Avi Snyder, ledare för den europeiska delen av Jews for Jesus.
Översättning av Josefin Olsson.
Ett skutt ut över avgrunden
På hösten 1991 flyttade min fru Ruth och jag till Sovjetunionen, just då den höll på att rasa samman. Trots kaoset, eller kanske på grund av det, var vi övertygade om att nu vore det perfekta tillfället att ta de Goda Nyheterna till regionen. Människor behövde få veta att det finns hopp och en framtid för den som ångrar sina synder och öppet bekänner att Messias (Yeshua) har dött och uppstått för att rena oss från dem. Så, tillsammans med våra tre barn och en kollega vid namn Elizabeth Terini flyttade vi till Odessa, Ukraina. Vårt mål var att föra evangeliet till det judiska folket och att etablera en judisk evangelisk ministry där alla anställda kom från Sovjet.
Frukt utan motstycke
Från det att vi drog igång verksamheten, märkte vi att människor var anmärkningsvärt öppna för att ta emot evangeliet. Det var förstås Gud som låg bakom denna öppenhet, men på ett världsligt plan kan vi hänföra den till åtminstone följande fyra faktorer:
1. Kommunismens fall: Sovjetunionens kollaps blottade osanningen i den ateistiska ”religionen, ” på vilken regimen hade varit uppbyggd. Fallet ledde till att ett ideologiskt vakuum uppstod som människor behövde fylla.
2. Trons förbjudna frukt: Det faktum att regimen förbjöd religiös undervisning och information, hade gjort evangeliet till något av en förbjuden frukt. Människor ville veta vad det var som de inte hade fått läsa eller lyssna till.
3. En generell törst efter information: Ofta var det inte evangeliet i sig som lockade. Människor längtade efter information oavsett innehåll, form och storlek. Jag minns en gång då jag stod i ett gathörn i Odessa och tryckte en lokal adress på baksidan av de traktat jag snart skulle dela ut. När jag läste traktaten började människor samlas i ring runt mig för att vara säkra på att själva få ett av papperna i min hand. Jag är säker på att många av dem inte hade en aning om att de handlade om Jesus. Det som betydde något var att det var information, att den var gratis och att det var säkert att inneha och läsa den.
4. Inga nyheter betyder goda nyheter – ibland: Egendomligt nog hade det sovjetiska förbudet mot biblisk undervisning och religiös information också lett till att vårt folk hade skyddats från standardinvändningarna mot Jesus som vi judar från Väst hade hört hela livet. I Öst var ”Man kan inte vara jude och tro på Jesus” inte någon självklarhet.
Dessa faktorer ledde, under Guds allsmäktiga hand, till en öppenhet som vi aldrig tidigare hade mött.
Drömmar vida överträffade
Gud överträffade verkligen vårt hopp och alla våra förväntningar. När vi sju år senare lämnade regionen, hade Herren etablerat en stark ministry bestående av 30 inhemska tjänare i fem nyckelstäder: Odessa, Moskva, Kiev, Kharkov och Dnepropetrovsk. Hundratatals judar hade tack vare deras trogna arbete gett sina hjärtan till Herren och vandrade med Honom.
Efter en kort period hade arbetet i det forna Sovjet spridit sig till Tyskland och Israel. Det arbete som Juden für Jesus (organisationens tyska motsvarighet) utför startades faktiskt av kollegor som immigrerade från Ukraina till Tyskland. Och tre medarbetare som tidigare ledde verksamheten i Ukraina arbetar idag i vårt Tel Aviv-baserade team där de når ut särskilt till rysktalande judar som har gjort Aliyah. (Ordet för icke-israeliska judars flytt till Israel, översättarens tillägg.)
Jag har verkligen inte ord för att beskriva den förundran jag känner inför allt vad Gud valde att göra. Jag kan heller inte till fullo beskriva min tacksamhet till Honom för att Han låter mig vara involverad i detta äventyr. Min förundran och tacksamhet kan bara jämföras med min beundran av det beslutsamma, självuppoffrande och modiga engagemang som Jews for Jesus-medarbetare i det forna Sovjetunionen så konsekvent har visat på, ofta trots stort motstånd, faror och stora svårigheter.
Ett kvarts århundrade framöver
I höst är det alltså tjugofem år sedan arbetet startade. Under en kort resa tillbaka till det forna Sovjet för några månader sedan frågade jag ledarna hur de skulle vilja fira minnet av starten. Ingen av dem behövde någon betänketid: ”Vi vill genomföra ytterligare en jubileumskampanj i Odessa”, sa de. Jag kunde inte annat än hålla med. Så den 16-26 augusti (2016) kommer personal och volontärer samlas i Odessa för en upptrappning i evangeliserandet. Många av dagens ledare och anställda hörde först evangeliet och kom sedan till tro genom Jews for Jesus arbete under 1990-talet. Om Herren skulle dröja ännu 20- 25 år, vore det inte underbart om de som i framtiden tjänar honom inkluderar judiska män och kvinnor som kommer höra evangeliet under den förestående jubileumskampanjen?
Stå med oss
Jag skulle vilja be dig att engagera dig i detta projekt genom dina böner. I det forna Sovjet är bön ingen ”rutin.” Det är snarare en absolut nödvändighet. Vardagslivet är så komplicerat och motståndet mot evangeliet frodas i sådan utsträckning att grundläggande småsaker riskerar att fallera om vi inte vänder oss i uppriktig bön till Herren. Så, skulle du här och nu vilja börja be för vishet och ledning för kampanjledarna när de planerar? Be att Gud börjar förbereda hjärtana hos de icke-troende som teammedlemmarna kommer möta. Be att många av dem ska komma till Honom. Be för all logistik och för ekonomin i projektet.
Hans namn är verkligen underbart
När Ruth och jag flyttade till Sovjetunionen 1991 hoppades vi att Herren skulle ge oss tre år. Det gjorde han inte. Han gav oss sju. Nu, tjugofem år efter starten, förundras jag nästan varje dag över allt vad Gud gjorde och över allt som han fortsätter att göra. ”Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen. (Efesierbrevet 3:20-21)