Vad skrev Epifanius av Salamis på 300-talet? Artikel om messiansk judendom och messianska judar på 300-talet. (När det i denna artikel talas om hedningar, menas det icke-judar. Det är så begreppet används i Bibeln och det är ingen värdering i det.)
I dag har vi blivit vana vid att tänka att ”judendom” är en religion och ”kristendom” en annan religion. De flesta rabbiner menar att ”man kan inte vara jude och tro på Jesus samtidigt” och de flesta kyrkoledare tenderar fortfarande att tänka att ”Kyrkan” främst är för nationerna/hedningarna (i stället för att tänka att ”Kyrkan” består av Jesustroende judar och Jesustroende hedningar).
”Alla” vet också att både Jesus och apostlarna var judar, men någonstans längs vägen, mens kyrkohistorien skrivs och berättas brukar man ”glömma” att aposteln Paulus långt ifrån var den siste Jesustroende juden.
Många av dem som trodde på Jesus i Jerusalem de första decennierna efter Jesu uppståndelse, var Torah-observerande judar (Apg 21:20-26). Åtminstone fram till det andra århundradet (fram till de förvisades av romarna i det andra romersk-judiska kriget) så var alla biskoparna i Jerusalem hebreer ”som tillhörde omskärelsen”, som Eusebius av Cesarea skriver.
På 300-talet var de Jesustroende grupperna fortfarande stora, i bl.a. Galileen och öster om Genesarets sjö. En av dem som skrev om de Jesustroende församlingarna på 300-talet heter Epifanius (ca 315-402/3), född i Eleutheropolis/Beir Guvrin i Judeen, och sedermera biskop i Salamis/Constantia på Cypern.
Epifanius av Salamis. Källa: Wikipedia
Epifanius skrev ett verk, Panarion (Vederläggning av alla villoläror), där han också kommer med kritiska synpunkter på de jesustroende judarna och avvisar dem. Det som är intressant med vad Epifanius skriver är i detta sammanhanget:
- Att de jesustroende judarna var en tydlig identifierbar grupp på 300-talet, dvs. de försvann inte från historien när apostlarna dog.
- Att Epifanius redan på 300-talet delar det som kom att bli ”traditionell kyrklig inställning” till det judiska arvet.
Epifanius inleder kapitlet med att ge sin syn på hur Jesus uppfyller profetiorna om Messias – bl.a. att Messias skulle komma från David. Epifanius skriver:
Men några kanske skulle säga att efter att Kristus hade fötts i Davids ätt enligt köttet (alltså från den heliga jungfrun Maria), varför har han då inte satt sig på Davids tron? För i evangeliet står det, ´De ville göra honom till kung, men när han förstod det drog han sig undan´[Joh 6:15] och ´han gömde sig i Efraim, en stad i öknen´[Joh 11:54]. Eftersom vi här har talat om vad som sägs och vi kan komma att tillfrågas om detta vittnesbörd och påståendet om att delar av ordet om Frälsaren inte uppfylldes på det fysiska sättet, nämligen att han satte sig på Davids tron (för det kan tänkas av vissa att det inte är uppfyllt), så låt oss säga att det uppfylldes ändå. För inte ett ord av Guds heliga Skrift slår fel.
Epifanius menar att alla messiasprofetiorna redan måste ha uppfyllts på Jesus, och därför har han ett problem med att ”alla” omedelbart ser att Jesus inte har någon tron som kan kallas ”Davids tron”, så som ängeln sa till Maria att han skulle ha (Luk 1:32). Epifanius ”löser” problemet med att säga att ”vi säger att det är uppfyllt ändå” – på något ”andligt vis”, som ingen kan verifiera, och därmed skulle ”vem som helst” kunna vara en aktuell och trovärdig messiaskandidat.
Aposteln Petrus däremot talar till sina judiska landsmän på tempelplatsen i Jerusalem utifrån att Jesus dels redan har uppfyllt profetior (Apg 3:18), men också att Jesus ska komma tillbaka och uppfylla fler profetior ”då allt det återupprättas som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun” (Apg 3:21).
Epifanius fortsätter att skriva:
Davids tron är kungasätet är prästerskapet i den heliga kyrkan, den verkliga kungliga äran och det höga prästerskapet som Herren gav till sin heliga kyrka, som han själv förenade till en. Han överförde Davids tron till kyrkan, för att den aldrig skulle lämna den. … För han [Kristus] kom inte för att få en ärofull kunglig position, eftersom han är evig kung, men i stället gav han kungadömet till dem som han har givit tronen, för att inte det ska tänkas att han gick från det lägre gick ut från det lägre ståndet till det högre. För tronen är hans, och på hans kungadöme ska det inte vara någon ände, och han sitter på Davids tron, efter att ha tagit ifrån kungadömet från David och gett det tillsammans med prästadömet till sina tjänare, dvs. till de höga prästerna i hans universella kyrka.
Epifanius sätter ord på det som sedan har kallats ersättningsteologi, och han formulerar sig tydligt på denna punkt! Man kan undra hur Epifanius skulle tolka vad Paulus skrev i Romarbrevet 11:18 till de hednakristna i Rom:
”Om du förhäver dig ska du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig”.
Epifanius skriver vidare att en grupp kallas ”nasareer” och säger att de av födsel är judar och de håller sig till Lagen och omskärs. Så har Epifanius en längre utläggning om att alla kristna förr kallades nasareer, eftersom Jesus kom från Nasaret. Han visar bl.a. till då aposteln Paulus tillfångatogs och omtalades som en ledare för ”nasareernas sekt” (Apg 24:5). Epifanius kommenterar detta så här:
Den helige aposteln förnekade inte detta namnet, även om han inte följde deras villolära...
Vi ser alltså att för Epifanius är aposteln Paulus en hjälte, medan den grupp som omtalades som ”nasareer” på 300-talet räknar han som villolärare och heretiker. Men hur hanterade Paulus själv sitt judiska arv och sin judiska identitet?
Vi kan undra hur Epifanius skulle ha kommenterat vad Paulus säger till sina judiska landsmän när han kommer till Rom:
Bröder, jag har inte gjort något ont mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder. Trots det blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad i romarnas händer. När de hade förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänade döden. Men judarna var emot det, och då var jag tvungen att vädja till kejsaren, dock utan att anklaga mitt folk. Så det är därför jag kallat hit er för att träffa er och tala med er. Det är nämligen för Israels hopp som jag bär dessa bojor. (Apg 28:17-20)
Så fortsätter Epifanius att skriva om dessa ”nasareer”:
Men dessa förblev faktiskt helt judiska och ingenting annat. För de använder inte bara Nya Testamentet men också det Gamla, som judarna. För Lagen, Profeterna och Skrifterna, som Bibeln kallas av judarna, avvisas inte av dem så som de avvisas av andra ovan nämnda [villoläror]. De tänker inte på annat än att leva enligt Lagens undervisning, som bland judarna: man hittar inget fel med dem förutom det faktum att de har kommit till tro på Kristus. För de accepterar uppståndelsen från de döda och att allt har sitt ursprung hos Gud. De förkunnar en Gud och hans Son Jesus Kristus. De är kunniga i det hebreiska språket. För hela Lagen och Profeterna och det som kallas Skrifterna, jag nämner de poetiska böckerna, Kungaböckerna, Krönikeböckerna och Ester och alla de andra, läses av dem på hebreiska så som judarna gör det så klart. Bara i detta skiljer de sig från judarna och de kristna: från judarna skiljer de sig i sin tro på Kristus, från de kristna skiljer de sig i att de är uppfostras i Lagen, omskärelsen, sabbaten och de andra tingen.
Epifanius kommenterar vidare hur dessa ”nasareer” behåller många judiska traditioner, och frågar sig:
Och hur skulle detta försvaras, sedan de inte lyssnar till vad som är sagt av Den Helige Ande genom apostlarna till de troende av hednisk ätt: att inte lägga [på er] en större börda än detta grundläggande: avstå från blod och från kvävda djur och från hor och från sådant som är offrat till avgudarna? [Apg 15:28-29]
Epifanius verkar här inte reflektera över att frågan som behandlades på mötet i Jerusalem och som omtalas i Apg 15 inte var huruvida ”jesustroende judar skulle sluta att leva judiskt”, men ”huruvida hedningar skulle kunna tillhöra Jesus Kristus utan att först omskäras och bli judar”. Redan i kapitlet efteråt, i Apg 16:3, står det om att Paulus såg till att Timoteus – en jesustroende lärjunge med judisk mor och grekisk far – omskars.
Epifanius fortsätter:
Denna korta framställning är nog för denna villolära. För det är bra att vederlägga sådana människor och de är lätta att fånga, för de är just judar och inte något annat. Men de är lika hatade av judarna. För inte bara de judiska barnen bär på hat mot dem, men folket står upp på morgonen, vid middagstid och på kvällen, tre gånger om dagen och de uttalar förbannelser onda ord över dem när de ber i synagogorna. Tre gånger om dagen säger de: ”Må Gud förbanna nasareerne.” För de är mera fientliga mot dem eftersom de som judar förkunnar att Jesus är Messias, något som är emot dem som fortfarande är judar och inte accepterar Jesus. De har hela Matteusevangeliet på hebreiska. Det är väl bevarat med hebreiska bokstäver, så som jag skrev i början. Men jag vet inte om de också har uteslutet släkttavlan från Abraham till Kristus. Men nu som vi har påvisat denne villolära som svag och upphovet till smärtan av ett getingstick, och har krossat den med sanningen, så låt oss vidare till vad vi har kvar, Kära, medan vi ber Gud om hjälp.
Epifanius är ett viktigt historisk vittne om att de Jesustroende judiska församlingarna existerade på 300-talet. Samtidigt är han ett tidigt exempel på vad som blev ”standardkyrklig teologi” i hur det judiska arvet har kommit att hanteras.
Andreas Johansson
Vill du läsa mera om ämnet? Då kan boken Nazarene Jewish Christianity av Ray A. Pritz rekommenderas.