) och så säger vi titeln efteråt (Messias/Kristus). En jämförelse: På svenska brukar man säga titeln först. Som i typ ”Kung Karl XVI Gustaf”. Ingen vänder på ordningen så att titeln kommer sist – ”Karl XVI Gustaf Kung”.

När aposteln Paulus (titeln sätts före namnet) ska omtala Messias så skriver han ”Kristus Jesus” (t.ex. Rom 1:1). Titeln kommer först och namnet efteråt. Men kyrklig tradition har ofta vänt på det hela och i de flesta svenska liturgiska texter har man av någon anledning valt att vända på det hela och benämna titeln efter namnet (Jesus Kristus), trots att det inte är normal svenska.

Ännu en märklig sak är att titeln ”Messias” på hebreiska ger mening. Kan man hebreiska, så förstår man omedelbart något om vilken funktion titelbäraren har eller förväntas ha. Det är en smord person, det vill säga någon som är invigd till bestämda uppgifter. En motsvarighet är när vi på svenska hör titeln ”hovrättsdomare” och omedelbart förstår att det är en person med bestämda uppgifter och funktioner i domstolsväsendet.

Just eftersom titeln ”Messias” är ett hebreiskt ord valde man att översätta titeln till den tidens världsspråk, nämligen grekiska: Messias blev Christos. På samma sätt översatte man andra titlar, som kung och profet. Namn översatte man vanligtvis inte. (De hebreiska namnen stavades med grekiska bokstäver och försågs med en grekisk kasus-ändelse.)

Hur gjorde och gör man med namn och titlar på svenska? De flesta namn från den hebreiska Bibeln har man ofta valt att inte översätta, men stava med latinska bokstäver på ett sätt som känns hyfsat naturligt att uttala på svenska. Exempelvis skriver vi Betlehem i stället för Beit Lechem.

Vidare har man i svenska bibelutgåvor valt att översätta de flesta titlar till svenska. I 2 Sam 6:12 har man valt att översätta titeln, men inte namnet så här: ”kung David”. Ingen svensk bibel jag känner till har valt att skriva ”melekh David”. Också när man översätter NT följer man på svenska samma princip: Titlar översätts, men namn översätts inte. Man översätter i Matt 2:1 med ”kung Herodes”. Jag vet inte om någon svensk bibelöversättning som skriver ”basileus Herodes”.

Men när titeln ”Messias” ska hanteras, så avviker svenska översättningar (tillsammans med de allra flesta översättningar till de flesta språk) från principen man annars följer om namn och titlar. När NT skrevs (på grekiska), så översatte man stort sett titeln ”Messias” till det grekiska ”Christos” – helt enkelt för att göra det möjligt för grekiskatalande att förstå vad Messias-titeln handlar om. Om en översättning ska bli bra, ska man inte slänga sig med lånord i onödan.

Men när man så skulle översätta NT till svenska, så har bibelöversättarna av någon anledning valt att tycka att de flesta svenskar förstår så pass mycket grekiska att man inte behöver översätta Messias-titeln till svenska, man bara skriver den grekiska översättningen med latinska bokstäver så här: ”Christos” – dvs. man väljer att låta bli att översätta titeln till svenska. 

Kan skälet vara att man har ”glömt” (eller förträngt) att ”Messias/Kristus” är en titel och inte ett namn?

Ett intressant exempel – rent översättningstekniskt – är Joh 4:25 som Bibel 2000 återger så här: Kvinnan sade: ”Jag vet att Messias kommer” (alltså den Smorde) ”och när han kommer skall han låta oss veta allt.”

Evangelietexten är skriven till en grekisktalande läsekrets, medan själva replikerna i samtalet uttalades på hebreiska och/eller arameiska. När någon ska återberätta ett samtal de deltagit i på ett annat språk, är det väldigt vanligt att det hjärnan uppfattar som ”facktermer” återges utan översättning. På det viset skrevs de flesta orden från samtalet i Joh 4 ned på grekiska, medan facktermen ”messias” används oöversatt i vers 25a. Men då är det som om Johannes kommer på att han måste tänka ”kommunikation”, eftersom de han skriver till antagligen inte kan så mycket hebreiska. Därför lägger han till en liten översättnings-parentes för att markera att titeln ”messias” (משיח) på grekiska blir ”Kristus” (Χριστος). Eftersom titeln ”messias” är lika mycket ett främmande lånord på svenska som det är på grekiska, så gör Bibel 2000 det rätta valet och översätter den hebreiska titeln till svenska: ”den Smorde”. De svenska läsarna hjälps i just denna vers till att förstå att det handlar om en titel genom att den – precis som alla andra titlar – översätts till svenska.

Svenska Folkbibeln väljer däremot att inte översätta den hebreiska titeln till svenska, utan bara transkriberar den grekiska översättningen av det hebreiska ordet så här: Kvinnan sade till honom: ”Jag vet att Messias ska komma, han som kallas Kristus. När han kommer ska han berätta allt för oss.”

I grundtexten kommer författaren ihåg att främmande lånord måste förklaras, medan Folkbibeln väljer att ”förklara” ett främmande lånord (Messias) med ett annat främmande lånord (Kristus). Risken att någon då uppfattar titeln Messias/Kristus/Den Smorde som en sorts namn är ganska stor.

Om det är ett namn behövs ingen motivering varför just Jesus från Nasaret är Messias. Men om det är en titel blir det svårare. Då behöver vi kunna motivera varför just Jesus (och ingen annan) är Israels Messias. Vi behöver då veta om vilka kriterier eller kännetecken som gäller för Israels Messias och se om Jesus motsvarar de kriterierna.

Vad händer när Kristus uppfattas som ett namn i stället för en grekisk översättning av en titel? Det blir då enklare att hoppa över behovet av att motivera varför just Jesus från Nasaret uppfyller kriterierna för att vara den sanne Messias och bara gå rakt till slutsatsen utan motivering. Men hur trovärdigt blir det? En slutsats är aldrig mer trovärdig än motiveringen för hur man kom fram till slutsatsen.

Metoden att hoppa direkt till slutsatsen i stället för att gå den mödosamma vägen att först argumentera och motivera utifrån den hebreiska Bibeln (Gamla testamentet) i ett öppet samtal, är nog ett viktigt skäl till att en hel del av den israelsmission som bedrivits genom historien inte har varit särskilt förtroendeingivande.

Men idag kan vi arbeta för att Messias/Kristus/Den Smorde återigen uppfattas som en titel med bestämda kriterier. En sådan omvändelse från kyrkans sida kommer förhoppningsvis medföra att samtalet mellan kyrka och synagoga växlar in på ett mer förtroendefullt och konstruktivt spår. Då kan det bli tydligare för alla – judar och icke-judar – att Messias är just Israels Messias.