Från Ordet & Israel nr 4, 2017
Av Poul Arne Nyborg
Översättning: Ing-Marie Aronsson

De flesta vet att Martin Luther, under den senare delen av sitt liv, skrev en del barska skrifter mot judarna, bl.a. ”Om judarna och deras lögner” från 1543. Men varför gjorde han det? I denna artikel ska vi försöka att finna svaret. Inte för att försvara Luther, men för att det är viktigt att förstå den man, som står som ett andligt fyrtorn för miljontals kristna, och som är en av de mest epokgörande personerna i Europas historia.

Centrum hos Luther
Det centrala i Luthers teologi är rättfärdiggörelsen genom tro: läran om att alla människor, utan undantag, har syndat mot Gud och därmed kommit in under hans vrede. Men därför att
Gud älskar oss, har han sänt sin son, som tar på sig skulden för vår synd och tar straffet för den. Därför kan varje människa genom tron på Jesus Kristus bli rättfärdig inför Gud – även om hon fortfarande är en syndare. Endast tron på Jesus frälser. Goda gärningar, avlat, kyrkans traditioner, iakttagandet av yttre regler, omskärelse eller härstamning kan och får inte blandas in i frågan om hur man blir frälst. Frälsningen är Guds gåva.

Denna evangeliska frihet var Luthers personliga kraftkälla, men var också den sak han arbetade för. Det arbetet kom först och främst till uttryck i form av uppgörelsen med katolska kyrkan, men också i form av uppgörelse med andra kristna riktningar – och judarna. Alla,
oavsett bakgrund, måste uppge tron på egen förtjänst och finna Guds nåd i Jesus Kristus. I den frågan sker det ingen förändring hos Luther.

Reformationen blev en långdragen process. Efter att Luther slagit fast sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg 1517, arbetade han under de följande 29 åren konstant för att utbreda och förankra den nyvunna evangeliska klarheten.

Reformationen fick snabbt fotfäste på många ställen – men inte hos judarna. Omvändelserna var få, och någon samlad väckelse bland judarna blev det aldrig tal om. Detta fick betydelse
för Luthers syn på judarna; den blev mer och mer dyster, i takt med att omvändelserna uteblev.

Det började bra
Då Luther 1519 – 21 höll sina föreläsningar över Psalm 1-22, kommenterade han också Psalm 14:7, där det står: ”O, att det från Sion kom frälsning för Israel! När HERREN gör slut på sitt
folks fångenskap, då skall Jakob jubla, Israel glädja sig.” Här försvarar Luther judarna och folkets betydelse: ”men (psalmisten) tillägger ”från Sion”; för att visa, att varken de eller något annat folk skall erfara någon frälsning, utom den som är i Kristus och som blev meddelad på Sion, varefter den har utbrett sig över hela jorden, och genom den skall judar och hedningar omvändas, oavsett hur de nu rasar emot den (Luk. 1:37): ”för att för Gud är inget omöjligt”.
Och Rom. 11:23: ”Men även de andra kommer att bli inympade, om de inte blir kvar i sin otro. Gud har ju makt att ympa in dem igen.”

Luther fördömer också de kristnas förföljelse av judar: ”Därför är vissa kristnas raseri fördömligt (om man nu överhuvudtaget kan kalla dem kristna), när de menar att de gör Gud en tjänst med att på det mest hatfulla sätt förfölja judarna, tänka allt möjligt ont om dem och med stolthet och förakt håna dem för deras bedrövliga olycka, när man efter exemplet i denna psalm och hos Paulus i Rom. 9:1, av hela sitt hjärta skulle vara ledsen på deras vägnar, känna
medlidande och oupphörligt bedja för dem.”

1523 arbetade Luther aktivt med frågan om judarnas omvändelse. Det var speciellt uppmuntrande för Luther, när en judisk rabbin vid namn Jakob Gipher blev kristen, delvis genom Luthers egen förkunnelse. Luthers vänskap med honom medverkade till att han 1523 utgav skriften ”Att Jesus Kristus föddes som jude”. Här ger Luther vägledning till de judiska konvertiter som har låtit döpa sig, men som saknar undervisning i den kristna tron. Samma år sände Luther sin bok till Gipher. I det medföljande brevet ger han ännu en gång uttryck för optimism, när det gäller judarnas omvändelse: ”När nu evangeliets gyllene ljus uppstiger och sprider ett ljust sken ikring sig, så finns hoppet på plats, att många bland judarna blir omvända
på ett allvarligt och ärligt sätt och vänder sig från världen till Kristus, såsom du och flera andra, en kvarleva av Abrahams säd, som blivit frälst av nåd.”

En utveckling som börjar att gå baklänges
Som nämnt drabbar verkligheten Luther hårt. Inte endast uteblir judarnas omvändelse, utan krav på att hålla Mose lag börjar dyka upp hos vissa kristna grupper. Som Luther ser det börjar utvecklingen att gå baklänges.

Under perioden 1537 – 38 spetsar situationen till sig. Luther tar emot besked från sin vän greve Wolfgang Schlick af Falkenau i Mähren, som berättar om judar som missionerar bland
kristna i hans område. Luther sänder sitt svar i pamfletten ”Brev till en god vän: Mot sabbatsdyrkarna”. Här ger han råd och vägledning till de kristna, som är frestade till att överta judiska lagar och regler. Det är den evangeliska friheten, själva reformationens centrum, som
är hotad, säger Luther. Detta är utan tvivel grunden till att han inte nöjer sig med försvar, utan går till angrepp, som han tidigare gjort mot påvedömet.

Även om tonen i denna skrift är förhållandevis försonlig, korsar Luther en avgörande gräns, då han mera än antyder att Gud har övergivit det judiska folket: ”Det finns ingen profet, och
de har inget ord från skriften, som talar om för dem hur länge denna exil skall vara. De kommer att vara så sorgligt plågade på obestämd tid, medan de vandrar omkring utan mål, utan profeter eller Guds ord. Gud har aldrig gjort något sådant tidigare, och han skulle inte
göra det nu, om inte hans Messias hade kommit och hans löften inte hade blivit uppfyllda. För han lovade, att Davids tron inte skulle vackla eller prästernas offer inte skulle upphöra, och likväl har både Davids tron och Moses altare blivit ödelagda tillsammans med Jerusalem och har legat övergivna i 1500 år. Medan Gud förblir tyst på ett sätt som han aldrig var det i Egypten eller den andra exilen.”

Det sista steget
Då Luther ger ut boken ”Om judarna och deras lögner” 1543, är situationen ytterligare tillspetsad. I bokens inledning skriver han: ”Jag hade satt mig före att inte skriva mer varken om judendomen eller emot den. Jag har emellertid erfarit att de skändliga, ogudaktiga människorna inte håller upp med att locka de kristna till sig. Därför har jag låtit denna lilla bok komma ut, så att jag kan vara bland dem som gör motstånd mot dessa, judarnas giftiga
förehavanden, och råda de kristna till att vakta sig för judarna”.

Boken är alltså skriven till kristna och innehåller argument mot judendomen. Luther ger en grundlig redogörelse för, att varken judarnas härstamning från Abraham, deras omskärelse, Mose lag eller deras anknytning till det förlovade landet ger dem något företräde i förhållande till Gud. Mest utrymme använder Luther till att bevisa att Messias redan har kommit, och att judarna också på denna avgörande punkt har tagit fel. Hela vägen genom skriften använder han övervägande argumentation hämtad från det Gamla Testamentet, som judar och kristna har gemensamt. Luthers konklusion är att judarna är oförbätterliga och deras lära så farlig att myndigheterna måste gripa in och att prästerna måste varna sina församlingsbor.

Luthers ofta citerade förslag till myndigheterna lyder:

• Att man sätter eld på judarnas synagogor.
• Att man river ner och ödelägger deras hus.
• Att man tar ifrån dem alla deras bönböcker och Talmudskrifter.
• Att man under dödsstraff förbjuder de judiska rabbinerna att undervisa.
• Att man fullständigt tar ifrån judarna rätten att resa fritt omkring.
• Att man förbjuder dem all ockerhandel och konfiskerar deras kontanter.
• Att man delar ut redskap till de unga judarna och låter dem utföra fysiskt arbete.

Hur kan Luther komma fram till så ohyggliga förslag? För det första genom att han systematiskt överdriver judarnas inflytande och tillskriver dem det ena onda motivet efter det andra. I denna skrift faller Luther i de flesta av de fallgropar, som han själv varnat för i sina tidigare skrifter. Han anklagar judarna för att vara hatfulla och för att ha begått ritualmord på kristna, för att ha dödat Kristus, för lättja, för girighet och för utsugning av fattiga kristna genom ockerräntor och så vidare. Både språket och anklagelserna är utomordentligt häftiga.

För det andra tar han nu konsekvensen av att han ser det judiska folket som förkastat och förhärdat. De kan inte föras till omvändelse, och därför ska de inte behandlas som presumtiva kristna, utan som evangeliets fiender. De kristna ska göra bruk av det som Luther kallar ”sträng barmhärtighet”, för att begränsa utbredningen av den judiska läran och för att inte dra skuld över sig själva.

Mot slutet av skriften säger han: ”Om Gud nu eller på yttersta dagen kommer att säga till oss: Hör du, du är kristen och har vetat att judarna offentligt har hånat och förbannat min son och mig, men du har givit dem utrymme och möjlighet till det och också värnat och beskyddat dem, så att de obehindrat och ostraffat kunnat göra det i ditt land, din stad och ditt hus – säg mig; Vad ska vi svara på det?”

Glömde löftet om trofasthet
Ända fram till sin död höll Luther fast vid den negativa syn på judarna, som kommer så kraftigt till uttryck 1543. Det var en tragisk utveckling, inte minst i ljuset av den konsekvens som Luthers negativa syn på judarna har haft genom historien, senast under nazismen i Tyskland.

Men det var också en sorgesam utveckling, när vi ser på Luthers egen utveckling. Han höll fast vid evangeliets centrum i hela sitt liv. Men oundvikligen uppstår frågan, varför han inte också höll fast vid de många löften om Guds trofasthet mot det judiska folket, som upprepas så ofta i både det Gamla och det Nya Testamentet? Här lät han sig distraheras av den under 1500 år skenbara tystnaden från Guds sida, och gav upp hoppet om att judarna skulle se Jesus som sin Messias.

På ett underligt bakvänt sätt kom Luther att bekräfta en av sina egna huvudsatser: sola scriptura – skriften allena. Då han inte längre kunde hålla fast vid Bibelns vittnesbörd om Guds trofasthet mot sitt egendomsfolk, rycktes han med av händelseförloppet och avslutade med att stå som företrädare för den antijudiska hållning, som han tidigare talat emot. Låt detta vara en maning till oss alla, att vi varken i eufori eller missmod över det vi ser omkring oss, glömmer vad som står skrivet.

Poul Arne Nyborg