Av Andreas Johansson
Från Livskällan nr 1/2021

Jude eller kristen?

De flesta kristna vet om att kristen tro har en judisk bakgrund – men då som ett förbipasserat stadium. Därför envisas man med att man måste välja: antingen jude eller kristen. 

Den (hedna-)kristna kyrkan har på sin sida betonat distansen mellan kristendom och judendom. Av judar som önskade dop, har krävts att de avsade sig all judisk identitet. Präster skulle avsättas och lekmän skulle exkommuniceras om de deltog i firandet av judiska högtider eller tog emot deras gåvor som osyrat bröd.

På samma sätt har man på judisk sida vant sig vid att tänka att man inte kan vara jude och ”kristen” samtidigt. Dagens judendom är ofta väldigt tolerant och visar stor förståelse för att andra folkgrupper har sina egna religioner. Dagens judendom bedriver inte mission för att icke-judar ska anta judisk tro och ofta är det helt godkänt i judiska kretsar att judar är ateister, men ändå erkänns som judar, att de kan ha buddha-statyer i sitt hem, men ändå vara judar, och de kan bedriva yoga och ändå vara judar. Men är de döpta och tror på Jesus, så räknas de inte längre som judar.

Men Jesus var ju jude…

Jesus var jude. Från början var 100% av dem som trodde på Jesus just judar. Vad hände i processen från att det var självklart att den som tror på Jesus är jude, till att det av många anses som omöjligt att vara jude och tro på Jesus samtidigt?

En del tänker sig judisk religion som en lång linje från Abraham och Mose och ända fram till i dag, och på en punkt i historien var det några utbrytare som gick ur och bildade en egen grupp (Figur 1). Med tanke på att den judendom som existerade på andra templets tid är väldigt olik dagens judendom är det bättre att tänka sig tempeljudendomen som mor till två döttrar: rabbinsk judendom och kristendom (Figur 2).

Granskar vi de historiska källorna visar det sig att vi behöver förbättra modellen ytterligare för att den någorlunda ska motsvara vad som historiskt hände: Starten i figur 2 med andra templets judendom är riktig, men det räcker inte att ta med att två grupper växte fram, utan det behövs tre huvudgrupper: 1) rabbinsk judendom, 2) jesustroende judar och 3) ”inympade jesustroende icke-judar”, dvs ”hednakristna” (Figur 3). Om man vill förstå relationen mellan dagens rabbinska judendom och dagens hedna-kristendom, så är det just denna tredje grupp som inte syns i de två första figurerna som är allra viktigast.

En judisk rörelse

Jesus började sin verksamhet i templet och i synagogan – typiskt judiskt. Att Jesus och hans lärjungar påstod att han uppfyllde profetiorna tillför inget ojudiskt. Både Josefus och Apostlagärningarna berättar om flera andra messiaskandidater, som Tevdas, Judas från Galileen. Ännu något senare, under det andra romerskt-judiska kriget 132–135 e.v.t. utropades Simon Bar Kochva till Messias av rabbi Akiva.

Pingstdagen som skildras i Apg 2 var på inget vis ”den första pingsten”. Tvärt om: det var en helt vanlig traditionell pingstdag för det judiska folket, då judar från diasporan var samlade i Jerusalem. Judar från alla dessa länder pratade sina egna språk, och de kallas därför parter, meder, araber osv. Petrus predikade för dem, och kallade dem för ”israeliter”, ”judiska män”, plus att stilen i hans predikan är helt judisk. De tre tusen människorna som kom till tro och döptes var alla judar. Var döptes så många människor? Man har hittat judiska reningsbad (mikva´ot), i trapporna på vägen upp mot templets södra mur, så det finns goda skäl att räkna med att det var dopplatsen.

Tanken om att icke-judar skulle samlas till Sion är heller inte ojudisk. Många judar räknade på den tiden med att icke-judar skulle samlas till Sion. Judar på den tiden och flera hundra år framåt, bedrev mission, dvs proselytverksamhet. De flesta synagogor i diasporan hade en andel icke-judiska gudstjänstbesökare som kallades ”gudfruktiga”, just därför att de identifierade sig med det judiska folkets tro, men inte hade tagit steget fullt ut och konverterat.

Judendom för icke-judar

Det som var nytt var att Petrus följde med hem till romaren Kornelius (som var en av dessa gudfruktiga) trots att han var oomskuren. Nytt var också att Kornelius och hans hus döptes in i jesusrörelsen utan att omskäras först.

Händelsen med Kornelius och Paulus missionsverksamhet bland hednafolken förde till att de behövde definiera, inte om, men hur hedningarna skulle få vara med i jesusrörelsen, eller ”Vägen” (Apg 9:2). Skulle de först bli judar och omskäras, eller kunde de komma direkt till Jesus? Beslutet i Apg 15 och Paulus budskap är att de kunde komma direkt till tron på Messias, dvs en ”judendom för icke-judar”.

Jesustroende judar i Kyrkan

I slutet av flera av Paulus brev står det hälsningar till och från olika personer, och ganska ofta preciseras det vem av dem som var judar. Det säger något om den tydliga judiska närvaron i det många i dag tänker var hednakristna församlingar.

Då Paulus kom tillbaka till Jerusalem efter sin tredje missionsresa var församlingen i Jerusalem glada för att hedningarna kom till tro. Frågan om omskärelse för hednakristna var avklarad: De skulle inte omskäras och inte förväntas leva efter judiska seder. Men det betydde inte att de jesustroende judarna slutade att leva som judar: [D]et finns tiotusentals bland judarna som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen (Apg 21:20).

Var stod Paulus själv i denna fråga? Paulus, hedningarnas apostel, hade tidigare varit väldigt tydlig med att t.ex. Titus – en icke-judisk nära medarbetare – inte skulle omskäras, eftersom han ville att evangeliets sanning skulle bevaras (Gal 2:5). Men Paulus hade också sörjt för att en annan nära medarbetare, Timoteus, blev omskuren (Apg 16:3).

Hur skulle Paulus reagera på den oro många av de judiska jesustroende i Jerusalem och Judéen kände? Jakob och de äldste uppmanade Paulus på detta vis: Gör därför som vi säger: Vi har fyra män som har avlagt ett löfte. Ta med dem och rena dig tillsammans med dem och betala för dem så att de får raka huvudet. Då förstår alla att inget av det de har hört om dig är sant, utan att du själv står fast vid lagen och håller den (Apg 21:23-24).

Paulus, hedningarnas apostel, som inte skräder orden mot ”judaisterna” i Galaterbrevet, gör som han blir uppmanad: Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem. Sedan gick han in i templet och meddelade när reningsdagarna skulle vara avslutade och offret bäras fram för var och en av dem. (Apg 21:26). Paulus var alltså med på att offra i templet – över 15 år efter att han själv kom till tro på Jesus som Messias!

När Paulus som fånge i Rom träffar sina landsmän, de judiska ledarna i Rom, säger han: Bröder, jag har inte gjort något ont mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder (Apg 28:17). Hade Paulus själv levt som en hednakristen, så hade han inte kunnat uttala sig som han gjorde till de judiska ledarna i Rom – utom möjligtvis i fall han medvetet ville lura dem.

Är Paulus inkonsekvent? Eller med andra ord: Kan det vara så att Galaterbrevet är ett äkta Paulus-brev, medan Lukas ”hittar på” en ohistorisk paulusfigur? Sådana teorier har framförts, och om vi ska hålla oss till ”två grupper”, som i figur 1 eller 2, är en sådan slutsats mycket rimlig. Men texterna i NT – tillsammans med senare källor från historien – indikerar att vi bör förstå teologin och kyrkohistorien utifrån ”tre grupper”, som i figur 3:

a) judar som inte tror på Jesus, 

b) judar som tror på Jesus och 

c) icke-judar som tror på Jesus

Om vi tolkar aposteln Paulus ord och handlingar utifrån att han själv tillhörde gruppen ”judar som tror på Jesus” så skulle jag hävda att vi slipper att räkna med en man med två olika personligheter, en ”brev-Paulus” och en ”apostlagärning-Paulus”. Då blir det tvärt om: Vi ser en människa som är hängiven sin Herre och konsekvent mot sina principer.