En historia om gemenskap och oenighet
Av Ole Andersen, Ordet & Israel nr 1 2017
Översättning: Ing-Marie Aronsson
Antalet messianska judar i Israel stiger. Hur är deras relation till de Jesustroende israeliska araberna? Ole Andersen berättar om förhållandet mellan kristna araber och messianska judar och tecknar en bild av tendenserna i utvecklingen. Det är både positiva och negativa nyheter.
I Galiléen träffas messianska judar och evangeliska kristna araber varje år till ett stort gemensamt utomhusmöte. I oktober föregående år deltog 600 i mötet, som hålls på hebreiska och arabiska.
I en stad i norra Israel har en arabisk församling under de senaste två åren hållit sina gudstjänster i den lokala messiansk-judiska församlingens lokaler. Ledaren i den messianska församlingen predikar en gång i månaden i den arabiska församlingen.
38-åriga Sandra Solomon föddes i Ramallah på Västbanken och är syskonbarn till den bortgångne palestinske ledaren Yasser Arafat. Hon växte upp i Saudi-Arabien, men emigrerade till Kanada, där hon kom till tro på Jesus. Hon berättade i israelisk tv i oktober 2016, att hon växte upp i ett hem som ”hatade judar, ärade Hitler och lovprisade Holocaust”, men att hon nu älskar Israel.
Sådana här berättelser finns det många av. Nuförtiden händer det verkligen mycket i relationen mellan evangeliska kristna araber och messianska judar i Israel. Det är berättelser som gör starkt intryck på grund av att de utspelar sig mot en bakgrund av politisk strid mellan judar och araber.
Men mycket av det sker ”under radarn”, som en messiansk-judisk ledare uttrycker det. De internationella medierna känner inte till det, och även bland en del kristna, som följer med i Israels förhållanden, är kunskapen om utvecklingen begränsad.
Det har flera orsaker. När det gäller mainstream-media finns en klar tendens att fokusera på kristna palestinier från de gamla kyrkorna, som ofta är mycket antiisraeliska.
Men även personer med kunskap om minoriteten av evangeliska kristna araber är försiktiga med att berätta om gemenskapen mellan dem och de messianska judarna. Vid några tillfällen skulle ett mediafokus kunna skapa svårigheter för gemensamma projekt eller kanske rentav utgöra en säkerhetsrisk. Under tiden önskar de inblandade anonymitet, antingen av personliga skäl eller för att gemenskap mellan folkgrupperna, på en del platser, fortfarande är kontroversiellt. Vid andra tillfällen kan försiktigheten bero på att gammal vänskap mellan messianska judar och arabiska judar under de senaste åren blivit satt på prov av en tilltagande oenighet, och det är inget man önskar sätta mediernas strålkastarljus på.
Glimtar från gemenskapen
Den låga profilen ändrar dock inte på att det numera sker riktigt mycket positivt i förhållandet mellan evangeliskt kristna araber och messianska judar i Israel. Här följer några exempel:
– En messiansk-judisk församling i södra Israel driver ett omfattande hjälparbete bland beduinerna i Negev. En förening för läxhjälp till skolbarn har förbättrat beduinbarnens skolgång markant, liksom en förening för mödrar har haft inflytande på hela beduinklanen. I anslutning till arbetet har de messianska judarna fått hjälp av evangeliska araber från andra ställen i Israel.
– Medan palestinierna i Gaza avfyrade en skur av raketer mot Israel, körde några kristna palestinier från Västbanken till en messiansk-judisk församling i en av de hårt drabbade israeliska städerna för att uttrycka sympati och överräcka en gåva från palestinska kristna.
– En rad konferenser i Israel och på andra platser har haft deltagande av evangeliska kristna från muslimska länder och av kristna araber och messianska judar från Israel och Västbanken. En messiansk ledare från Israel, som undervisade på en konferens i ett muslimskt land, berättar att den var arrangerad av en arabisk präst från ett av Israels grannländer, och att denne präst har en mycket klar förståelse av Israels fortsatta roll som Guds folk. Den israeliska ledaren undervisade de deltagande kristna araberna om Guds utkorelse av Israel och det judiska folkets roll i Guds plan för hela världen.
– Några evangeliska araber och messianska judar från Israel samarbetar med att stötta syriska flyktingar.
Många andra exempel på gemenskapen mellan evangeliska kristna araber och messianska judar kunde nämnas, men de här ger ett litet smakprov av vad som händer.
Kulturella skillnader och politisk oenighet
Samarbete mellan arabiska kristna och messianska judar är ingen självklarhet. Redan språket är en barriär. Även om många israeliska araber talar riktigt bra hebreiska, trivs de flesta bäst med att bedja och sjunga på sitt modersmål,
Därtill kommer icke oväsentliga kulturskillnader. Många messianska församlingar är lika i allt, från umgängesformer till klädstil präglade av en västlig eller rysk kultur, medan arabiska församlingar ofta har en mer traditionell mellanöstlig kultur.
Ovanpå detta kommer politisk oenighet. Webbsidan ”Kehila News Israel” företog 2016 en enkätundersökning bland ledare av messianska respektive evangeliska arabiska församlingar. På några punkter visar undersökningen på stor enighet och på andra punkter stor oenighet. Det är en överväldigande enighet om att både messianska judar och kristna araber offentligt bör ta avstånd från terror och extremism från båda sidor. Men bland de arabiska ledarna är långt fler förespråkare för en tvåstatslösning, medan flertalet messianska ledare inte tror att konflikten kan lösas politiskt. Det är också stor skillnad på uppfattningen om den israeliska arméns närvaro på Västbanken.
På en punkt sitter de messianska judarna och evangeliska araberna i samma båt. Båda grupperna utgör en liten minoritet i sitt eget folk. Messianska judar är vana vid att möta motstånd från i synnerhet ultraortodoxa eller starkt högernationalistiska judar. På samma sätt är evangeliska araber vana vid motstånd från muslimer och dessvärre även från de gamla, traditionella kyrkorna, som huvuddelen av de kristna araberna i Israel tillhör.
I en artikel på den arabisk-kristna webbsidan Linga från augusti 2015, beskriver Yosef Gad hur kristna araber i Israel är indelade i fyra olika grupper, när det gäller förhållandet till Israel. Det är en gruppindelning som blivit mer framträdande efter den s.k. arabiska våren, inbördeskriget i Syrien och framväxten av terrorrörelser som IS.
Den första gruppen är ”de patriotiska kristna”. De kallar sig palestinier och stödjer en palestinsk stat, även om de är israeliska medborgare.
Den andra gruppen är ”integrationsförespråkarna” Det är araber som önskar att fullt ut bli integrerade i det israeliska samhället, för att de betraktar staten Israel som den säkraste platsen i Mellanöstern för kristna araber. Några låter sina barn göra tjänst i den israeliska armén. De betraktar kampen för en palestinsk stat som en islamisk kamp, som kommer att resultera i att kristna araber kommer att få samma eländiga förhållanden som i Syrien och Irak.
En tredje grupp är de ”neutrala”. De försöker hålla sig undan den politiska striden, antingen för att de bara önskar få leva sina liv i fred, eller för att de är rädda att bli betraktade som förrädare av andra araber.
En fjärde grupp är de ”väntande” De har gett upp hoppet om en politisk fred och längtar bara efter Jesu återkomst.
Den här beskrivningen av den politiska oenigheten bland kristna araber i Israel generellt, (katoliker, ortodoxa, kulturkristna) gäller i stora delar också evangeliska kristna araber. Det påverkar de senaste årens utveckling i förhållandet mellan dem och de messianska judarna.
Tendenser
Man behöver inte tala med många messianska judar i Israel förrän man blir klar över att det under senare år varit en betydande utveckling i förhållandet mellan evangeliska kristna araber och messianska judar. Men utvecklingen döljer även starkt motstridiga tendenser och det kan vara svårt att få en klar bild över situationen.
Det finns två huvudtendenser: a) En markant starkare gemenskap mellan många messianska judar och några evangeliska kristna araber. b) En växande klyfta mellan många messianska judar och andra evangeliska kristna araber.
- a) Starkare gemenskap
Gemenskapen mellan en stor del av Israels messianska judar och en del av de evangeliska araberna byggs upp och utvecklas för närvarande. De exempel som nämnts i början av den här artikeln är ett klart vittnesbörd om det.
En av de saker, som redan har haft stor betydelse för denna utveckling, är en kurs för präster och församlingsledare, som den messianska, teologiska institutionen ”Israel College of the Bible” (ICB) har genomfört. Hälften av deltagarna var kristna araber, och hälften messianska judar. Deltagarna i kursen berättar med stor entusiasm om nya vänskapsband och förstärkt andlig gemenskap tvärs över klyftan mellan judar och araber. Att ledare från båda sidor lär känna varandra och upplever en stärkt personlig gemenskap, kommer att få stora och glädjande konsekvenser för kommande år.
Några evangeliska arabiska ledare förhåller sig emellertid starkt kritiska till den gemenskap som ICB arbetar för. De beskyller ICB för att göra kristna araber till sionister, bl.a. för att ICB har en klar teologisk bekännelse att Israels folk fortfarande är Guds folk, och att Guds löften till det judiska folket fortfarande gäller i dag.
- b) Växande klyfta
Den andra tendensen är en förstärkt oenighet. På den ena sidan står en stor del av Israels messianska judar och en del av de evangeliska kristna araberna. På den andra sidan står en del evangeliska kristna araber från både Västbanken och själva Israel tillsammans med ett litet antal messianska judar.
De två grupperna är splittrade när det gäller både teologi och politik. Det är självklart stora skillnader på meningarna inom varje grupp, och även om det följande är generaliserande, ger det en bild av oenigheten.
Den första gruppen är pro-israelisk. Teologiskt har alla messianska judar och en del av de kristna araberna i denna grupp den uppfattningen att Israel fortfarande är Guds utvalda folk och att profetiorna fortfarande gäller Israel. En del araber i den här gruppen har en mer nedtonad eller avvaktande syn på profetiorna. Politiskt finns det en relativt stor bredd, men de politiska åsikterna är av sekundär betydelse i förhållande till enheten i tron på Jesus. Några av araberna i den här gruppen har en mycket positiv syn på staten Israel, är stolta över sitt israeliska medborgarskap och låter sina barn tjänstgöra i den israeliska armén. Men i synnerhet när det kommer till frågan om armén är andra mer tveksamma.
Den andra gruppen är mycket mer israelkritisk. Teologiskt är många av de kristna araberna i den här gruppen starka motståndare till övertygelsen att Israel fortfarande är Guds utvalda folk – något som de betraktar som ”kristen sionism”, som ska motarbetas. De messianska judar som hör med till denna grupp är inte eniga i det, men nedtonar ibland sin syn på profetiorna. Politiskt kommer det ibland mycket skarp kritik av staten Israel från denna grupp.
Två teologiska institutioner står i täten som banerförare för var sin grupp: Israel College of the Bible för den första gruppen, och Betlehem Bible College för den andra.
Stridspunkter
Oenighet om det teologiska och politiska förhållandet till staten Israel är inte något nytt. Från ett läger för det kristna studentarbetet i Israel i mitten på 1980-talet minns jag hur ett eftermiddagsarrangemang slutade i en upphetsad debatt mellan palestinska studerande från Västbanken och arabiska studerande från själva Israel, om förhållandet till Israel. Och dessa gamla oenigheter har blivit djupare under de senaste åren.
Redan 2010 fanns det tydliga tecken på en växande oenighet. Organisationen Musalaha, som arbetar med försoning mellan kristna araber och messianska judar, och som på mänga sätt står nära Betlehem Bible College, upplevde svårigheter med att få kristna araber och messianska judar att mötas. I ett öppet brev från 21 april 2010 beskrev två av Musalahas ledare, Salim Munayer och Evan Thomas, situationen. De talade om en ”upphettning av den teologiska och politiska debatten”.
En del messianska judar lämnade vid den tidpunkten Musalaha – inte för att de är motståndare till gemenskap med arabiska kristna, men för att deras upplevelse var att Musalaha i ökande grad arbetade för en uppgörelse med tron på att Israel fortfarande är Guds folk.
I mars 2012 hölls den andra Christ at the Checkpoint-konferensen i Betlehem. På konferensen deltog evangeliska kristna från hela världen tillsammans med palestinska kristna och ett mindre antal messianska judar. Konferensen arrangerades av folk bakom Betlehem Bible College.
Konferensen möttes av massiv kritik från många messianska judar både i Israel och i USA. Kritiken var tvådelad: Teologiskt blev konferensen – bortsett från ett föredrag av en messiansk judisk ledare – uppfattad som ett målinriktat angrepp på övertygelsen om Israels fortsatta roll i Guds frälsningsplan. Politiskt blev konferensen uppfattad som ett ensidigt angrepp på staten Israel.
Noam Hendren, som är lärare på ICB, skrev i en kommentar, att konferensens syfte var att ”bekräfta ersättningsteologin” och ”främja antiisraeliska ståndpunkter”.
I samband med den tredje Christ at the Checkpoint-konferensen i mars 2014 offentliggjorde ICB en skarp fördömelse av konferensen, för att ha som syfte att förleda kristna till att överge tron på Guds löften till Israels folk.
I november 2012 skrev en mycket stor grupp av kristna araber, med den katolske patriarken Michael Sabbah och den grekiskortodoxe ärkebiskopen Atallah Hanna i spetsen, under en upprop till FN om att erkänna en palestinsk stat. Deklarationen stöder den så kallade Kairos-deklarationen från 2009, som är starkt antiisraelisk, starkt angriper tron på de bibliska profetiorna giltighet och försvarar bojkottrörelsen mot Israel. De allra flesta – om inte alla – messianska judar uppfattar Kairos-deklarationen som både bibliskt och politiskt förkastlig. Men redan 2009 skrevs den under av Yohanna Katanacho, som är dekan för Betlehem Bible College. Och 2012 blev uppropet till FN undertecknat av Alex Awad, som undervisar vid Betlehem Bible College.
I maj 2016 var Jonathan Kuttab, orförande för Betlehem Bible Colleges styrelse, i USA. Där deltog han i den amerikanska metodistkyrkans generalförsamling, där han försökte övertala de delegerade att stödja fyra bojkottresolutioner mot Israel. För de flesta messianska judar avslöjar denna typ av antiisraelisk verksamhet hur djup klyftan har blivit mellan, på den ena sidan de kristna araberna, som känner tillhörighet till Betlehem Bible College, och på den andra sidan de messianska judar och de kristna araber, som inte följer Betlehem Bible Colleges linje.
Som en bra bild på konflikten arbetade Calev Myers, som är ledare på Jerusalem Institute of Justice och messiansk jude, under några månader innan metodistkyrkans generalförsamling med att övertyga delegaterna om att de skulle rösta emot bojkottresolutionerna. Det lyckades, och generalförsamlingen röstade ner bojkottförslagen.
Men Kuttab fortsätter sin kamp mot staten Israel. I en artikel från den 4 november 2016 tar han klart avstånd från sionismen och säger att det ingår ”rasistiska element” i arbetet för en judisk stat. Samtidigt försvarar han bojkottrörelsen (BDS) mot Israel.
Sorg och glädje
Klyftan mellan många messianska judar och de evangeliska kristna araber som håller med Betlehem Bible College, blir i dessa tider djupare och djupare. Men samtidigt växer gemenskapen markant mellan messianska judar och de evangeliska kristna araber, som är överens med Israel College of the Bible.
De här två tendenserna innebär att det nu sker en polarisering mellan dessa två grupper av evangeliska kristna araber.
Förhållandet mellan messianska judar och kristna araber kan således mycket träffande beskrivas med Kingos psalmrad: ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans”. Denna situation bör påverka oss ur två aspekter. För det första bör bibeltroende kristna i väst, inklusive Danmark, (och Sverige, (övers. anm.)) vara uppmärksamma på, att det i dessa tider pågår påvisbara försök att påverka vår hållning till Israel och förståelsen av vad Bibeln lär om Israel. Låt oss i den situationen stå fasta, både i tron på Israels fortsatta plats i Guds frälsningshistoria och i vår kärlek till Israels folk.
För det andra bör vi intensifiera vår bön om Jerusalems fred. Det omfattar bland annat bön för de messianska judarna. Men låt oss samtidigt bedja för de kristna araberna i Israel, i Gaza, på Västbanken och i de arabiska länderna.