För någon vecka sedan kunde vi i Kyrka & Folk läsa om Immanuelskyrkan i Tel Aviv och det arbete som där bedrivs i syfte att nå ut med det glada budskapet om att Jesus är Messias. Denna vecka får vi möta två messianska judar som båda har Immanuelskyrkan som sin hemförsamling. På ett sätt utgör de båda var sin ytterlighet nämligen så till vida att den ene av dem är den som kanske varit aktiv under längst tid i församlingen medan den andra är ett av de senaste tillskotten.

Juan Onasiss kommer ursprungligen från Uruguay i Sydamerika. Under sin barndom kom han via sitt musikintresse och sitt orgelspelande i kontakt med den lokala kyrkan. Genom denna kontakt fick han vid ett tillfälle syn på en uppslagen Bibel och kom att läsa ett stycke ur Bergspredikan, något som ledde fram till att han tog emot Jesus som Messias. När Juan 1969 emigrerade till Israel kom han redan samma år att vid ett tillfälle besöka Immanuelskyrkan – dock utan att veta vad kyrkan längre fram skulle innebära för honom.

Först elva år senare, 1980, när Juan var anlitad att spela på ett bröllop i Jaffa samtidigt som man på Immanuelskyrkan sökte efter någon som kunde spela orgel korsades vägarna och Juan började tjänstgöra som kantor i kyrkan. Så småningom blev han mer och mer involverad i att ta emot besökare och sedan 13 år tillbaka är han ensam ansvarig för det som kallas ”Open church”. Varje tisdag till fredag mellan kl. 10 och 14 är kyrkan öppen och bemannad så att vem som helst kan komma förbi kyrkan och mötas av någon som hälsar dem välkomna.

Under mer än 30 år har Juan följt och levt med Immanuelskyrkan. Något som ger perspektiv. Han kan berätta om såväl kontinuitet som förändring:

– Kontinuitet: Under alla mina år i kyrkan har inriktningen varit densamma: Att föra evangelium till judarna. Mitt i denna kontinuitet kan också förändringar noteras – landet Israel förändras! Förr, på 1980-talet, kom mest inbokade grupper på besök. När vi visade runt och berättade om vad fönstermålningarna betydde blev reaktionen ”Ni tar våra symboler!” varvid man riktigt kunde känna hur en fientlig attityd gjorde sig påmind. Idag ser bilden totalt annorlunda ut. Nu kommer alla möjliga människor. Intresset är utan tvekan större idag. Och den kanske största förändringen av allt – den fientliga inställningen har bytts ut mot ett intresse och en nyfikenhet.

Vi frågar Juan vad han tror att denna förändring beror på. Han förklarar:

– Två saker. För det första får vi inte förringa att kyrkans evangelisationsarbete faktiskt bär frukt. För det andra, immigrationen har tveklöst en inverkan i meningen att den förändrat judars relation till kyrkan och kristendomen. Ta till exempel fallet Sovjetunionen. Sedan dess upplösning har det på bara 20 år kommit över en miljon ryska judar till Israel, judar som är vana vid att ha kontakt med kristendomen – det är något naturligt för dem! Det har påverkat inställningen till kristendomen bland judar i gemen. Utöver detta rider Immanuelskyrkan också på en våg av historieintresse. När judar vill forska i staden Tel Avivs historia kommer de till oss eftersom vår kyrkobyggnad stod här innan staden Tel Aviv fanns.
Juan avslutar:

– Jag känner en stor tacksamhet till Herren för att under så lång tid fått tjäna i församlingen. För mig är det mer som en tjänst för Gud än som ett jobb.

Att lyssna till när Juan berättar om vad som pågår i Israel och vid Immanuelskyrkan inger hopp men också förtröstan. Hopp om att fler judar och israeler skall få upp ögonen för Jesus som Messias men också förtröstan om att Guds ord håller att lita på; där Guds ord sås ut bär det frukt.

Tamar är en 28-årig judinna som till skillnad från Juan är född i Israel. Hon har haft kontakt med Immanuelskyrkan i bara några enstaka månader och är således ett av de senaste tillskotten. Hennes väg till kyrkan är en märklig historia som har sin början i uppväxtåren. Skolgången tillbringades i en religiös skola, dock utan att Tamar blev lockad till den judiskt religiösa livsstilen. Snarare – som hon själv uttrycker det – genomskådade hon den. Lagar och regler i en aldrig sinande ström skulle följas samtidigt som hyckleri gjorde sig påmint. Ljus (lampor) fick inte tändas på sabbaten, likväl kunde tv-apparater slås på och bilar startas – något som ofrånkomligen innebär ett tändande av just en sådan gnista som det skulle vara förbjudet att tända på sabbaten. Mitt i detta kunde Tamar ändå inte helt släppa tankarna på Gud.

När hon avslutat skolåren och genomfört den obligatoriska värnplikten började hon fokusera på det som varit hennes längtan ändå sedan unga tonåren – att bli balsamerare. Hon förklarar själv att det är ett udda yrke, men just detta udda och lite märkliga har fascinerat henne ändå sedan hon i tonåren såg Familjen Addams på film. Problemet med balsamerare hör dock samman med att det är ett så originellt yrke – det är helt enkelt svårt att finna utbildningsanordnare. En tanke dök upp i Tamars huvud. Kanske att det fanns kristna vid någon kyrka som visste något om balsamerare? Hon googlade efter kyrkor i Tel Aviv och fick upp Immanuelskyrkan på träfflistan. Efter ett mejl till dess pastor anordnades en träff. Förutom frågan om balsamerare tog Tamar också med sig det grubbel och de tankar om Gud som sedan ungdomen etsat sig fast i hennes huvud. Hon inbjöds till gudstjänsten och sedan har det ena lett till det andra. Idag bekänner hon Jesus som Messias och är döpt.
Tamar berättar:

– Alla dessa lagar och regler gör att det byggs upp en vägg mellan Gud och människa. Judar som inte tagit emot Jesus håller sig själva ute från Gud genom bud och lagar. De har missat kärleken, att Gud älskar och förlåter. De tror att de har Gud men har kommit bort från Gud.
Vet människor i din omgivning om att du nu tagit emot Jesus som Messias?

– Ja. När jag först berättade på jobbet blev många riktigt arga. Flera av dem är religiösa. Men jag bad till Gud om att inte bli arg och bitter. Istället var jag bara tyst och lyssnade när de skällde på mig. Nu kan vi faktiskt prata och umgås nästan som vanligt.

Och din familj?

– Mitt enda syskon är en syster. Henne försöker jag få med till kyrkan. Än så länge följer hon inte med, men det kommer nog. Evangeliet är ett erbjudande. Vi kan inte tvinga någon. Men hon kommer med i sinom tid.

Hur ser du på framtiden?

– Det kommer att bli tufft för mig, det vet jag. Men jag har Gud och den helige Ande som hjälper mig. Om jag blir svagare kan jag bara vända mig till honom. Jag är kvinna – det kommer bli svårt för mig att hitta en man. Och hur det blir med mina planer på att bli balsamerare vet jag inte. Men att varje dag läsa i Nya testamentet hjälper mig. Jag har just läst klart det en gång och skall nu börja om på nytt. Det är bra att läsa i NT varje dag. Framtiden ligger i Guds händer.

Tamar avslutar:

– Jag är så glad! När jag sökte efter vad jag ville jobba med i livet blev jag funnen av Gud. Nu ligger framtiden i Guds händer.
Även om Tamars berättelse och utsagor är just hennes egen berättelse som handlar om hennes erfarenheter och upplevelser är det en stark berättelse. Som åhörare och hednakristen från nordligaste Europa väcks många tankar kring hur man som kyrka och kristen kan och bör närma sig en judisk icke-messiansk kontext. Om detta får vi anledning att återkomma till när vi i artikelseriens tredje och sista del samtalar med Immanuelskyrkans pastor, Christian Rasmussen. Fram tills del får vi glädjas och förundras över det verk Herren utför bland sitt folk i dagens Israel.

Anders Svensson