Från Først nr 1, 2021
Av Elisabeth E. Levy (Veiene skilles, fakta och myter), Rolf G. Heitmann (Messianske jøder, eller hebreiske kristne?) och Andreas Johansson (Jeg reiste som kristen og kom tilbake som hedningkristen).
Tillrättalagt av Guro Kvakestad.
Svensk översättning: Ing-Marie Aronsson
Artikeln är marginellt förkortad.
En gång var alla ”kristna” judar. Så börjar vår troshistoria. Så hur kommer det sig att vi i dag ser på ”kristna judar” eller ”Jesustroende judar” som ett nytt och märkligt fenomen?
Lite spetsformulerat var alla ”kristna” judar från början. ”De första kristna” kallade sig ju inte kristna. De var judar som trodde på Jesus från Nasaret som Messias, men i början var de bara en av många ”judendomar”, en grupp bland många inom en mycket pluralistisk judendom under det första århundradet. Så för de allra första Jesustroende fanns det inte heller en auktoritativ judendom att bryta sig ut ifrån.
Vägarna skiljs
Men år 70 efter Kristus sker det en stor förändring i och med templets fall. Det är två former av judendom som överlever katastrofen; det är fariseisk judendom och nasareisk judendom. Och båda menar att de har Skriften på sin sida. Men medan fariseisk judendom på många sätt sluter sig inom sig själv för att omdefiniera judendomen som religion – vad är judendom utan ett tempel och utan offer – så öppnar däremot nasareisk judendom sig mot omvärlden; även icke-judar kan få tro på juden Jesus utan att bli judar först. Men dessa två former för judendom glider efter hand mer och mer ifrån varandra, för att till slut skilja sig fullständigt.
Många forskare menar att vägarna börjar dela sig så tidigt som runt år 80 – 90 då det blev gjort ett tillägg i Amidabönen i synagogliturgin. Tillägget bär namnet ”Birkat haMinim”, eller ”välsignelse (eufemism) av heretiker”, och syftar på de Jesustroende judarna och andra så kallade heretiker. Det råder inte full enighet om tidpunkten för detta tillägg, och bruket av det har nog också varierat mycket. Men vi ser att vägarna börjar skilja sig mot slutet av det första århundradet.
Det var nog inte en kraftig och snabb åtskillnad, utan mer en process där de två grupperna sakta men säkert gled ifrån varandra. På många platser fortsatte de Jesustroende judarna att be i synagogorna där den här exklusionsbönen inte användes så strängt.
Kyrkan blir mer och mer ”kristen” och mindre och mindre judisk. Det hela kulminerar med kejsar Konstantin (280 – 337) som gör kristendomen till statsreligion i det romerska imperiet under det fjärde århundradet. Judar som tror på Jesus finns fortfarande, men de måste ofta lägga av sig sin ”judiska klädnad” för att bli kvar i kyrkan.
Messianska judar eller hebreiska kristna? (Hebreisk: Kristna med judisk härkomst)
Den kristna församlingen uppstod bland judar. Sedan dess har det alltid funnits inslag av Jesustroende judar i den världsvida kristna kyrkan. En judetom kyrka är ingen hel kropp. En väsentlig del kommer då att saknas. Frågan som då uppstår och som växt sig större under senare år, handlar om tillhörighet och identitet. Tillhör de Kyrkan eller Israel? När Kyrkan och Israel blir motpoler eller motsatser, uppstår problemet. Det kan ha både en historisk och en teologisk förklaring. Synagogan, eller den rabbinska judendomen, bestämde sig tidigt i kyrkans historia att exkommunicera judar som bekände tron på Jesus som Messias, och lät sig döpas. Motsvarande fjärmade sig kyrkan från sina judiska rötter, och Jesustroende judar blev delvis tvungna att bryta med sina traditioner och frånsäga sig sin judiska identitet. Det har i hög grad lett till en tyst och glömd närvaro av judar i Kyrkan. Men de har varit där.
Missionsverksamhet och en växande nationell medvetenhet på 1800-talet, ledde till framväxten av grupper och församlingar med Jesustroende judar i Östeuropa. De flesta anslöt sig till traditionella kyrkor. Bland dem var rabbinen Chaim Gurland, Den Norske Israelsmisjons förste missionär.
Framväxten av messianska miljöer
Enligt en undersökning utförd av Alfred E. Thomson ökade antalet ”judiska konvertiter” betydligt under 1800-talet. Han fastslår att antalet vid slutet av århundradet var 200 000, varav en tredjedel blev döpta in i den rysk-ortodoxa kyrkan. Många anslöt sig också till den katolska kyrkan, medan Michael Stanislawski visar att det var över 3 000 protestantiska kristna judar, de flesta lutherska.
Under 1880-talet hör vi också om framväxten av det vi skulle kunna kalla messianska församlingar både i Odessa, Elizavegrad och Kishinev. Den största och mest kända är församlingen ”Det nya förbundets israeliter”, under ledning av Joseph Rabinowitz. Hundratals judar kom till tro och samlades till sabbatsgudstjänster varje vecka. Pogromerna i Östeuropa, flykten över landsgränser, särskilt till USA, och folkmordet under holocaust minimerade inte bara den judiska befolkningen, utan även antalet Jesustroende judar. Tron utgjorde ingen skillnad.
Redan 1913 etablerade en grupp på 41 Jesustroende judar en förening i London, som kallade sig ”Abrahams barn”. De möttes varje fredagskväll och söndag i gemenskap och bön, och ville genom det ta tillvara sitt judiska arv. En annan förening i England, The Hebrew Christian Prayer Union, ökade under loppet av några få år medlemsantalet från 143 till 600 (1890). Medlemmarna tillhörde sina kyrkosamfund, huvudsakligen den anglikanska kyrkan, och det var aldrig tal om att etablera egna judekristna församlingar.
Efter första världskriget utökades kontakten mellan Jesustroende judar, och 8 september 1925 etablerades International Hebrew Christian Alliance (IHCA) i London. Antalet Jesustroende judar beräknas då vara minst 97 000, baserat på siffror från de nationella avdelningarna.
Jesusväckelsen
Jesusväckelsen i USA i början på 1970-talet var i hög grad en väckelse bland hippies, och bland dem en hel del judar. Många ledare i den messianska rörelsen i dag, både i USA och i Israel, kom till tro under den här perioden. Det var ungdom som i hög grad var i opposition till etablerade samhällsmönster, strukturer och auktoriteter. Istället för att söka sig till etablerade kyrkor, uppstod egna messianska församlingar där judar ville söka sig tillbaka till sina egna judiska rötter.
Rörelsen spred sig också till Israel. En offensiv evangeliserande hållning ledde till stor missionsaktivitet i flera länder – av judar och för judar. Särskilt blev detta märkbart i USA och i Ryssland, och även i Ukraina då Sovjetunionen upplöstes – något som också starkt har påverkat församlingslivet i Israel på grund av immigration från de här områdena.
Den nya rörelsen i USA ledde också till spänningar, särskilt i förhållande till europeiska grupper inom IHCA. Medan européerna i hög grad ville behålla sin koppling till de traditionella kyrkosamfunden och lade vikt vid att de var en del av den världsvida kyrkan, kämpade amerikanska grupper för att ändra alliansens namn till ”International Messianic Jewish Alliance”, för att understryka sin judiska tillhörighet. Namnändringen blev ett faktum i mitten av 1900-talet. I dag har ”messianska judar” blivit det vanligaste samlingsbegreppet för Jesustroende judar.
Finns det rum för Jesustroende judar i kyrkan?
Det är likafullt ett faktum att flertalet Jesustroende judar i dag inte identifierar sig med den moderna messianska rörelsen. Visserligen finns det ingen statistik som visar detta, men erfarenheten säger, att både i USA och i andra länder finns det långt fler judar i traditionella kyrkor än i messianska församlingar. Det är ett val de har tagit och det kan finnas flera orsaker till det. De känner starkare förankring i den kyrkliga traditionen än i den rabbinska, och ser det som ett mer genuint bibliskt uttryck. ”Judendomen är inte judisk”. Så uttryckte sig den Jesustroende judiske ledaren Baruch Maoz lite spetsformulerat. Andra har valt att stanna kvar i sina kyrkor utifrån sociala och kulturella förhållanden, eller familjeförhållanden, bland annat genom äktenskap med icke-judar. Det är deras fria val.
Utmaningen för många kyrkor är därför att ge rum för judiska trosuttryck och traditioner – som gör att Jesustroende judar kan återuppta och bevara sin judiska identitet utan att bryta gemenskapen och enheten i Jesu kyrka på jorden. Vad vet vi då mer om dessa hebreiska kristna?
Hebreiska kristnar
Ett exempel kan vi i varje fall hämta från den Rysk-ortodoxa kyrkan. Alexander Men (1935-1990) var en känd och inflytelserik ortodox präst, evangelist och författare i Ryssland. Hans härkomst var judisk, men på grund av sitt frimodiga budskap, sin evangeliska verksamhet och sin positiva hållning till judarna, var han inte lika populär hos statsmakten. Han blev mördad på väg till en gudstjänst. I hans församling i Novaya Derevnya hade många judar kommit till tro. Det berättas att en kvinna i församlingen skrev ned hans predikningar. Dessa är, tillsammans med Mens egna böcker utgivna, och många har kommit till tro genom hans vittnesbörd, också efter hans död.
Vi vet också att det på liknande sätt finns många Jesustroende judar i Ungern, där den judiska befolkningen är mycket assimilerad.
Även i Israel finns det en stor grupp ”Hebrew Catholics”, ledd av prästen David Neuhaus. De identifierar sig med den katolska kyrkans tradition och lära, och vill därför inte använda beteckningen messianska om sig själva. Jesustroende judar är en mångskiftande grupp. Också bland dem som kallar sig messianska judar finns det stora olikheter både i teologi, tradition och kultur.
Fakta & Myter
Vilka är då ”de messianska judarna”?
Caspari center är nästan klar med sin undersökning av den messianska rörelsen, som blir en uppdatering av boken Fact & Myths från 1999. Ledaren för det lokala arbetet, Alec Goldberg har tillsammans med David Serner (präst i Den Danske Kirke i Jerusalem) intervjuat alla de 280 messianska församlingarna och husgrupperna i Israel, och nu kommer alltså boken ganska snart. Dessutom har de sänt ut en nätbaserad enkät till alla församlingar och på GMN (det messianska nätverket General Messianic Network). De har fått in 500 svar som nu analyseras.
Den mest uppenbara förändringen är antalet troende. Undersökningen visar att antalet församlingar har tredubblats, och antalet enskilda troende har också antingen fördubblats eller tredubblats. 1999 var antalet Jesustroende judar cirka 5000. I dag uppgår bara de som finns i rysktalande församlingar i Israel till samma antal. Dessutom har antalet lokala messianska organisationer eller stiftelser ökat betydligt, och fortsätter att öka.
Den messianska miljön i Israel är absolut inte homogen. Den varierar både i teologi (treenighet, dop, nattvard), etnicitet (ryssar, etiopier, sabras etc.), och uttryckssätt (karismatisk, traditionell). Så har man de utan församlingstillhörighet – enligt undersökningen svarade hela 20% av de tillfrågade att de var troende, men valde att inte tillhöra en församling – och de som är hemligt troende i de ultraortodoxa miljöerna.
Vad skiljer oss? Vad förenar oss?
Finns det ändå någon gemensam nämnare i rörelsen? Och på vilka punkter skiljer sig de Jesustroende från den etablerade kyrkan?
Enligt undersökningen svarade de allra flesta församlingarna att de trodde på treenigheten, men att det är ett begrepp de medvetet inte använder. Hos dem är det ”Shema Israel” – Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en – som man betonar. När det gäller dop, är det huvudsakligen vuxendop som praktiseras. Och nattvarden firas som en symbolisk minnesmåltid i motsats till realpresens – i några tillfällen endast i samband med påsken, för att den i så hög grad förbinds med påskmåltiden.
En annan sak som förenar rörelsen, är enigheten i att de inte vill in i vårt landskap av kyrkosamfund, med lutheraner, metodister, baptister, pingstvänner och så vidare. De definierar sig som en rörelse, nämligen som messiansk. Ändå är det – helt naturligt – många olika riktningar inom den messianska miljön, liksom inom den etablerade kyrkan.
Många av församlingarna vill också hävda att de går tillbaka till det första århundradet, och organiserar församlingslivet som de första kristna gjorde det. De är skeptiska till trosbekännelserna i de traditionella trossamfunden, som har utvecklat sig under 2000 år. De allra flesta har inte bekännelseskrifter och läser inte någon form av trosbekännelse under gudstjänsten.
Medvetenheten om att vara ett förbundsfolk är också stark. Även om de på ena sidan tror på Jesus – och därmed av många blir definierade som kristna, både kulturellt och trosmässigt – så är de mycket tydliga med att de tillhör ett folk. Ett utvalt folk som har förvaltat skrifterna och löftena i tusentals år, och som håller sabbaten och firar de bibliska högtiderna. En som fick uppleva spänningsförhållandena mellan kyrkan och den messianska rörelsen är Andreas Johansson, som var utsänd till Haifa för Israelsmisjonen tillsammans med sin familj. Här delar han sin historia:
Jag reste som kristen och kom tillbaka som hednakristen
Det var inte så att jag var ovetande om det judiska arvet, då jag och familjen for till Israel i tjänsten för Den Norske Israelsmisjon (DNI) 2011) Jag hade byggt lövhyddor och ätit påskmåltid i kyrkan tidigare. Då jag var missionär i Peru, hade jag översatt en messiansk påskmåltidsvariant till spanska och genomfört den i en lokal församling.
Ändå – även om mycket av teorin var på plats redan innan vi for till Israel – så blev min bibelläsning och identitet förändrad av att leva i ett judiskt land och av att läsa Bibeln tillsammans med judar. Det var som att gå ifrån att läsa Bibeln i ”svart-vitt” till att läsa den i ”färg”. Jag for till Israel som ”kristen”, men insåg efter hand att jag egentligen var ”hednakristen”. Låt mig utveckla.
Om man räknar sig som ”kristen”, betyder det som regel att man ser på ”Kyrkan” som något som först och främst är för icke-judar. Om vi däremot säger ”hednakristen” – som för många kanske låter lite konstigt och smalt – säger det något om att förutom alla icke-judar som tror på Jesus, finns det också en annan del av Kyrkan, nämligen de Jesustroende judarna.
Det är till och med så – upptäckte jag – att enligt Det nya testamentet, var judar som trodde på Jesus normen, medan det för icke-judar var nödvändigt med ett extra beslut i apostlamötet för att de skulle få lov att tro på Jesus och tillhöra Kyrkan, utan att först konvertera till judendomen.
På det personliga planet betyder det här att vara ”hednakristen”, att varje gång jag öppnar Bibeln, så påminns jag om att Messias först och främst kom till några andra än mig. Jag läser inte längre Bibeln för hitta min egen ställning som ”kristen” och sedan placera ”judarna” på en eller annan plats i förhållande till mig. Det är tvärtom: Jag som icke-jude, kan bara närma mig Jesus i andra hand. Några andra står före mig i kön. Detta kan upplevas provocerande. Men så länge det handlar om nåd och inte mänskliga rättigheter, så är det bara sunt att inse att några andra – det judiska folket – hör mycket mer hemma och passar bättre in hos Jesus än vad jag gör.
En mer tillbakadragen roll
En annan sida av saken är att det egentligen inte finns något som kan kallas ”kristendom” – i betydelsen ”en antites till judendom”. Hela den tron som jag fått del i är ju judisk. Både Det gamla och Det nya testamentet är judiska böcker. De tillhör inte först och främst mig och den hednakristna kyrkan. Både GT och NT tillhör det judiska folket (Rom 3:2). Jesus kom först och främst till de omskurna (det judiska folket) för Gud talar sant (Rom 15:8).
Sedan jag själv – och hela den hednakristna kyrkan – fick en mer tillbakadragen roll i min bibelläsning, så fick det judiska folket – inklusive det judiska folket som tror på Jesus – en större roll. Så måste det nästan bli när man sitter vecka efter vecka i en bibelgrupp tillsammans med judar. Alla texter i Bibeln handlar om judar – bortsett då från Nebukadnessar, Pontius Pilatus, Kornelius och några till. Aposteln Paulus var inte en ”hednakristen”; han var en messiansk jude, upptäckte jag. Därmed såg jag andra saker i texterna än förr. Man kan gott säga att jag blev yrkesskadad av att bo i Israel. Samtidigt är jag tämligen trygg med, att bli yrkesskadad på det här sättet, är något av det bästa som hänt mig.
Om bidragslämnarna:
Elisabeth E. Levy
Internationell ledare på Capari Center sedan 2013. Mastergrad i Teologi från Universitetet i Oslo, samt en Bachelorgrad i franska och hebreiska.
Rolf Gunnar Heitmann
Seniorkonsulent i DNI. Generalsekreterare från 1997 till 2019. Cand.Theol. från Menighetsfakultetet 1983. Praktisk teologisk seminar 1983.
Andreas Johansson
Missionssekreterare i DELK. MDiv från Fjellhaug och Cand. Theol. på MF. Missionär i Peru 2001-05. Ungdomspräst i Sørum. Dnk 2006-2011. Ständig representant i Israel för DNI 2011-2017