Från Ordet & Israel nr 4 2021
Av Hakon Christensen, ordförande
Sv. övers. I-M Aronsson
Hur blev människor frälsta under Gamla testamentets tid? De kände ju inte till Joh. 3:16. Israeliterna hade ju visserligen Mose lag, men den hade de inte precis haft någon större framgång med att hålla.
Frågan om hur människor under Gamla testamentets tid blev frälsta, är oerhört väsentlig. För med svaret på den frågan får vi sagt en hel del, inte bara om vår syn på Israels roll och funktion i frälsningshistorien, utan också om förhållandet mellan Gamla testamentet (GT) och Nya testamentet (NT) och därmed om, vem och hur Gud är i mötet med syndare.
För många ligger det nära till hands att tänka att det är en klyfta mellan GT och NT: GT med Israel och Mose lag var plan A. Men då den visade sig inte fungera som det var tänkt, för att Israel inte levde upp till sin kallelse, så uppfann Gud plan B och sände Jesus.
Men den uppfattningen är felaktig. Guds väg till frälsning för syndare har alltid varit densamma: omvändelse och tro. När Jesus i början av Markusevangeliet säger: ”omvänd er och tro på evangeliet!”, så förkunnar han just exakt samma väg till frälsning, som gällde i GT.
Exempel på tro i det Gamla testamentet
Det är inte svårt att finna exempel på människor i GT som blev andligt förnyade, omvände sig och uppenbart ägde den frälsande tron. Noa ”hade funnit nåd inför Herrens ögon”, och var ”en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud”. (1 Mos 6:8-9). Man kan också nämna Hanna (1 Sam 1-2), Rut och de många av Judas kungar varom det står, att de ”gjorde vad som var rätt i Herrens ögon”.
Vi ska se på tre exempel från GT, som understryker den här kontinuiteten mellan GT och NT.
Abram: Blev räknad som rättfärdig för sin tro
I GT berättas något om att Abram (som senare fick namnet Abraham) och hans familj hade tillbett avgudar i Ur (Josua 24:2-14). Abram var hedning. Det grundläggande beviset på hans omvändelse från avgudadyrkan till en frälsande tro är, enligt Hebreerbrevet, hans respons på Herrens kallelse att lämna Ur och resa mot det land, som skulle visa sig vara Kanaan (Heb. 11:8).
Det är obestridligt att hans omvändelse och frälsande tro är helt igenom äkta. NT använder helt enkelt Abram som huvudexemplet på vad sann omvändelse och frälsande tro är (Rom 4:1-12, Gal 3:7-9).
Man kan invända, att människorna på GT:s tid inte kunde uttrycka och formulera tron på Jesus Kristus på samma sätt som på NT:s tid, av den enkla orsaken att Jesus inte levt vid den tidpunkten. Det är till viss del korrekt, men Paulus kommer med ett klart bibliskt motdrag till den invändningen, när han i Rom 4, med referens till Abraham, citerar GT och slår fast, att ”Abraham trodde Gud, och det blev räknat honom till rättfärdighet”.
Rahab: Ett förvandlat liv
Omedelbart innan israeliterna intog landet, som Gud hade lovat dem, blev en kanaaneisk kvinna med tvivelaktigt rykte omvänd (Josua 2).
Omvändelsen och tron kom inte som ett resultat av en dogmatisk undervisning om försoning, blod, lag och evangelium. Nej, tron föddes genom att hon såg det levande trosliv i Israel, som vittnade om Guds storhet och allmakt. Genom det kom Rahab till insikt, att Israels Gud ”är Gud uppe i himlen och nere på jorden” (Josua 2:10-11).
Omvändelsen och tron visade sig i aktiv handling. Här skapades en ny relation, som var långt mer än en passiv åskådarroll. Vi ser på åtskilliga ställen i GT, att det är Israels levande trosliv, som får hedningar att vända om och ta emot frälsning (t.ex. 2 Mos 28:11, 1 Kung 17:24, 2 Kung 5:15).
NT är inte i tvivel. Rahabs förvandlade liv är ett exempel på samma tro som kännetecknade Abraham. ”Genom tron undgick skökan Rahab att gå under tillsammans med dem som inte trodde, eftersom hon hade tagit emot spejarna som vänner”, står det i Hebr 11:31. Också Jakob 2:25 använder Rahab som exempel.
Sjömännen: Gripna av fruktan för Herren
En av de mest fantastiska berättelserna om omvändelse och tro i GT handlar om ett skepp som råkar i stark storm mellan Jafo och Nineve, på vilket en olydig profet vid namn Jona är passagerare. Nyckelordet i berättelsen om sjömännens omvändelse och frälsande tro är ”fruktan”. Berättelsen i Jona 1, har en tydligt framåtskridande riktning:
a) Vers 5: ”Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud.”
b) Vers 9: ”Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himmelens Gud.”
c) Vers 10: ”Då greps männen av stor förskräckelse.”
d) Vers 16: ”Och männen greps av stor fruktan för Herren.”
Bekännelsen i vers 16 är ett eko av GT:s lovprisning av Gudsfruktan som uttryck av ett rätt förhållande till Gud (t.ex. 5 Mos 8:6, Job 28:28, Ps 112, Ords 1:7, 9:10). Den uttrycker en levande relation av vördnad, lydnad och tro. Dessa sjömän satte allt sitt hopp till Jonas Gud med bönen: ”Herre, låt oss inte gå under för den där mannens skull och låt inte oskyldigt blod komma över oss, för du, Herre, har handlat efter din vilja” (vers 14). Fruktan för havets raseri i vers 5 avlöstes av ”stor fruktan för Herren.”
I mångt och mycket påminner sjömännens omvändelsehistoria om vad som hände med Israels folk när de blev befriade från slaveriet i Egypten. I 2 Mos 14:31 står det; ”När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose”.
Det går således en rak linje från dessa exempel i GT till NT:s starka förmaning i t.ex. Upp. 14:7, där det står: ”Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna.”
Fortskridande uppenbarelse
Men varför förklarar GT inte starkare och i klarspråk, att frälsningen sker genom omvändelse och tro? Vi kommer nog inte svaret närmare än att denna sanning är mycket klart illustrerad i det levande livet i GT, medan en mer systematisk dogmatisk förklaring låter vänta på sig.
Gud har uppenbarligen bedömt att det var lämpligt att vänta med den fullständiga uppenbarelsen till NT:s tid. Det ska vi inte förundra oss över, för det är åtskilliga andliga sanningar, som är illustrerade i GT, och som blir förklarade först i NT.
T.ex. berättas i NT för oss, att när Adam syndade i Edens lustgård, gjorde han det som representant för hela mänskligheten (Rom 5:12-21, 1 Kor 15-22). Men i GT har vi endast berättelsen om Adams personliga synd. Då Gud kom till Adam i trädgården och talade om för honom att han skulle dö, om han åt av trädets frukt, sa han inte: ”Du och alla dina efterkommande ska dö.” Han sa bara att: ”den dag du äter av det skall du döden dö”. En bibelläsare kan inte, endast utifrån GT veta, att Adam står som representant för hela mänskligheten. Det blir tydligt illustrerat i Kains och Abels liv, att de ärver förbannelsen, men Gud fann det så att säga lämpligt att vänta med den mera läromässiga förklaringen till NT, kanske av pedagogiska skäl, för den överensstämmer väldigt bra med den läromässiga förklaringen om återfödelse, omvändelse och tro.
De troende i GT blev frälsta genom omvändelse och tro på Jesu (framtida) offer, på samma sätt som vi i dag blir frälsta genom omvändelse och tro på Jesu offer som redan har skett. De blev så att säga frälsta i förskott, medan vi blir det i efterskott.
Tron var och är nog
Den överordnade principen är egentligen mycket enkel.
På GT:s tid blev en människa helt enkelt frälst genom att tro på Israels Gud. På Abrahams tid hade Gud uppenbarat en viss del av sin frälsningsplan, och Abrahams ”ansvar” var att tro denna del – och det var nog!
På Davids tid hade mer blivit uppenbarat. T.ex. ger offerlagarna och de judiska festerna en antydning om frälsning genom försoning. Det var nödvändigt för David och hans samtid att gripa tag också i denna uppenbarelse i tro – och det var nog!
Profeten Jesaja lade till ytterliga information om att frälsningen knöts till en kommande Messias, och i hans samtid fick tron ytterligare kött på benen – och det var nog!
Vad denna princip är befriande också för oss i dag, som har hela NT, och som därför mycket mera känner till Guds frälsningsplan, än man gjorde på GT:s tid. Och på den nya jorden, kommer vi att kunna se den i ett ännu klarare ljus. Men redan nu står det fullständigt klart, att vi som lever i dag, lyckligtvis lever efter exakt samma princip, som gällde på gammaltestamentlig tid.
Omvändelse och tro handlar inte om att jag förstår allt i Guds frälsningsplan från början till slut – utan om att jag tror det jag förstår. Om det är mycket eller litet är inte det avgörande, Om jag har hög intelligens och är högutbildad, eller om jag inte kan redogöra för teologins stora linjer, gör ingen skillnad. Den frälsande tron är också i dag den tro, som visar sig i tro, och lydnad för det lilla som jag har fått uppenbarat och förstår – och inte på det som jag inte fått uppenbarat och därför inte har insikt i.
Samma sätt
Nej, personerna i GT kände inte till Joh. 3:16! Men själva saken var inte främmande.
Ja, de hade visserligen Mose lag, men den hade israeliterna ändå inte någon framgång med att följa. Och nej, det har vi inte heller i dag. Och det har heller aldrig någonsin varit Guds plan, att vi skulle bli frälsta genom att hålla lagen.
Men frestelsen att bygga sin frälsning på sina egna gärningar och prestationer är exakt densamma i dag som den gången. Och det är dödens väg. Det är förtappelsens väg här i tiden och sedan i evigheten.
Gud har, redan innan världens grund blev lagd, bestämt, att frälsningen i alla tider endast är knuten till tron på hans son (Ef. 1:4). Det ligger i sakens natur att detta också gäller alla människor, sedan världen grundlades.
Övergången från GT till NT markerar inte något nytt i den meningen. Kontinuiteten i det sätt som Gud har bestämt att en människa ska bli frälst är intakt. ”I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt” (Ef. 1:7-8)! Och så har det varit från det att världen blev grundlagd.