Judarna är Guds folk – och behöver evangeliet

Debattartikel i Kyrka och Folk nr 32-33, 2015
Av Carl-Henrik Karlsson

Det råder en stor förvirring inom kristenheten vad gäller vårt förhållande till det judiska folket, vilken roll de har idag och frågan om judarnas frälsning.

Det är glädjande att det i början av hösten kommer bli en teologisk konferens i Göteborg som kommer bearbeta några av de här frågorna, men samtidigt behöver vi få till ett samtal om detta i våra församlingar. För detta är inget specialämne för oss teologer, utan det angår alla kristna.

För Paulus var det ingen motsättning mellan judendom och kristen-
dom. Judarna hade tagit emot förbundet, lagen och löftena. Bland annat löftet om Messias, eller Kristus som grekerna sade. Den första kristna kyrkan var helt igenom judisk, och andra inom judendomen såg de kristna som en av flera rörelser inom den judiska religionen.

Det var först efter templets fall och Jerusalems förstörelse år 70 – i samband med att den rabbinska judendomen (som vår tids judendom är sprungen ur) började ta form – som judendom och kristendom började uppfattas som olika religioner, även om det inte cementerades förrän längre fram.

Frågan om kyrkans förhållande till det judiska folket blev tydligt aktualiserat på 1900-talet genom antisemitismen, förintelsen och upprättandet av staten Israel 1948.

Om vi menar att Jesus är Kristus – alltså den utlovade Messias, så är han framförallt det för judarna.

Om vi menar att Jesus var den som upprättade förbundet med sitt folk, så var det i första hand det judiska folket han kom till och som han upprättade förbundet med, om vi skall tro det Nya testamentet.

Om vi menar att Jesus är hela världens frälsare – så är han det först och främst för judarna.

Det blir en fullständig motsägelse att säga att Jesus är hela världens frälsare, för att i nästa andetag antyda – som en del idag gör – att judarna inte behöver honom eller att de har en annan väg. Sådana försök är bara teologiska efterkonstruktioner som försöker lägga tillrätta och som inte håller tätt nå­gonstans. Det finns flera varianter på detta både inom proisraelisk frikyrklighet och mer liberalt orienterade religionsdialogförespråkare.

Om inte Jesus (Yeshua) är judarnas Messias och frälsare så har vi kristna än mindre en frälsare. Men nu är han deras efterlängtade, och fler och fler judar välkomnar idag Jesus som Messias. Det är idag en växande rörelse i världen, och jag fick möta en del av den på min resa i Israel i slutet av maj. Dels i församlingar, dels vid deras stora årliga fest under pingsthelgen.

Den messianska rörelsen är mångfacetterad men ofta vittnar dessa judar om att när de tagit emot Yeshua som den utlovade Messias har de blivit än mer judiska. Den sista pusselbiten läggs på plats. Hörnstenen som byggmästarna valde bort.

I vår lutherska tradition har vi ibland matats av en alltför förenklad bild av det judiska folket. Jag är osäker på hur det kommer sig, men av någon anledning verkar det sitta djupt hos många. Lag och evangelium har – kanske av välvilja och försök till pedagogisk förenkling – ibland blivit synonymt med GT i motsats till NT.

Judendom har fått stå för gärningslära, och kristendom för nåd och kärlek – trots att gärningslära grott och gror långt in i våra sammanhang; och trots att NT är en nästan helt igenom judisk skriftsamling. Lag och evangelium möter oss, enligt vår evangelisk lutherska lära, genom hela Guds Ord. Gud förändrades inte mellan GT och NT. Inte heller människan …

Skillnaden var juden Jesus – judarnas Messias och hela världens ende frälsare.

Till detta kommer att vi i långa tider inte tagit in Guds nådeshandlande med sitt förbundsfolk; att han som av nåd kallade folket ut ur slaveriet till det förlovade landet – och av nåd gav buden till det folk som han först räddat – aldrig tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse.

Det faktum att det judiska folket i stort inte har kunnat se sin Messias rycker inte undan det faktum att de är utvalda till att vara i den Högstes tjänst. De bär i detta nu kallelsen att vara ett ljus för folken. Och vi hedningar, som av nåd blivit en del av det enda gudsfolket, har ett ansvar att ge tillbaka det som gjorde att vi blev inlemmade i förbundet.

I Sverige har detta ansvar med att ge tillbaka en lång historia. 1875 grundades Svenska Israelsmissionen. Pionjä­rerna har trampat upp stigar vi nu får gå. Nu är det vår tur att i tacksamhet och kärlek ge evangeliet tillbaka till det folk som först gav oss det. Detta uppdrag angår varje kristen och varje församling som vill hålla sig till apostlarnas lära och följa i deras fotspår.

Samtidigt är det en förmån, något som vitaliserar oss som enskilda och församlingar. För en kristen är det naturligt att ge till mission, men alla kan inte ge till allt. Men alla kan vara med och be, och det är där som varje missionsarbete börjar.

Carl-Henrik Karlsson
Ordförande i Källan

Biblisk förkunnelse sedan 1999