Av Andreas Johansson
Översättning: Ing-Marie Aronsson
Vad är det vi egentligen menar när vi säger ”lag” eller ”torah”?
Vad tänker ni på när någon säger ”lag”? T.ex. som i ”svensk lag”? Eller ”lag och evangelium? Eller Lagen, Profeterna och Skrifterna? Vad tänker ni på när någon säger ”torah” תורה?
Om ni är som jag, så uppfattar vi ”lag” i ”lag och evangelium” på ett lite annorlunda sätt än vi uppfattar det då vi säger ”torah” på hebreiska. I ”lag och evangelium” är ”lag” nog så fördömande och krävande, medan ”torah” på hebreiska ger oss långt mer positiva associationer om livsglädje och bra saker.
När ordet ”torah” översätts till svenska i Bibeln, så översätts det ofta med ”lag”: ”Lycklig den vars liv är fläckfritt, den som följer Herrens lag (torah תורה”). (Ps. 119:1) (B2000) Passar då begreppsanvändningen i Ps. 119:1 in i ett protestantiskt/lutherskt sätt att definiera ”lag och evangelium”?
Vi kan ställa frågan på ytterligare ett sätt. Hur ska vi översätta begreppsparet ”lag och evangelium” till hebreiska? Jag kliade mig i huvudet många gånger på grund av detta medan jag var i Israel, för att om du säger ”torah uvsora” תורה ובשורה, så betyder inte det detsamma som när en god lutheran säger ”förkunnelsen ska innehålla lag och evangelium”. Om du ska säga ”lag” på hebreiska i meningen ”israelisk lag”, så används inte ”torah”, utan ”chok” חוק, som t.ex. i uttrycket ”chok yisra’eli” חוק ישראלי (israelisk lag).
Dessutom använder Paulus själv ordet ”evangelium” som en typ av krav. ”Det skall visa sig på den dag då Gud dömer det som är fördolt hos människorna, allt enligt det evangelium som jag predikar på Jesu Kristi uppdrag.” (Rom. 2:16)
Jag vet om att inte alla är lika nördiga som jag när det handlar om språk, men det här var faktiskt en verklig utmaning för mig i Israel. Hur skulle jag som missionär, utsänd av en luthersk organisation, förmedla ett för luthersk teologi så viktigt begrepp som ”lag och evangelium”? Ett sätt att undvika problemet kunde vara att låta bli att tala hebreiska och bara säga det på engelska ”Law and Gospel”, för de flesta israeler kan väl så bra engelska. På det sättet kunde jag ha sluppit att ta ansvar för hur det jag sa skulle landa i en judisk kontext.
Jag hoppas att ni fått en liten inblick i hur utmanande det kan vara att vara missionär hos ett folk med en annan kultur än ens egen, och hur viktigt det är att ta sig god tid till språkstudier. Sådana här kommunikationsutmaningar finns det många av i allt slags missionsarbete. De kommunikationsproblem som uppstår då en hednakristen ska förmedla något till judar blir ännu ett snäpp mer utmanande, för i vilken kultur var det som Psalm 119:1 blev skriven? Från vilket folk och vilken kultur kom Paulus? I missionsarbetet bland alla andra folkslag kan du göra en revision av bibelöversättningen om du uppdagar att ett begrepp blir missförstått, men hur ska vi förändra i den hebreiska bibeln, själva grundtexten, när orden som används där inte helt stämmer med sättet som vi hednakristna är vana att uttrycka oss på?
Intentionen i lutherskt bruk av ”lag och evangelium” är god
I lutherskt (protestantiskt) bruk av begreppen ”lag” och ”evangelium” så betyder de ”Guds krav” och ”Guds oförskylda gåva”. Själva saken med att Gud ställer krav i sina bud och att inte någon människa klarar att uppfylla buden har biblisk grund:
Hör Herrens ord, ni Israels barn! Ty Herren går till rätta med dem som bor i landet, eftersom ingen sanning och ingen kärlek och ingen kunskap om Gud finns i landet. (Hos. 4:1)
Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd. (Rom. 3:19-20)
Detta med att Guds frälsning kommer till oss helt oförtjänt har också biblisk grund. Då Gud genom profeten Hesekiel lovar att gripa in och samla sitt folk och ge dem ett hjärta av kött istället för stenhjärtat, så står det:
Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, Herren: Inte för er skull gör jag detta, ni av Israels hus, utan för mitt heliga namns skull, det som ni har vanärat bland de folk ni har kommit till. (Hes. 36:22)
Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. (Rom. 5:8)
Ett postmodernt språkbruk av begreppsparet ”lag och evangelium”
För att lyfta förvirringen till ytterligare ett litet högre plan, så bör det nämnas att i ett postmodernt och socialt begreppsbruk används ofta ”evangelium” som en ovillkorlig acceptans av livsstil och identitet som var och en uppfattar och identifierar sig själv med (tydligast betonat i samband med prideparaderna), medan lag, i den mån uttrycket används, är detsamma som förtryck och fördömelse i meningen att människor inte får lov att vara sig själva.
Torah – det som träffar
Låt oss nu försöka finna ut vad ordet ”torah” betyder på hebreiska. I hebreiskan är det så att de flesta ord har en rot. Till roten kan man sedan lägga till bokstäver och böja i lite olika former. Ofta har ord med samma rot ett sammanhang med varandra. Nu ska vi ta några exempel. Orden som är markerade med fet stil har på hebreiska roten י.ר.ה (Yud, Reysh Hey), dvs. samma rot som i ”torah”:
Jakob skickade Juda i förväg till Josef för att denne skulle visa honom vägen (lehorot להורות) till Gosen. Och de kom till landet Gosen. (1 Mos. 46:28)
Jag skall då skjuta (’oreh אורה) tre pilar i närheten av den, som om jag sköt mot något mål. (1 Sam.20:20) (För att säga att någon (inte) missar målet i slungkastning används ett ord som annars översätts ”att få till att synda”. (Dom 20:16)
Laban sade vidare till Jakob: ”Se detta röse och se denna stod som jag rest (yariti יריתי) mellan mig och dig. (1 Mos 31:51) (han lade en grundsten heter på hebreiska ”yarah even pina” ירה אבן פינה)
Hör, min son, din fars förmaning, förkasta inte din mors undervisning (torah תורה). (Ords. 1:8) Ordet för lärare heter på hebreiska ”moreh/morah” מורה)
Utifrån de här exemplen kan vi säga att Torah betyder något i stil med undervisning som träffar, ett grundläggande budskap som fångar situationen. Därmed kan vi också säga att det finns god grund till att det inte går att översätta ”lag” i begreppet ”lag och evangelium” med ”torah”.
Kallet att vara specialegendom
Då Gud gav israelsfolket ”torah” på Sinai berg, så är det väl värt att lägga märke till att de tio orden (de tio buden; 5Mos, 10:4) inte börjar med Guds krav utan med Guds handling, den handling och den gåva som Gud redan har gett:
Och Gud talade alla dessa ord: Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. (2 Mos. 20:1-3)
När Gud kallade israelsfolket till att bli Guds folk, så var det först och främst Guds val och Guds handling. Folket skulle vara Guds specialegendom (’am sgula עם סגולה), ett slags prototypfolk som kan visa resten av folkslagen på jorden vem som är jordklotets rätte ägare:
Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er till mig. Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom (sgula סגולה) framför alla andra folk, ty hela jorden är min. Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du skall tala till Israels barn. (2 Mos. 19:4-6)
Guds mening med att välja ut israelsfolket åt sig är att denna specialegendoms livsstil ska vittna om vem Gud är. Går det illa för israelsfolket, så är det Guds ära som drabbas. Efter händelsen med guldkalven läser vi:
Men Mose bönföll inför Herren, sin Gud, och sade: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag skall göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om skall jag ge åt era efterkommande. De skall få det till arvedel för evigt.” Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk. (2 Mos. 32:11-14)
Undervisningen som Gud ger i sin Torah är given för att ta tillvara Guds ära:
Herrens ord kom till mig. Han sade: ”Du människobarn, när Israels folk ännu bodde i sitt land, orenade de det genom sitt sätt att vara och sina gärningar. Som en kvinnas orenhet var deras sätt att vara för mig. Då utgöt jag min vrede över dem för det blods skull som de hade utgjutit över landet, och därför att de hade orenat det med sina avgudar. Jag spred ut dem bland hednafolken, och de skingrades i länderna. Efter deras sätt att vara och deras gärningar dömde jag dem. Men vart de än kom till hednafolken vanärade de mitt heliga namn. Man sade om dem: Detta är Herrens folk, och ändå måste de lämna sitt land. Då ville jag skona mitt heliga namn, som Israels folk vanärade bland de folk de kom till. (Hes. 36:16-21)
Gud är en
Vad går då Guds Torah ut på? Vad är det Gud vill förmedla till människorna på jorden? Det mest centrala och grundläggande Gud vill förmedla är sammanfattat i den judiska trosbekännelsen, den vi kallar Shma’ Yisra’el שמע ישראל:
Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat. Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken på din hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på din panna, Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar. (5 Mos. 6:4-9)
I Mishna (nedskrivet ca år 200) berättas det att prästerna i templet hade en fast liturgi där bland annat Shma’ Yisra’el var med. Senare har Shma’ Yisra’el blivit en del av det alla judar läser tre gånger om dagen, en extra gång på Yom Kippur och när en person är döende. Vi talar om en av de mest grundläggande identitetsmarkörerna i judisk tro och liv.
Och Jesus är enig, Då Jesus fick frågan om vilket bud som är det största i lagen (på grekiska står det ”nomos”, men eftersom de inte talade grekiska, så bör de ha sagt ”torah”), sedan citerade han Shma’ Yisra’el: Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft, och budet om att älska sin nästa som sig själv.
Sedan säger Jesus: ”På dessa två bud hänger hela lagen (torah)och profeterna”. (Matt. 22:40) Allt i Torah har sin upprinnelse i dessa två bud. Budet att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv är den grundläggande principen för allt som i övrigt sägs i Bibeln – enligt Jesus.
Lägg märke till att i Shma’ Yisra’el så kommer det en mening före själva budet om att älska Gud över allt, nämligen en faktaupplysning om att HERREN är Israels Gud och att Gud är en. Skall vi träffa rätt måste vi börja med vem Gud är. Att uppehålla sig vid Guds väsen passar inte riktigt in i ett lutherskt formulär med ”lag och evangelium”, för faktaupplysningar om Guds väsen är varken Guds krav eller Guds gåva. Gud är bara Gud. Fakta.
Låt oss ytterligare fundera lite över vem Gud är. Den hebreiska Bibeln lär en teoretisk monoteism (det finns bara en enda Gud): ”Du har själv fått se det, för att du skulle veta att Herren är Gud: Det finns ingen annan än han.” (5 Mos. 4:35)
Men mer grundläggande lär TaNaKh (Torah, Nevi’im, uKhtuvim, dvs. Lagen, Profeterna och Skrifterna) en tillbedjansmonoteism (vilka krafter, andemakter och demoner som än må finnas, så är det bara Israels Gud som ska tillbes): ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.” (5 Mos. 5:7)
Monoteismen kan uttryckas ännu starkare, som en existentiell monoteism (människan är helt beroende av Gud i allt): ”Se nu, jag, jag är Gud, det finns ingen Gud vid sidan av mig. Jag dödar och jag gör levande, jag slår och jag helar. Ingen kan rädda ur min hand” (5 Mos. 32:39)
När sedan det judiska folket reciterar ”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en”, så betyder det att Gud har ställt krav på hela israelsfolkets fulla uppmärksamhet och hängivenhet. Gud är Gud och Israel har att lyssna noga. Med ordet ”höra” menas inte ”lyssna lite förstrött och sedan göra som man vill”, utan att ”höra och göra”.
Efter att Gud har fört Israel ”ut ur Egyptens land, ur träldomshuset” (2 Mos. 20:2), så säger Gud att Israel har en enda Gud som måste åtlydas i allt: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.” (2 Mos. 20:3)
Gud förväntar sig att Israel lyssnar noga vad gäller alla livets områden, oavsett om vi i våra dagar skulle definiera olika områden antingen som sekulära eller religiösa. Gud har med allt att göra. Gud förväntar att hela Israels liv skall handla om gensvar till Israels Gud: ”Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft.” (5 Mos. 6:5) Du ska älska Gud med hela din personlighet, med allt som andas i dig och med alla dina resurser.
Hela fundamentet för Torah, Guds undervisning och uppenbarelse, är att Gud är en och att vi människor är helt utlämnade till Gud, helt avhängiga av Gud, Israels Gud. Vi har en etisk förpliktelse att böja oss för den ende Gud som finns.
Syftet med Torah Vad är då Guds syfte för sitt folk Israel med Torah, bortsett från att berätta fakta om sig själv, dvs. att Herren är en – vad är det Gud vill med Torah? Vi finner Torahs egen sammanfattning av detta:
Se, jag lägger i dag fram för dig livet och vad gott är, döden och vad ont är, då jag i dag befaller dig att älska Herren, din Gud, att vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rådslut, för att du må leva och föröka dig, och för att Herren, din Gud, må välsigna dig i det land dit du kommer för att ta det i besittning. Men om ditt hjärta vänder sig bort och du inte vill höra, och om du blir förledd och tillber andra gudar och tjänar dem, så kungör jag för er i dag att ni förvisso skall förgås. Ni kommer inte att leva länge i det land dit du drar över Jordan för att komma och ta det i besittning. Jag tar i dag himmel och jord till vittne mot er att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet, för att du och dina efterkommande må leva, genom att du älskar Herren, din Gud, och lyssnar till hans röst och håller dig till honom. Ty detta betyder liv och lång levnad för dig, så att du får bo i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder, Abraham, Isak och Jakob. (5 Mos. 30:15-20)
Gud är livets Gud, Jesus formulerade den principen på det här sättet: ”Han är inte en Gud för döda utan för levande.” (Matt. 22:32b) Gud vill liv. Vi människor är ställda i livets tjänst och både vi människor och djur är förmedlare av nytt liv till nya generationer. Det är så Gud har skapat oss. Därför är det allra första budet som står i Torah. ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er…” (1 Mos. 1:28) Just det här budet har väl vi människor uppfyllt någorlunda – bortsett då från antalet aborterade foster som hunnit bli ganska stort efterhand.
Om vi då ska börja ta itu med alla enskilda bud och regler i Torah, i Moseböckerna, så brukar många hednakristna skämta om att de som är lite yngre och obevandrade i bibelläsningskonsten inte ska börja med 3 Mosebok, för där är det så många konstiga lagar och regler. Nu finns det ganska många lagar och regler i 2, 4 och 5 Moseboken också, men är de så konstiga?
Gud är livets Gud. Därför säger Torah att vi ska välja livet. Vad är då döden? Döden är oren.
Ett exempel till: Det finns flera olika typer av offer i 3 Moseboken. En av offertyperna är syndoffret. Varför ska man offra syndoffer? När man har syndat. Vad är synd? Det kan hända en person gjort en synd, vi läser:
Om någon hör edsförpliktelsen och kan vittna om något som han själv sett eller på annat sätt fått reda på, men inte berättar det, då syndar han och bär på missgärning. Eller om någon utan att märka det rör vid något orent, det må vara den döda kroppen av ett orent vilddjur eller den döda kroppen av ett orent boskapsdjur eller den döda kroppen av något slags orent smådjur, så blir han oren genom det och ådrar sig skuld. Eller om han utan att märka det rör vid en människas orenhet, vad det än är som kan orena, och han sedan får veta det, så ådrar han sig skuld. Eller om någon utan att märka det tanklöst avlägger en ed med sina läppar – att göra ont eller gott, vad man än i tanklöshet kan styrka med en ed – och han sedan kommer till insikt om vad han gjort, så har han ådragit sig skuld i något av dessa avseenden. Då skall han, när han ådragit sig skuld i något av dessa fall, bekänna den synd han har begått. Som offer för sin synd skall han föra fram åt Herren ett hondjur av småboskapen, antingen ett tacklamm eller en killing, till syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för honom för hans synd. (3 Mos. 5:1-6)
Lägg märke till att saker som vi hednakristna är vana att se som etiska (neka att vittna, svära tanklöst) står på samma lista som handlingar som vi hednakristna helst definierar som kultiska förseelser (röra vid orena djur eller vid någon människas orenhet). Viktigt är också att lägga märke till att även om någon rör oavsiktligt vid ett orent dött vilt djur, så har den som gjorde det ändå dragit skuld över sig.
Torah pekar på livet, och därmed blir allt som inte är fullt av livskraft avslöjat som orent. Problemet för israelsfolket – och hela mänskligheten – är inte bara sådana saker som vi kallar etiska försummelser, utan också att dödskrafterna har smittat oss.
Det som var omöjligt för lagen… det gjorde Gud (Rom 8:3) Det står på många ställen i Tanakh (GT) att Israel syndat mot Gud. Landet blev orent (Hes. 36:17) Det står till och med att förbundet som Gud slutit med israelsfolket, då han tog dem i handen och förde dem ut ur Egypten, att ”det förbundet bröt de”. (Jer. 31:32) Profeten Jeremia påstår att skadan sitter enormt djupt i människan: ”Kan en nubier förvandla sin hud eller en leopard sina fläckar? Då skulle också ni kunna göra gott, ni som är så vana att göra ont.” (Jer. 13:23)
Även när själva förbundet ingicks vid Sinai fanns där några faktorer som visade att det inte skulle fungera:
När ni hörde rösten ur mörkret, medan berget brann i eld, trädde ni fram till mig, alla huvudmän för era stammar samt era äldste. Och ni sade: ”Se, Herren, vår Gud, har låtit oss se sin härlighet och sin storhet, och vi har hört hans röst ur elden. I dag har vi sett att Gud kan tala med en människa och ändå låta henne leva. Varför skall vi nu dö? Denna stora eld kommer ju att förtära oss. Om vi ytterligare får höra Herrens, vår Guds, röst kommer vi att dö. För vem finns bland allt kött, som har hört den levande Gudens röst tala ur elden, som vi har gjort, och ändå blivit vid liv? Träd du fram och hör allt vad Herren, vår Gud, säger, och tala du till oss allt vad Herren, vår Gud, talar till dig, så vill vi höra det och göra därefter.”
Herren hörde era ord när ni talade till mig, och Herren sade till mig: ”Jag har hört de ord som detta folk har talat till dig. De har rätt i allt vad de har sagt. Om de ändå hade sådana hjärtan att de fruktade mig och alltid höll alla mina bud! Då skulle det alltid gå väl för dem och deras barn. Gå och säg till dem: Vänd tillbaka till era tält. Men du skall stanna kvar här hos mig, så skall jag tala till dig alla de bud och stadgar och föreskrifter som du skall lära dem, så att de följer dem i det land som jag ger dem till besittning.”
Var noga med att göra vad Herren, er Gud, har befallt er. Vik inte av, vare sig till höger eller till vänster. Den väg som Herren, er Gud, har befallt er att gå skall ni alltid följa, så att ni får leva och det går er väl och ni får ett långt liv i det land som ni skall ta i besittning. (5 Mos 5:23-33)
Redan Moses fick budskapet om att det skulle komma en profet, en från israelsfolket, men en som ändå kunde stå i Guds närhet, och som folket skulle höra på:
Herren, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till. Det skall bli alldeles som du begärde av Herren, din Gud, vid Horeb den dag då ni var samlade där och du sade: ”Låt mig inte mer höra Herrens, min Guds, röst och låt mig slippa att längre se denna stora eld, annars kommer jag att dö.” Herren sade då till mig: ”De har rätt i vad de säger. En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag själv utkräva det av honom. (5 Mos. 18:15-19)
Det var inte så att det var något fel med Torah. Inte ens Paulus kunde komma på att säga att det var något fel med Torah:
Vad skall vi då säga? Att lagen är synd? Nej, visst inte! Men det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär,… Alltså är lagen helig och budordet heligt, rätt och gott. Har då det som är gott blivit min död? Nej, visst inte! Men synden har blivit det, för att den skulle framstå som synd. Genom det som är gott åstadkom den min död. Så skulle synden genom budordet framstå som i högsta grad syndig. (Rom. 7:7,12-13)
Smittan av dödskrafter, orenhet och uppror emot Gud sitter så djupt i oss människor – både hos judar och hos hedningar – att det var omöjligt till och med för Gud att skrämma folk till lydnad. Det fungerade inte.
Det måste komma en som hade livskrafter i sig. Då Jesus kom så bad man honom en gång att gå till Jairus hus eftersom dottern där var sjuk. På vägen dit fanns en kvinna som haft blödningar i tolv år. Hon var oren och alla som kom i närheten av henne blev orena. Så nuddade hon vid Jesus, men Jesus blev inte oren. Tvärtom så blev kvinnan ren. Och sedan gick Jesus vidare till Jairus hus. Dottern hade råkat dö och den som går in i ett hus där det finns ett lik blir som död, men Jesus går in, blir inte oren, men kallar tillbaka livet till flickan. (Matt. 9 18-26)
När sedan Jesus blir förbannad genom att hänga på ett kors, för den som blir hängd på trä är förbannad av Gud enligt 5 Mos. 21:22-23, så rinner orenheten ändå av Jesus, för som det står: ”Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden.” (Apg. 2:24) Jesus blev levande igen. Det var alltför mycket livskraft i Guds Son. Gud är livets Gud, så det skulle ju bara fattas.
Så gick det till att det ”som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden. Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden.” (Rom 8:3-4)
Lite till om begreppsanvändningen I Luthersk tradition är vi vana vid att tänka begreppsparet ”lag och evangelium” som kontraster.
Bibel 2000 på svenska har översatt John. 1:17 som en kontrast, genom att lägga till ett ”men” som det inte finns täckning för i manuskripten: ”Ty lagen gavs genom Moses, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus”.
Bibeln är full av exempel på kontrasten mellan Guds krav och Guds gåva, men när vi ska försöka använda Torah (Lag) och Evangelium lite närmare det bibliska språkbruket, så ska vi hellre se det som en kontinuitet, en frälsningshistorisk utveckling i Guds plan, ett före och efter det att Gud höll dom över synden i oss genom Jesus Messias. (Rom. 8:3)
Den norska översättningen ”Bibel 2011” har översatt Johannes 1:17 som har en kontinuitet, en frälsningshistorisk utveckling: ”För lagen blev given genom Moses, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.”