Immanuelskyrkan – messianska judar och hednakristna under samma tak

Artikeln publicerad 29 april på Kyrka och Folks webbsida.

Under senvintern publicerades i Kyrka & Folk en artikel om landet Israel och om de teologiska utmaningar som uppstår när judendom och kristendom möts. Artikeln åtföljdes av en debatt som kunde följas i tidningen. I Israels näst största stad tillika den stad som av världssamfundet betraktas som landets huvudstad, Tel Aviv, finns en kyrka och församling med kopplingar till Sverige och Norden. Kyrka & Folk har besökt församlingen och kommer i tre artiklar skildra något om livet i församlingen och hur det är att vara kyrka i en judisk kontext.

Det första som slår en besökare van vid svenska kyrkobyggnader är kyrkans sakrala karaktär i ett land där inslaget av kyrkobyggnader är allt annat än vanligt. Visserligen finns det kyrkobyggnader även på andra håll, men då handlar det främst om kyrkor belägna vid historiska platser kända från Jesu tid. I moderna nyexploaterade områden, likt staden Tel Aviv, är det ovanligt med kyrkor – i synnerhet kyrkobyggnader av traditionellt snitt. Immanuelskyrkan är uppförd av tyska lutheraner år 1904 i syfte att tjäna den tyska koloni som då fanns på platsen. Även om en omfattande renovering med syfte att få kyrkorummet mer harmonierat med judiskt messiansk prägel ägde rum år 1977 finns fortfarande mycket av kyrkans ursprungliga karaktär kvar.

Själva kyrkobyggnaden spelar också en än mer central roll än vad vi nordbor är vana vid. Folk som på avstånd ”råkar” se kyrktornet uppsöker kyrkan för att på nära håll se vad det är för byggnad. Eftersom kyrkbygganden är fem år äldre än staden Tel Aviv uppsöker också historieintresserade kyrkan som ett led i att upptäcka stadens och landets historia. Just åldern medför också att israeliska myndigheter – paradoxalt nog i det judiska Israel – är måna om att bevara kyrkan som en historisk kulturbyggnad. Det sistnämnda på både gott och ont eftersom nödvändigt underhåll ofta blir mer kostsamt än normalt.

Men det stannar inte där. Eftersom kyrkorum och i synnerhet kyrkorum med traditionell kyrkorgel är ovanliga utgör också detta ett lockbete. Från körer och musiker kommer ofta förfrågningar om att få låna kyrkorummet, något de för det mesta får lov till så länge musiken och sången anses kunna platsa i en kyrkolokal. Regelbundet hålls i egen regi orgelkonserter vilka lockar en hel del folk. För somliga nordbor kan detta måhända verka defensivt då kyrkorummet ju primärt är till för de Kristustroendes gudstjänster – vilket ju också i och för sig är helt sant. Här måste man dock snarare notera i vilken riktning utvecklingen går än att mäta i absoluta termer. I en nordisk (post-)kristen kontext må detta vara ett steg åt fel håll, men i en kyrkoovan israelisk och judisk kontext är det tveklöst ett steg åt rätt håll när folk över huvud taget kommer till kyrkan. När man (i alla fall utåt sett) kan ursäkta sig med att gå till kyrkan för den vackra musiken är det faktiskt en hel del vunnit.
Väl på plats ligger alltid kristen litteratur framme, något som många besökare tar del av. Flera exempel finns på människor där det första kyrkobesöket blev startskottet på en process som slutade med att personen ifråga tog emot Jesus som Messias.

Det kanske allra främsta exemplet på kyrkobyggnadens centrala roll är vad som kallas ”Open church”. Varje tisdag till fredag kl. 10-14 är kyrkan öppen och bemannad med kyrkvärd. Under avslappande former kan gemene man besöka kyrkan utan att ha någon egentlig orsak och utan att också behöva förklara varför man är där. Ansvarig för denna verksamhet är den från Svenska Israelmissionen-sammanhang välkände Juan Onasiss. Mer om honom och Open church i kommande artikel.

Men det handlar inte bara om kyrkobyggnaden i sig och besök från kyrkoovana besökare. Varje sabbat (lördag) respektive söndag firas gudstjänst. Eftersom sabbaten är den dag då folk i gemen är lediga hålls gudstjänst även denna dag. Huvudspråket på denna gudstjänst är hebreiska vilket också säger något om vilka som huvudsakligen firar gudstjänst denna dag. Men även på söndagar, den traditionella gudstjänstdagen, firas gudstjänst. Huvudspråket då är engelska och gudstjänstdeltagarna av mer blandad nationstillhörighet. Under en normal vecka har man också kvinnoträff, samling för unga vuxna, lovsångs- och bibelstudiekväll liksom körövning. Därtill kommer särskilda satsningar som görs med oregelbundna mellanrum för att nå nya människor.

Utöver detta bör nämnas det gedigna diakonala arbete som utförs. En heltidsanställd diakonissa ägnar sin tid åt att möta och på diverse olika sätt ta hand om människor som befinner sig både innanför och utanför – eller någonstans mittemellan – den gudstjänstfirande församlingen. Behovet är stort. Israel är en smältdegel av folk, de flesta judar, vilka alla bär med sig sin historia. Inte sällan livsöden som också kan innehålla motgångar med mer eller mindre svåra upplevelser. Även om Israel räknas som ett utvecklat i-land finns det många människor som på ett eller annat sätt kommer i kläm eller har behov av att bara prata med någon eller få annan hjälp. Då kommer församlingens diakonissa väl till pass.

Utöver kyrkobyggnaden disponerar Immanuelskyrkan också ett mycket väl fungerande församlingshem som förutom gemenskapsutrymmen även rymmer såväl kontorslokaler som lägenheter åt dem av de anställda som är utsända från något av de nordiska länderna. En avgränsad del av församlingshemmet hyrs frekvent ut till församlingar som inte har någon egen lokal vilket är ett vanligt fenomen i Israel; exempelvis hyr både såväl en koreansk som en rysk församling in sig en bestämd dag varje vecka. Bland de anställda finns både från de nordiska länderna utsända och lokalt anställda. Till de utsända hör för tillfället såväl en prästfamilj som ett volontärpar från Danmark, diakonissan som kommer från Finland och en volontär från Norge.

Till det sammanfattande helhetsintrycket kan åtminstone två saker noteras. För det första det faktum att det finns en fungerande och vital evangelisk-luthersk församling i Israel och storstaden Tel Aviv vars drivkraft är att frimodigt föra ut det glada budskapet om att Jesus är Messias till så många människor som möjligt. För det andra det sätt varpå församlingen bedriver arbetet, ett arbete som är både heltäckande och komplett med fokus på att möta och tjäna de människor man får kontakt med just i den situation de befinner sig. Två glädjande intryck som vi, evangelisk-lutherska bekännare av svensk nation anno 2013, får ta till oss och bli uppmuntrade av.

Text och foto: Anders Svensson

Biblisk förkunnelse sedan 1999