Om Guds hemlighet i Romarbrevet 11. Bibelstudium av Carl-Henrik Karlsson på Örtagården, november 2014.

• I många år har jag tänkt på hemligheten som Paulus talar om i Romarbrevet 11. Jag har glatt mig åt den, tackat Gud för den, vilat i den, men aldrig tidigare sett på vilket sätt Guds plan skulle förverkligas.

 

• För att ta till oss Guds hemlighet och det Paulus här talar om, behöver vi se hur Gud alltid har handlat. Genom Bibeln ser vi att Herren i alla tider har handlat med de få, för de många. Med en utvald rest. Med personer och sammanhang som andra ofta hade räknat bort.

 

• När Paulus skrev till församlingen i Rom, så hade han själv inte varit där, men han planerade att snart komma dit. (Rom 1:13-15) Den kristna församlingen i Rom bestod huvudsakligen av ickejudar, eller med ett annat uttryck: hedningar. (Rom 1:5-6) (I Bibeln är det ingen värdering i begreppet hedning, bara ett konstaterande att man inte tillhör det det judiska folket.)

 

• Paulus inleder med att lägga grunden till hela brevet. Vi människor sitter alla i samma båt. Vi har alla syndat och är alla i behov av en frälsare – judar precis som hedningar. Men skillnaden mellan judar och hedningar suddas inte ut för det. Vi har olika kallelser och vi kompletterar varandra. På likande sätt är det i äktenskapet – man och kvinna är jämlika men olika. Paulus lyfter fram hur Gud genom historien har handlat med detta folk och uppenbarat sig för och med dem på ett särskilt sätt. Det är en fantastisk gåva, men ger också ett större ansvar. Men det är ingen gradskillnad mellan judar och hedningar. Vi har alla samma grundproblem och lösningen är också en och densamma. Vi är alla syndare och det enda vi kan förlita oss på är Guds nåd. Jämlika, men olika. Därför säger Paulus att evangeliet är främst för judarna, men också för hedningarna. Vidare att alla människor har ett ansvar, främst judarna, men också hedningarna. (Rom 1:16, 2:9-12)

 

• Vi kan fråga oss varför Paulus med detta brev vill undervisa hedningar så grundligt om det judiska folket. Det finns flera skäl:

  a. Läget kunde vara mycket spänt mellan judar och hedningar, liksom mellan judar som inte trodde på Jesus och de som gjorde det, samt mellan kristna judar och kristna hedningar. Risken var uppenbar för en mycket skadlig polarisering som skulle hindra evangeliets ingång.

  b. Tron hos de relativt nykristna i Rom behövde fördjupas och förankras genom att de såg hur historiens Gud har förmedlat uppenbarelsen genom det judiska folket. (Rom 9:1-5)

  c. Det judiska folket har och hade en kallelse att tjäna andra folk. Denna kallelse har Gud inte tagit tillbaka trots att majoriteten av judarna tackade nej till evangeliet. Paulus förklarar att majoriteten av samtidens judar inte ser klart, och att det bidragit till att öppna upp för hedningarna att genom tron på Guds nåd inlemmas i Guds folk.

  d. Paulus vill trösta och inge hopp till församlingen genom att säga att en gång kommer Gud att öppna judarnas ögon så att dem ser sin efterlängtade Messias.

 

• När Paulus talar om det judiska folket benämner han det som Israel. Men samtidigt säger han att alla som är judar ändå inte är av Israel. På ett sätt är de en del av förbundet, genom födsel eller konvertering. Men om de inte vill leva i förbundet – genom tron leva förbundslivet med förbundsgivaren – så är dem inte en del av Israel. (Rom 9:6) Men på ett sätt har de alla möjligheter att bli det – allt är serverat.

 

• Äntligen är vi nu framme vid Romarbrevet 11. Där talar Paulus om en rest – en liten del – som Gud valt ut av nåd. (Rom 11:5)

 

• Men majoriteten har blivit förstockade. (Rom 11:7) De ser, men ser inte. De hör, men hör inte. Men detta har – mot allt mänskligt förnuft – bidragit till att öppna upp för hedningarna. Och tänk om nu deras snubblande ledde till denna välsignelse för hedningarna, vad skall då inte ske om Herren öppnar deras ögon och de ser och tar emot? (Rom 11:11-15) Vi kan bara ana vilka effekter och vilken välsignelse det kan ge – för judar främst, men också hedningar. Må denna insikt göra oss ödmjuka inför Guds handlande i det fördolda.

 

• Paulus leder sedan läsarna in i det innersta rummet och börjar tala om hemligheten. (Rom 11:25, 26) En del av det judiska folket är förstockat och så kommer det att förbli tills hedningarna i fullt antal har blivit inlemmade i gudsfolket. Men då skall hela Israel bli frälst. Paulus vill att församlingen skall känna till detta för att hålla sig ödmjuk. För det är mycket mer som sker än det vi ser.

 

• Paulus skriver inte uttryckligen på vilket sätt Gud kommer att öppna judarnas hjärtan – bara att det kommer att ske. Men i Rom 11:6 kan Paulus ha lagt ned en nyckel till oss som kan öppna våra ögon för hur Gud när tiden är inne kommer att verka. Han talar där om brödbakning. För att baka bröd, behövde man surdeg för att brödet skulle jäsa. När Gud utvalde Abraham till att bli en fader till många, var det som om Gud skapade en surdeg. Gud välsignade Abraham, ingick förbund med honom och gav löftet att han genom honom alla folk skulle bli välsignade. När Gud utvalde det judiska folket var det som om Gud tog fram en bunke och i den lade de ingredienser som behövdes och bakade en stor deg. En deg som skulle bli bröd för andra folk. Degen genomsyrades av surdegen. Gud glömde inte de andra folken, men kanske just för deras skull fokuserade han på det judiska folket och deras degbunke. När Jesus kom – bildligt talat ur denna deg – var det som om Gud ställde fram en till bunke på bakbordet – nu för att göra hedningarnas deg, och i den lade han en del av den redan syrade degen. Inte så att han glömde den förra degbunken, men nu arbetade han även med den nya degen. Och samtidigt tog han fram en tredje bunke och lade i den en del av den syrade degen. Detta blev den rest som Paulus verkar tala om i Rom 11:5 – de judar som sett och tagit emot Jesus som sin Messias och frälsare. En förstlingsfrukt. Denna tredje bunke har aldrig varit stor och är det inte heller idag. Endast omkring en halv procent av judarna i staten Israel tror på Jesus som Messias. Men troligen är det denna rest som är den surdeg som den Helige när tiden är inne kommer att använda för att åter syra den första degen. Det är inget som uttryckligen står i Bibeln, men när vi ser det stora sammanhanget och de många detaljerna så är det troligt. Gud har i alla tider handlar med de få för de många.

 

• Vad menas då med att hela Israel skall bli räddat? Är det alla judar i alla tider? För att förstå detta behöver vi tänka på att Paulus i samma brev sagt att alla av Israel är inte en del av Israel. Vi kan också tänka på att Paulus säger att när “hedningarna i fullt antal har nått målet” och blivit inlemmade “då skall hela Israel bli räddat”. Läser vi det rakt av så verkar det som att alla människor – hedningar och judar – vid denna tidpunkt skulle bli räddade. Men Paulus är mer än väl, i djup sorg, medveten om att så inte kommer bli fallet. Och Jesus är tydlig med att det inte kommer bli så. Så det handlar vare sig om att alla hedningar blir räddade eller att alla judar i alla tider blir räddade. Men om vi sätter in detta i Bibelns stora sammanhang, pekar väldigt mycket på att när evangeliet nått ut till alla folk – och alla folk har fått möjlighet att ta emot Guds räddning genom tron på Jesus och blivit inlemmade i gudsfolket – då kommer Gud att öppna ögonen på alla de judar som idag lever i tron på Abrahams Gud, i förtröstan på Guds nåd och i väntan på den utlovade Messias. De kommer då att se att Jesus är deras efterlängtade Messias. Och de judar som i alla tider har levt i tron på Abrahams Gud, i förtröstan på Guds nåd och i väntan på den utlovade Messias – de får i den himmelska härligheten se den efterlängtade Messias.

 

• Att på detta sätt få skåda in i Guds rådslut fyller oss med förundran och tacksamhet. Det blir en vila, för det beror framförallt inte på oss om judarna skall få del av evangeliet. Samtidigt har Gud gett oss en kallelse till att vara med i att ge evangeliet tillbaka till det judiska folket – i kärlek, ödmjukhet och djup tacksamhet. När det gällde Paulus – hedningarnas apostel – ledde inte insikten i denna hemlighet till att han gav upp i arbetet att predika för sina judiska bröder och systrar. Han fortsatte trots ibland mycket svaga resultat och det är också vi kallade till. Dels för att vara en del i Guds verk med att fortsätta arbeta med den stora degen med den stora dagen för ögonen. Dels för att stödja den rest som Gud använder och kommer att använda. Tänk att vi får vara en del i detta skeende.

 

• Det är därför inte konstigt att Paulus i slutet av Romarbrevet 11 inte kan hålla inne sitt jubel, utan utbrister i en lovsång till Herren som i sin vishet bär denna fördolda plan. För om detta att judarna nu är förblindade, vad skall det då inte leda till när den helige Ande öppnar deras ögon och hjärtan så att de ser och tar emot sin Messias. Vi kan förvänta oss stora ting på den dagen – för judar främst, men också för hedningar.