– några hållpunkter för att sortera i nyhetsflödet utifrån en biblisk världsbild

Av Andreas Johansson, november 2023

Det händer mycket och situationen ändrar sig fort

Staten Israel är involverat i ett krig igen (oktober 2023). Tidningar och tv-kanaler rapporterar mycket. Engagemanget mot/för och åsikterna om vad som händer är många och motstridande – inte minst på sociala medier och i politikerkretsar.

Nyhetsuppdateringarna kommer ”minut-för-minut”. Inte sällan har nyhetsbyråerna så bråttom att ”berätta för världen” att de inte tar sig tid till att granska fakta om vad som verkligen hänt. Dessutom är Mellanösterns konflikter ofta komplexa eftersom de bygger vidare på långvariga och historiska konflikter, förutom att världsbild, verklighetsuppfattning och etiska ideal varierar kraftigt – både hos de som ”är osams i själva kriget” och hos journalister och alla andra ”tyckare” i hela världen.

Finns det några hållpunkter för att kunna sortera i nyhetsflödet? Finns det kriterier för att kunna bedöma situationen? 

Historiska kunskaper bidrar till en ökad förståelse

Självklart hjälper det på förståelsen av konflikten att läsa upp sig på historien. Frågan är bara hur långt tillbaka ska man gå? Räcker det att gå tillbaka till 2007 då Hamas tog över Gaza från Fatah i ett palestinskt inbördeskrig? Eller behöver man gå tillbaka till Sexdagarskriget 1967 då Israel erövrade Gaza från Egypten? Eller bör man börja sin Mellanösternhistoria med året 1948 då staten Israel upprättades och arabisktalande flyktingar strömmade in i det som blev till den av Egypten ockuperade ”Gazaremsan”? Eller bör man börja sin historiska berättelse efter Första världskriget då Storbritannien tog över landområdet från Osmanerna som hade styrt från Istanbul i ca 400 år? Eller bör man gå så långt tillbaka som år 638 (enligt andra källor 636 eller 627) då det muslimska kalifatet under kalifen Umar erövrade Jerusalem från de kristna bysantinerna (det östromerska riket)? Bör historien man berättar ta med att den judiska synagogan i Gaza byggdes år 508, då de kristna bysantinerna härskade över Gaza och hela landområdet runt staden Gaza? Eller ska man gå tillbaka till de två judisk-romerska krigen (66–70 och 132–135) då det judiska templet revs, judarna fördrevs och staden Jerusalem av romarna fick namnet ”Aelia Capitolina” medan landområdet fick namnet ”Palestina” – eftersom romarna var ”trötta på” att judarna ”krånglade”? Eller ska man gå ännu längre tillbaka för att leta efter hebreiska inskriptioner i arkeologiska utgrävningar som påvisar judisk närvaro redan innan det första judiska templet förstördes av kung Nebukadnessar från Babylonien år 586 f.Kr.?

Exakt hur långt tillbaka ska man gå för att ”förklara bakgrunden”? Exakt vilka detaljer ska man ta med och vad kan man ”hoppa över” för att ”göra reportaget lite kortare och mera läsbart”?  Möjligheten för att journalister och utrikespolitiska talespersoner för riksdagens partier ”uttalar sig kategoriskt” utan att först ha skaffat sig ”full koll på läget och på historien” är mer än hypotetisk.

Etik – vilka källor används?

I konflikter är det ganska vanligt att de som ”är osams” har en helt olik verklighetsuppfattning. Om man först lyssnar till den ena parten och därefter till den andra parten, så kan man ofta ledas till att tro att man pratar om två helt olika konflikter som inte har ett dugg med varandra att göra. Så är fallet i Mellanöstern också.

Konflikten mellan Israel och dess grannar engagerar dessutom på ett sätt som få andra konflikter gör. FN:s generalförsamling antog år 2022 15 resolutioner mot Israel och 13 resolutioner mot något av de andra länderna i resten av världen. Betyder detta då att mer än hälften av världens ”allvarliga och etiskt kritikvärdiga förseelser på nationell nivå”, begås av staten Israel medan under hälften av dessa förseelser begås av de andra 192 medlemsländerna? Eller använder man i FN en annorlunda sorts etisk måttstock på staten Israel? 

Då FN upprättades 1945 betonades mänskliga rättigheter starkt av de som skrev organisationens stadga, vilket också bidrog till att FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs år 1948. Behovet var stort att undvika en repetition av andra världskrigets ohyggligheter. 

Trots att FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 är skrivna på ett sekulärt språk, är de etiska principer som används i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 hämtade och/eller inspirerade av Bibeln – en skrift som har blivit världen till del genom det judiska folket/Israels folk.

Det år detta skrivs – november 2023 – befinner vi oss 78 år efter att FN grundades och 75 år efter att FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs. Också under dessa senaste 78 åren har världen upplevt många ”ohyggligheter” – i många olika länder och områden. De flesta av dessa ”ohyggligheter” har begåtts i något av FN:s medlemsländer.

När Israel återigen befinner sig i krig – denna gång efter att Hamas genomförde en massaker, huvudsakligen mot civila, i södra Israel 7 oktober – stiger engagemanget i världen: I regeringskontoren, i form av demonstrationer på gatorna och genom otaliga uttalanden i sociala medier. Förutom då att FN:s Generalförsamling och Säkerhetsråd också samlas för att göra olika uttalanden.

Naturliga frågor att ställa i detta sammanhang är: 

• Fungerar FN:s etikanvändande på ett bra sätt? 
• Bidrar FN till ”mera rättvisa” baserat på hållbar etisk argumentation?
• Hur påverkas den etiska argumentationen av att den offentliga argumentationen som oftast försöks hållas utifrån förutsättningar som är helt eller delvis sekulära?

Etik – utifrån en biblisk världsbild

Vi ska nu se på några etiska principer som är hämtade och/eller inspirerade av Bibeln – en skrift som har blivit världen till del genom det judiska folket/Israels folk. 

Domen tillhör Gud

För det första är det viktigt att betona att den slutliga domen hör Gud till – en rättvis Gud som har sett och hört allt som har gjorts, sagts och tänkts. Det vi människor kan fastställa – antingen vi kallar oss journalister, politiker, granskningskommission eller historiker – kan i bästa fall bara uppnå ”att förstå till en del” (1 Kor 13:12).

Alla människors lika värde

Själva idéen om ”alla människors lika värde”, kommer från den hebreiska Bibeln. Tanken om att alla människor – oberoende av kön och samhällsstatus, oberoende av etnisk, politisk och religiös tillhörighet – är skapade till Guds avbild och är oändligt värdefulla inför Gud, är en av de allra mest inflytelserika bidragen som det judiska folket har gett hela mänskligheten. Det spelar alltså ingen roll om det – under i övrigt lika omständigheter – är en israelisk jude eller en palestinier i Gaza som behandlas illa eller som dödas pga. konflikten: Deras människovärde är precis lika stort. Densamma principen gäller för övrigt också för alla andra människor i alla andra folkgrupper och samhällen över hela världen.

Alla människor har en tendens att göra onda handlingar

Både de flesta sekulära tankesätt och islam räknar med att människan ”innerst inne” är god. De val som människor gör som uppenbarligen inte kan räknas som ”goda”, förklaras ofta med ”yttre omständigheter”, som till exempel ”taskig barndom”, ”dålig ekonomi”, ”undertryckande och förödmjukande beteende hos andra” osv. De livsåskådningar som har en sådan optimistisk syn på människans ”inre godhet”, fokuserar därför också oftast på att förbättra de yttre omständigheterna runt människorna – i hopp om att då kommer människans inre godhet att visa sin fulla potential. 

Bibeln däremot har en mera pessimistisk syn på människan. Ett exempel på detta är då 1 Mos 9:5 beskriver människan som att ”hela tendensen i deras hjärtans tankar är/var bara onda hela dagen” (författarens egen översättning). De som har en sådan pessimistisk människosyn vet att om så både välfärden skulle nå nya höjder och all ockupation och allt förtryck i världen skulle försvinna, så kommer ändå människans inre tendens att söka det onda och det egoistiska att smitta omgivningen. Det enda som kan stoppa onda och oetiska handlingar är att människans inre ”helas och repareras”.

De som har en pessimistisk syn på människan vet – av egen erfarenhet – att vi människor långt från alltid söker sanningen. Det är ofta mera behagligt att tro på rykten, icke-faktagranskade påståenden, för att därefter skriva kategoriskt om detta på sociala medier. De som har en pessimistisk syn på människan vet att det är svårt och mycket krävande att söka sanningen – just eftersom var och en plötsligt själv kan avslöjas av sanningen. 

Att erkänna ovisshet – eftersom vi människor ofta har begränsad tillgång till sanningen

Sanningen är ofta det första offret i krig. Det kan finns goda skäl att lita mera på uppgifterna till den sidan i ett krig som har en fri och granskande press, än det förtroende man kan ha till den sidan som med alla medel undertrycker pressfriheten och yttrandefriheten. Samtidigt måste man också inse att i krig tummas det på sanningen – från alla sidor. I vissa fall är det möjligt att i efterhand kunna granska diverse motstridande uppgifter och komma till klarhet om vad som hänt i kriget, medan det i många fall kommer att råda osäkerhet – eftersom det inte fanns tillräckligt med trovärdiga vittnen och/eller tekniska bevis. I sådana fall är vi utlämnade åt att bara en rättvis och allvetande Gud kan ha tillräckligt stor översikt för att kunna fälla en rättvis dom på domens dag. Intill dess måste vi som människor med begränsad kunskap avstå från att fälla slutgiltiga domar om förhållanden vi inte vet tillräckligt mycket om – hur frestande det än kan vara att ”ha starka åsikter”. 

Likhet inför lagen och likhet inför Gud

En femte princip är att det finns objektiva etiska principer som alla måste förväntas följa. Vi kan kalla det antingen ”likhet inför lagen” eller ”likhet inför Guds bud”. Ett exempel: Om hastighetsgränsen är 90 km/h så gäller den gränsen vare sig man är statsminister, direktör eller arbetslös, och påföljden ska vara densamma för alla. 

Ett annat alternativt sätt att se på etik är att tänka – inspirerat av marxismen – att ”den underlägsne”, ”den svage” och ”den diskriminerade” på ett nästan automatiskt sätt ”har rätt” och att ”den starke” har fel. Ett exempel på hur detta ofta tillämpas: Innan 1967, då Israel ansågs vara ”den svage”, åtnjöt Israel stor sympati och stort stöd från den politiska vänstern i Europa. Efter 1967 anses Israel vara ”den starke” och miste därmed den politiska vänstersidans sympati.

Det är riktigt och bibliskt att den som har större styrka och större makt, också har större ansvar för sina handlingar. Men detta större ansvar för ”den starke” innebär inte någon sorts fullmakt att man kan göra vad som faller en in på ett sådant sätt att målet helgar alla medel bara för att man lyckas att definiera sig själv som ”svag” eller ”diskriminerad”. 

Ett exempel: Om föräldrarna i en familj skulle tillämpa den marxistiskt inspirerade principen om att ”den underlägsne har rätt”, så skulle yngre syskon därmed också få fria händer att bete sig hur illa som helst mot äldre syskon – med föräldrarnas stöd, eller åtminstone med föräldrarnas förståelse för att de yngre och svagare syskonens handlingar inte sker ”i ett vacuum”. För att göra det möjligt att återupprätta en fungerande syskonrelation i ett sådant fall, krävs det att föräldrarna går in och definierar objektiva etiska kriterier för vilket uppförande som dels förväntas, dels inte tolereras – oberoende av barnens ålder och styrka. Även om dessa objektiva kriterier bör anpassas något i enlighet med barnets ålder, så är det viktigt för föräldrarna att slå fast att yngre syskon inte har någon legitim rätt att utöva vare sig fysiskt eller psykiskt våld mot sina äldre syskon, bara för att de är ”den svage”. Om föräldrarna följer marxistiska principer – och undviker att definiera någorlunda objektiva kriterier för vad som anses som etiskt godtagbart uppförande i en syskonskara -, så kommer de syskonen som definieras som ”de starka” att uppfatta att de inte bara ”gör fel hela tiden”, men att de också ”är fel”, med följden att det inte spelar så stor roll hur de väljer at handlar eftersom alla tillgängliga alternativ ändå används mot dem för att hävda att de ”är fel”. Konsekvensen av detta är att risken för att ”de starka” begår maktövergrepp ökar radikalt. Skulle sedan ökade doser av maktövergrepp mötas med ”ännu mera marxistiskt inspirerade uttalanden” från föräldrarnas sida, så skulle det ytterligare förvärra de dysfunktionella relationerna i en syskonskara.

Enligt Bibeln är vissa handlingar etiskt förkastliga och objektivt felaktiga. Punkt. Helt oberoende om utifall att ”man är svag” eller utifall att ”man är stark”: ”När ni dömer ska ni inte vara partiska utan lyssna både till den ringe och den höge. Ni ska inte frukta för någon människa, för domen tillhör Gud.” (5 Mos 1:17)

Sinnelagsetik och konsekvensetik

Vidare, för att kunna bedöma olika handlingar är det vanligt att väga in både en aspekt av sinnelagsetik (dvs vilket motiv en person har för en handling) och konsekvensetik (dvs vad konsekvensen av handlingen blev). I rättegångar efter att någon har mist livet pga en annan människas handling, så skiljer man till exempel på ”vållande till annans död”, ”dråp” och ”mord”. Konsekvensen är densamma i alla tre fallen: Personen som miste livet är och förblir död. Men graden av uppsåt påverkar domstolens bedömning. Den som är oaktsam – men inte alls planerade att döda någon – får en väsentligt mildare dom än den som med uppsåt och noga planerande tog livet av en annan människa.

Å andra sidan kan två olika personer ha samma grad av uppsåt – att döda en annan människa – medan konsekvenserna kan bli olika, eftersom den ena personen ”lyckades” i sitt uppsåt, medan den andre ”misslyckades” i precis samma uppsåt. Det är rimligt att den som ”lyckades” i sitt uppsåt kan dömas hårdare, eftersom vederbörande antagligen var mera noggrann i sin planering. Den som utförde förberedelsen till ett brott med uppsåtet att ta livet av någon, kan ändå dömas i en rättegång trots att själva brottet misslyckats. En utskjuten raket av Hamas eller Islamiska Jihad, skickas med uppsåtet att döda och skada så många israeler som möjligt. Varje raket som skjuts med detta uppsåt att döda, har potential att döda flera personer. I skrivande stund har ca 10 000 raketer skjutits från Gaza till Israel sedan 7 oktober. Vi talar alltså om 10 000 handlingar med uppsåtet ”mord på civila”, förutom själva massakerdagen 7 oktober. Hur många FN-resolutioner har dessa femsiffriga handlingar med uppsåtet ”mord på civila” resulterat i?

I krig begår alla – inklusive Israels försvarsstyrkor såväl som för Hamas-krigare – förr eller senare fel. Detta gäller alltid. Allra helst skulle kriget undvikits helt. Ändå är det viktigt att det finns regler för hur krig ska och inte ska föras. Inte för att ”krigets lagar” någon gång fullt ut har följts under den mänskliga historien, men för att dessa lagar trots allt kan bromsa och begränsa ohämmad ondska. 

Bibeln är upphovet till sådan krigsetik, om att t.ex. inte döda ”kvinnor och barn” utan ta dem som krigsfångar (5 Mos 20:14). De som begår krigsbrott av typen ”skära upp havande kvinnor i Gilead i erövringskrig” får ett tydligt och kategoriskt fördömande av Israels profeter (Am 1:13). 

Därför räcker det inte att man säger ”vi är pacifister och motståndare av allt våld”. För att göra en etisk hållbar bedömning av ett krig är det heller inte tillräckligt att – rent konsekvensetiskt – räkna antalet döda på den ena sidan och på den andra sidan. Man måste också väga in det sinnelagsetiska perspektivet – som att vilja skilja mellan civila och stridande och viljan att hålla sig till principen om proportionalitet (dvs att angreppet riktas mot militärt mål och att skada på civila reduceras så mycket som möjligt på så sätt att skadan på civila inte ska antas bli överdrivet stor i förhållande till den militära fördelen man förväntar att uppnå).

Ja, det begås militäretiska fel hela tiden – av både Israel och Hamas, och av alla andra krigförande parter genom hela den mänskliga historien. Men precis som det är en etisk skillnad mellan ”vållande till annans död”, ”dråp” och ”mord”, så är det också en avsevärd skillnad mellan att ha som uppsåt att sikta på civila, barn och äldre för att de ska dö, och å andra sidan att ha som uppsåt att sikta på stridande för att nedkämpa dem. Det är också en avsevärd etisk skillnad när en part gör det som är möjligt för att skydda sina egna civila jämfört med när en part antingen avsiktligt eller vårdslöst utsätter sina egna civila för fara genom att förlägga vapenlager och kommandocentraler i tätbebyggda bostadsområden för att inte tala om när ingången till en Hamas-tunnel börjar under en barnsäng i ett vanligt bostadshus i Gaza.

Att blanda religion och politik

Det finns väldigt många skadliga exempel på när religion och politik blandas ihop. Allt sedan kejsare Konstantin bidrog till att införa en statskyrkoordning på 300-talet, har Europa varit vittne till en sammanblandning av religion och politik som inte minst har varit skadlig för Kyrkan. Tvåregementsläran har en tydlig bas i NT och är på många sätt ett konstruktivt bidrag till att låta staten vara stat och kyrkan kyrka – trots att statskyrkoordningarna fortsatte i flera hundra år också efter att tvåregementsläran formulerades.

Från en sekulär synvinkel är det också viktigt att åtskilja religion och politik. Det man då önskar att uppnå är att mänskligt förnuft ska styra samhället och att ”inga gudar och annan övertro” ska påverka politiken.

Religion och politik – tätt sammanvävda inom islam

Från en muslimsk synvinkel – åtminstone från en islamistisk synvinkel – så avvisas däremot åtskillnaden mellan religion och politik principiellt. I Hamas charter från 1988 sägs det tydligt att (artikel 11) landet Palestina är en islamsk wakf, dvs att hela landet Palestina (från Jordanfloden till Medelhavet) är ”helgat åt muslimska generationer ända till domens dag”. Ingen – vare sig kung, president eller någon organisation, varken palestinier eller arab – har rätt att ge upp någon del av landet.

Kampen mot Israel – eller ”den sionistiska enheten” – uppfattas som en religiös kamp som ska återupprätta Allahs ära, såsom t.ex. Hamas-chartret 1988 säger i inledningen: 

”Detta Förbund av den islamiska motståndsrörelsen (HAMAS), förtydligar bilden, uppenbarar identiteten och uppsummerar målen, talar om hoppet och kallar på stöd, inlemning och deltagande i leden. Vår kamp mot judarna är stor och allvarlig. Den kräver all uppriktig ansträngning. Den är ett steg i det som oemotsägligt kommer att följas av flera steg. Rörelsen är bara en skvadron som skall stödjas av flera skvadroner från den stora arabiska och islamiska världen, intill fienden är nedkämpad och Allahs seger är realiserad.” (Artikelförfattarens översättning)

I dokumentet från 2017 som Hamas kallar ”Ett dokument för allmänna principer och politik” är tonen tydligt dämpad i förhållande till versionen från 1988, men synen på landet Palestina (som i 2017-versionen definieras som landet från Jordanfloden till Medelhavet, och från Ras Al-Naqura [Libanon-gränsen] till Umm Al-Rashrash [Eilat]) är att ”Sionistprosjektet siktar inte bara mot det palestinska folket; det är det arabiska och muslimska Ummahs fiende och utgör en allvarlig fara för dess säkerhet och intressen”. Termen ”ummah” syftar på alla muslimer i hela världen, dvs ”sionistprojektet” är en allvarlig fara för alla muslimer i hela världen – snarare än ”bara” en nationell konflikt om territorium.

Den Fatah-ledda Palestinska myndigheten (PA) framstår och framställs ofta som ”mera sekulär” än Hamas, men också PA intresserar sig för vad som ska predikas i moskéerna på Västbanken. 18 okt 2023 instruerade PAs religionsdepartement att man i fredagsbönen skulle citera följande hadith: 

”Timmen [för uppståndelsen] kan inte komma förrän muslimerna kämpar mot judarna och dödar dem ända tills judarna gömmer sig bakom klippor och träd, och klippan kommer att säga: ´Muslim, Allahs tjänare, det är en jude bakom mig, kom och döda honom´; förutom Gharqad-trädet, för det är judarnas träd.” 

Religion och politik är tätt sammanknutna också inom PA. 

Religion och politik så åtskilda som möjligt inom sekulära världsåskådningar

Många västerländska stater – sekulära sådana – ger pengar i form av bistånd till projekt som PA har någon form för politisk kontroll över. Inte minst den västerländska vänstern uttrycker relativt ofta stöd till detta bistånd.

Samtidigt är västerländska regeringar i allmänhet och västerländska vänsterpartier i synnerhet oftast väldigt tydliga på att de inte vare sig önskar eller accepterar att religion och politik blandas samman i deras egna länder – åtminstone inte att en viss religiös teologi ska styra staten verksamhet och partiets beslut.

Ohelig allians

Utifrån att bägge de dominerande partierna i det palestinska folket – Hamas och Fatah – praktiserar en nära enhet mellan religion och politik, medan de västliga demokratierna – och särskilt den politiska vänstersidan – kämpar för ett så stort åtskiljande mellan religion och politik som över huvud taget är möjligt, så är det närliggande att ställa frågan: Varför har den politiska vänstern en så tydlig sympati för den palestinska kampen, också i de formerna den tar genom de två ledande partierna på palestinsk sida? Blir inte det en sorts ”ohelig allians” där vänstersidan stödjer det som de egentligen är emot?

Ett skäl till detta stöd och sympatin kan vara att vänstersidan menar att den marxistiskt inspirerade principen om att ”den svage” förtjänar sympati, trumfar alla – eller de flesta – andra värderingar – vare sig de man stödjer, kämpar för teokrati och religiösa stater eller ej.

Fiendens fiende är min vän – eller?

Men det kan också finnas andra skäl till att den västerländska politiska vänstersidan så pass tydligt visar motvilja till staten Israel som en judisk stat genom att stödja den palestinska kampen mot ockupationen. 

Hela konceptet ”Israel” – enligt Bibeln Guds utvalda folk – utgör i sin grund en tydlig sammanblandning av religion och politik. Israels Gud lämnar i Bibeln inget tvivel om att alla världens härskare (vad de nu än kallar sig) måste böja sig till slut och inse vem som är Gud och chef över världen: 

”Jag vill helga mitt stora namn som blivit vanärat bland folken, därför att ni [Israels folk] har vanärat det bland dem, och de [jordens nationer] ska inse att jag är Herren, säger Herren Gud, när jag visar mig helig bland er inför deras ögon” (Hes 36:23).

En folkgrupp som har som en del av sin självförståelse att vara ”Guds utvalda folk” och som dessutom har flera texter av samma karaktär som den ovan citerade texten från profeten Hesekiel i sin nationallitteratur, måste av ideologiska skäl upplevas som ett allvarligt hot mot alla sekulära rörelser – och kanske mest mot de som på något sätt har en marxistisk inspiration i botten för sin ideologi. Israels folks självförståelse handlar trots allt inte om ”en guds utvalda folk”, men om den ende sanne Gudens utvalda folk – och att Gud på detta sätt lägger sig i politiken genom att ha ett folk som på något sätt måste bo någonstans på jorden. För många sekulära rörelser kunde det ha varit bekvämt om detta Guds folk inte hade behövt finnas varken i Europa eller Mellanöstern. De upplevs – av ideologiska skäl – liksom bara vara till besvär. 

Men, hur kan en god Gud acceptera och stödja allt det som det judiska folket har gjort ända sedan Mose tog dem ut ur Egypten och ända till dagens Israel med dagens koalitionsregering? Frågan är fel ställd. Man behöver inte läsa särskilt länge i den judiska nationallitteraturen (även kallad ”den hebreiska Bibeln” eller ”Gamla Testamentet”) innan man lägger märke till att det handlar om världens mest självkritiska nationallitteratur. Självkritiken – eller rättare sagt – Guds etiska kritik av sitt eget utvalda folk är så stark att när en icke-jude som jag önskar att citera från denna nationallitteratur, så riskerar jag – som i hjärta och handling vill hedra judiska folket – att uppfattas antisemitiskt: 

”Mitt folk är dåraktigt, de känner mig inte. De är oförnuftiga barn och förstår ingenting. De är skickliga på att göra ont, men de förstår inte att göra gott” (Jer 4:22). 

Israels Gud är i ”nationallitteraturen” oftare djupt frustrerad över sitt folk Israel än inte. Den etiska kritiken mot folket haglar – ofta. Men eftersom Gud har bundit sig med ett löfte och svurit en ed om att vara ”Israels Gud” och att omtala sig som ”Israels Gud” inför mänskligheten, så håller Gud det löftet han gav, trots allt: Gud överger inte sitt folk, och framför allt kommer Guds folk aldrig att assimileras in i alla andra folkgrupper på jorden: 

”Så säger Herren, han som har satt solen till att lysa om dagen och ordnat månen och stjärnorna till att lysa om natten, han som rör upp havet så att vågorna dånar, Herren Sebaot är hans namn: Om denna ordning upphör inför mig, säger Herren, först då ska Israels släkte upphöra som folk inför mig för alltid. Så säger Herren: Om himlen därovan kan mätas och jordens grundvalar därnere kan utforskas, först då ska jag förkasta hela Israels släkte för allt de har gjort, säger Herren” (Jer 31:35–37). 

Ett olydigt Israel eller inte. Gud har bundit sig med ett löfte, och löften bryter man inte – i alla fall inte Israels Gud. Jordens geopolitiska scen kommer för alltid att präglas av att Gud inte bryter löften.

Enligt Koranen däremot var det judiska folket först utvalt av Gud (2:47; 17:104), men var sedan så olydiga att de förkastades och fördömdes (5:78; 7:166): ”Och då de vägrade att upphöra med sina förbjudna handlingar, uttalade Vi [Vår fördömelse] över dem: ”Bli [som] apor, föremål för [allas] hån och förakt!””. 

Det judiska folket har genom den muslimska historien kunnat tolereras som ett dhimmi-folk (ett beskyddat folk med starka begränsningar, bl.a. att de var tvungna att betala årlig jizya-skatt, en tribut för att kunna fortsätta att vistas i ett muslimskt område). Islam – också Hamas – accepterar att judar har en religion, men inte att de är ett folk. När då det judiska folket visade sig vara ett folk som inte var underdåniga under islam, men upprättade en egen stat – staten Israel -, så uppstod det ett muslimskt teologiskt problem. Allahs ära är hotad. Kampen mot Israel – den sionistiska enheten – uppfattas därför inte ”bara” en nationell kamp om nationella intressen, men en teologisk kamp för alla muslimer, så som det kommer till uttryck i bl.a. Hamas charter 2017:14: 

”Sionistprojektet är inte bara en attack mot det palestinska folket, det attackerar de arabiska och muslimska nationerna också, och det utgör en verklig fara för dess säkerhet och intressen. Samtidigt är projektet mot enheten, utvecklingen och befrielsen av den nationen. Sionistprojektet hotar internationell fred och säkerhet, såväl som mänsklighetens intresse och stabilitet”

Den europeiska sekulära politiska vänstersidan håller givetvis inte med Hamas i deras islamistiska teologiska synpunkter om på vilket vis ”det sionistiska projektet” (staten Israel och det judiska folkets närvaro i landet Israel) är ett teologiskt problem för alla muslimer. 

Ändå: Fenomenet ”Israel” har varit och är en stötesten i Europa. Det kristna Europa har haft stora problem i sekler med att acceptera det judiska folkets närvaro i sin mitt. Det sekulära Europa har om möjligt ännu större problem med fenomenet ”Israel”: Existensen av ett folk som i sitt namn har ”Gud” (Isra-EL) och i sin självförståelse är Guds utvalda folk, är ett hot mot sekulära värderingar. De sekulära kan acceptera religion som en privatsak, men inte att folket står fram och kräver en rätt att få existera och verka på världens politiska scen.

Vänstersidans motstånd mot att Gud har ett folk, är så starkt att sympatin med ”fiendens fiende” blir så stor att vänstersidan framstå som unisont pro-palestinsk. Men vänstersidan försöker hela tiden att mildra paradoxen i den ”oheliga alliansen” med muslimska palestinska partier: I stället för att ta de palestinska partierna på allvar i vad de själva säger vara viktigt: Allas ära osv, så inför de mera sekulära argumenten: Hamas handlingar 7 okt måste då förstås som en reaktion på ”fattigdom”, ”instängdhet”, ”ockupation” osv. Utifrån tanken att om att bara Israel hade gett med sig på dessa ”materiella välfärdssakerna” och dragit sig tillbaka till någon av gränserna (som pre-1967-gränserna eller gränserna för FNs delningsplan i nov 1947), så hade det kunnat bli fred i regionen. Den politiska vänstersidan försöker hela tiden att förklara de palestinska partiernas prioriteringar på sådana socio-ekonomiskt sätt. Det måste de göra för att inte kompromissa med sin egen sekulära livsåskådning. Samtidigt visar de genom detta att de är mycket dåliga på att lyssna till vad de palestinska partierna verkligen säger.

Åtminstone den moderata vänstersidan ser ut att mena att bara Israel avslutar ”ockupationen” så blir det fred, och menar då med termen ”ockupation” de områden som Israel erövrade år 1967. De palestinska partierna menar också att ”ockupationen” är huvudproblemet, men genom att säga att ”ockupationen” har varat i 75 år, hävdar de att Israel som stat måste utraderas och försvinna – och skälet är teologiskt: det handlar om att områden som en gång varit muslimska, måste förbli så. Vänstersidan är så sekulär i sin tankegång att de inte ens hör efter vad de som de har sympati med faktiskt säger själva.

Vi som önskar att ta Bibeln på allvar förstår att Israels existens – som folk på den politiska scenen – är ett gudsbevis. Israel kommer inte att försvinna. På något sätt kommer Gud att både behålla sitt folk, vara trofast mot det och också försona sig med folket – genom juden Jesus. 

Verklig förändring i Mellanöstern kan bara komma inifrån. Vi har hört vittnesbörden om muslimska palestinier och andra från de arabiska nationerna som har hatat Israel och judar av hela sin kraft, totalt ändra uppfattning om det judiska folket efter att de har kommit till tro på Jesus som sin Frälsare. Vi har också hört vittnesbörden från judar som samma dag som de tog emot Jesus som Israels Messias också förlät både nazister och araber – grupper som de tidigare hade hatat.